NYDAHLS OCCIDENT
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 2 maj 2024
Hjälp med hjälp. Tacksamhet i nödsituation
I dag har jag talat med en kvinna på hjälpmedelscentralen. Hon ringde upp direkt efter att jag ringt deras central. Till den nya bostaden behöver jag en inomhusrollator. Hittade en sådan på bild, men vilken det sedan blir avgörs av kvinnans besök den 16 maj, då hon bedömer bostaden och vad jag behöver och kan använda där. Då betalar man drygt två hundralappar för hennes besök, men lånet av rollator är avgiftsfritt.
Jag tycker att det är ett stort privilegium och är tacksam att jag lever i ett land som fortfarande ägnar omsorg om sina medborgare. I det avseendet är ingenting självklart längre.
Mitt hälsotillstånd har snabbt försämrats. Radikalt försämrats. Klagar gör jag bara inomhus i mitt eget hem. Till sjukvården vänder jag mig för konkret hjälp. Jag har hittills aldrig blivit nekad.
I KVÄLL ÄR JAG EN NATT I VLORA
Gamla stan i Vlora |
I KVÄLL ÄR JAG EN NATT I VLORA
I kväll är jag en Vlora-natt,
Jag är en himmel full av stjärnor
över Shasica och Karaburun.
Jag är doften av olivträd
liksom ljuset som bryts
över Adriatiska havets blå vidder.
I natt är jag är en varm kyss av drömmar i deras kärlek.
Här bröt jag loss versen,
slet ur min själ
grenar av Medelhavets stjärnor,
cypressernas svårmod,
olivträdens fridfulla dofter.
Ta emot dem
de är till er
Jag för dem med från Vlora.
***
Poesi som lästes av Fatos Arapi själv 1978, vid ett poesimöte i Gjakova.
Svensk tolkning: Ullmar Qvick
Hämtat från Thellaza Muhameti på Facebook
Bilden från https://www.travelsicht.de/vlora-straende-und-sehenswuerdigkeiten/#google_vignette
onsdag 1 maj 2024
Sorgens dag. Flyttningen påbörjas
I dag börjar helvetet. Lägenheten är vår från och med i dag. Jag vill absolut inte bo där. Vi har en månad på oss, den 1 juni ska Hammars kvarn på Byholmsvägen vara lika tom som när vi flyttade in i den för 21 år sedan.
***
Från och med 14 maj 2024 är vår nya adress:
Thomas och Astrid Nydahl
Kapellgatan 3 B
290 30 Kristianstad
Redan den 14 maj kör en
flyttfirma våra tillhörigheter till Kapellgatan 3B och vi flyttar officiellt in den dagen. Det innebär att sängar, några bokhyllor, fåtöljer, skrivbord, datorer och husgeråd om aftonen ska finnas på plats där. Denna dag har vi registrerat hos Skatteverket som vår nya permanenta adress.
Men vår nuvarande bostad tar lång tid att tömma helt och officiellt har vi lämnat den strax före 1 juni. Det har kostat mig en stor målning av Lars Lerin för att betala flyttfirman minst tre dagar långa insats. Redan det plågar mig.
För den som undrar; nej, vi kommer inte att ha någon inflyttningsfest.
Mitt eget rum i lägenheten ligger lite avsides. Där ska säng, byråer, sängbord och en liten, smal garderob finnas. Dörren kan jag stänga om mig. Där kan jag både ligga och sitta och låta neuropatins kramper få fritt spelrum. Något "positivt" måste väl ändå sägas om denna flyttning?
tisdag 30 april 2024
Bibilioteket borta och slagen i spillror
Ett litet hörn av mitt tomma bibliotek |
Nu är processen på väg mot sin fullbordan.
Under drygt tre veckor har antikvariatsbokhandlare varit här hemma. De har antingen köpt, prutat grovt eller gratis fått mitt/vårt bibliotek. Under måndagsförmiddagen var de tre sympatiska männen från Eslöv med omnejd här och fick med sig det allra sista.
Detta är en situation jag aldrig befunnit mig i. Under mer än femtio år har jag byggt ett bibliotek (en av männen i dag påpekade att jag uteslutande hade kvalitetslitteratur). Jag har kontinuerligt arbetat med och i biblioteket. Sorterat, tagit bort, lagt till, vårdat.
Nu väntar vi på flyttfirman som kommer tidigt på morgonen den 14 maj. Det första de flyttar är de möbler, husgeråd, kläder och annat vi ska ha kvar till vårt lägenhet i Kristianstad. Under de två följande dagarna ska de röja ut resten ur huset. Det kostar mycket, men den Lars Lerin-målning som Bukowskis sålde åt mig på auktion drog in tillräckligt för att finansiera eländet.
I morgon är det första maj.
måndag 29 april 2024
Gratis buss i Manchester
Skanderbegs ättlingar. Albanska fragment i ord och bild från min bok
Omslagets framsida. Boken sålde slut omedelbart och trycktes aldrig på nytt. Den utkom årsskiftet 2021-2022 |
Detta är diktatorn Enver Hoxhas tid, men det var så – under resor mellan 1972 och 1972 – jag lärde känna Albanien.
