Kristian Lundbergs
omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala
Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör
ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.
I den sista boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.
”Efter
flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för,
rakt in på Systembolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”
Hans
identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat
fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli
så.
”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”
Lundberg
blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover
ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar.
Passager. Övergivna, bortglömda områden.”
Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen.
”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”
”Jag
vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över
gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till
att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen
var helt slutkörd...”
Omtalad
just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och
heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna
försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen,
han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg
är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.
Han skriver:
”Du
har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian
Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”
”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”
”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”
”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”
Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”
Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:
”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”
Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:
”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”
Frågan
är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den
trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg
ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om
allt? Självklart.”
Litteratur
och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet
särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju
inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.
”Ingen
har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt
manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan
hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”
”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”
Boken är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också
plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är
i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord
med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren
där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att
acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i
jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig
berättelse om allt detta.