Kollektivbonden i Rembec, södra Albanien. Foto: T.N. 1978 |
Vi kom till lilla Rembec för att få möta en bonde och hans familj. Vi satt i vardagsrummet och samtalade. De berättade om framstegen: inte sedan andra världskrigets dagar hade de kunnat säga det de nu sade. Förtvivlan och krig kunde de lämna bakom sig. Nu sparade de och fick det bara allt bättre. De visade sina kinesiska cyklar, tv:n med den virkade spetsduken på, det rustika gamla kylskåpet. Gamle morfar ville fråga oss en sak. ”Hur mycket sparar ni varje månad”. När vi skamset erkände att det inte blev något över sedan hyran, maten och räkningarna betalats varje månad sa han: ”Jag anade att det var så svårt att leva under kapitalismen, jag lider med er”. Ingen hade hjärta att vidare utveckla ämnet.
Katolska kyrkan i Skhodra, vid vårt besök omgjord till sporthall. Vad den är i dag vet jag inte, men gissar att den är kyrka på nytt. Foto: T.N. 1978 |
Är vi redan så gamla och de kommunistiska systemen så avlägsna att våra minnen är irrelevanta? Eller ska vi berätta, så som historikerna berättat, och förutsätta att de som vill lyssna också tar reda på och lär sig om sådant som ter sig märkligt eller obegripligt i våra berättelser?
I Skanderbegs stad Kruja får jag intervjua Ymer Minxhozi, chefredaktör för New Albania och en av AAP:s höga höns. Vi möts på ett hotell med svindlande utsikt över dalen. Jag har förberett mig mycket noga, med ett dussin frågor och resonemang. Jag spelar in hela intervjun på band. När jag kommer hem till Sverige inser jag att jag har dynamit i bagaget och lyckas placera intervjun i både dansk och norsk vänsterpress. Det komiska är, att det i Danmark sker i Arbejderen, organ för DKP (ml), ett albanienvänligt parti, och i Norge i Klassekampen, organ för AKP (ml), ett kinavänligt parti. Hos danskarna får Ymers ord visa vilken föredömlig politik de albanska kommunisterna för. Hos norrmännen får exakt samma ord visa vilket historiskt förräderi albanerna står för. Politikens mer komiska sidor blottläggs för mig.
Tiranas centrum var som gjort för sena promenader. Sommarnattens svärta och cikadornas sång inbjöd till det, liksom den nära nog obefintliga trafiken. Man strosade upp och ned längs Stalinboulevarden, tog en tur på Skanderbeg-torget eller satte sig för ett bloss på trappan till det vita, vackra Kulturpalatset. Man hade alltid albanernas blickar på sig. Det lyste utlänning om oss. Våra fräknar och rödblonda frisyrer berättade allt. Men ingen var fientlig mot oss. Tvärtom fanns det en mycket vänlig och stillsam atmosfär i huvudstaden dessa sena kvällar, då det främsta folknöjet verkade vara just promenaderna. Det surrande lätet från alla samtal hördes in på hotellrummen. Hotell Dajti, ett av de finaste italienska husen som uppförts under den italienska ockupationen, ligger utmed den stora boulevarden och med öppen altandörr kunde jag aldrig motstå frestelsen att ansluta mig till de promenerande. I det mycket fridfulla strosandet upptäckte jag en sida hos mig själv som jag under de föregående årens fabriksarbete helt hade förlorat: ett slags stilla vara, som knappast kunde jämföras med någonting av det jag hade hemma i Sverige. Kan detta ha varit en av de faktorer som gjorde att jag romantiserade det lilla balkanlandet till den grad att förtrycket helt ignorerades eller bagatelliserades?
Tirana, centrala torget med Skanderbeg-statyn. Bild från nätet. |
lördag 27 april 2024
Min äldste son Mikael var en av tre nominerade
Nu är saken klar och jag kan berätta. Min äldste son Mikael var en av tre nominerade till översättarpriset som ukrainska PEN delar ut.
Han var i Kiev av den anledning, i slutet av förra veckan och sedan ett par dagar i Lviv under helgen. Det var mest Lviv som han blev skakad av, den enorma förstörelsen som Putin-fascismens bombningar orsakat, och som hans vänner visade honom (liksom kyrkogården Marsfältet där nu 10.000 unga män är begravda sedan de stupat i kriget).
I morse återkom han till Skåne, efter många timmars tågresor från ukrainsk-polska gränsen, via Warszawa till Köpenhamn.
Hans översättning ledde alltså inte till priset )det gick till Katarzyna Kotynska),men han var oerhört tacksam att han på plats i Ukraina fått möta de människor som lever i krigets helvete, så att de med egna ord kunde berätta. Eftersom Mikael talar både ryska och ukrainska kommer han att ha mycket material, av vilket jag hoppas kunna publicera en del. Men först drygt en veckas vila med familjen väntar honom.
Behöver jag säga att jag är stolt över min son?
Fragment från Israel; Pesach, Purim och barndom i Malmö
Familjen Rubinstein firar chanuka december 1979. Rabbi Bertil Rubinstein med hustru Siva och barnen Gershon och Tamar Malmö Foto: Bert Olsson Sydsvenskan |
Bertil Rubinstein var en av mina skolkamrater på Kronborgsskolan i Malmö (hans pappa var rektor på Dammfriskolan). De var bara två av de skol- och kklasskamrater jag hade, som var judar, ofta barn till några av Förintelsens överlevande som kommit hit efter kriget. Bertil blev alltså rabbin med förnamnet Meir. Vårt första möte i vuxen ålder ägde rum på Kibbutz Lavi där han var rabbin med en betydligt större barnaskara än på Malmöbilden ovan. Mer om honom följer längre ner.
En av veteranerna på Kibbutz Masaryk visar mig odlingarna på de torrlagda träskmarkerna. Det är i norra Israel, se här. |
Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år.
Leo och jag samtalar på en privat fest, Bullen i Malmö för många år sedan. |
Leo, son till en rysk-judisk skräddare, blev kvar i Malmö och i hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare på infektionskliniken (Så småningom blev han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda.
Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra, mitten av 1980-talet. Jag samtalar med Gil Livni. Foto: Dov Randel. |
Den där gången på Kibbutz Lavi minns jag Purim av flera skäl. Vi var där för att stanna över natten. Vi bjöds på god mat och förnämligt vin. Ville man köpa en extra flaska fick man inte betala under högtiden. Man skruvade ur korken och lade den i en tygficka med rumsnumret på för betalning när vardagen återkom.
Ja, vi drack mer än en extra flaska. Och vår värd framhöll att det just den dagen var meningen att dricka sig bortom förnuft. Det gjorde vi inte, men vi festade och skrattade långt in på kvällen. I minnets vrår ligger mycket från resorna i Israel. Det finns dagar då jag tänker att jag måste resa dit igen, men de drömmarna slår jag bort eftersom jag inte vill utsätta mig för mer än jag klarar av.
Maimonides writes: "What is the
obligation of the [Purim] feast? That one should eat meat ... and drink wine
until he is drunk and falls asleep from drunkenness" (Mishneh Torah,
Laws of Megillah, 2:15).
fredag 26 april 2024
Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen
Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen
Är jag en bitter gammal man?
Sista bilden på legendariska paret Lennon-McCartney tillsammans |
Allt kan stavas neuropati, men det är ändå inte hela sanningen.
De två andra faktorerna är mitt hjärtstopp för elva månader sedan, som anses vara en utlösande faktor för de hemska sjuktillstånd jag hamnat i, och förstås det faktum att vi tvingas lämna vårt hem sedan 21 år. Den 29:e april får vi nycklarna, men har kvar denna bostad hela maj månad ut.
Vill jag medverka till detta? Nej, det vill jag inte. Kan jag motarbeta och förhindra det? Ja, men nej. Inte ett enda ord jag uttalar har längre någon effekt eller betydelse. Allt förvandlas - bokstavligt talat - till aska och damm.
Jag fyller 72 år i sommar. När jag var i 40-årsåldern var jag inställd på att livet skulle sluta vid 50. Man kan - cyniskt och föga förnuftigt - säga att jag lever på rejäl övertid.
Men är detta ett liv? Nej, det är ett slags väntan, vid just den mur jag varken kan klättra över eller forcera.
Är jag därmed en bitter gammal man? Om det ändå hade varit så enkelt.
torsdag 25 april 2024
PS om femtioårsdagens mat
Genrebild på Nötköttsvarianten av bifana; d.v.s. Prego (Spiken) |
Vi dricker försiktigt ur en flaska Dao till vår Prego (Spiken). Köttet har jag gjort själv, efter två dygns marinering.
Bifanas är ju fläskköttet! Och ändå kallar jag slarvigt alla dessa i familjen så populära lissabonska bullar för bifanas. Nå, här är recepten på båda varianterna om ni vill delta i firandet:
https://www.tasteatlas.com/prego
Nejlikornas revolution i Portugal. 50 års jubileum idag!
Foto: Lennart Romberg |
I dag sjunger jag med Lissabon! Det är 50-årsjubileum av Nejlikornas revolution. Nu kan ni läsa DN:s reportage om kvinnan som satte nejlikor i soldaternas gevärspipor, här. Det är en gripande text.
Skärmdump från Dagens Nyheter. |
Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.
Foto: Ulf Bergqvist |
Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.
Foto: Lennart Romberg |
Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio, en annan hade inlett morgonen, detta var den andra i ordningen och den inleddes med ljudet av marscherande soldater, och på kvällen kom en tredje. De tre sångerna utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och just denna, mytomspunna och mest kända, var skriven av José Afonso:
Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.
(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/ I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./ En vän i varje hörn,/ Jämlikhet i varje ansikte.)
Foto: Ulf Bergqvist |