onsdag 6 december 2017

Finland 100 år

Finland, Finland. 100 år och ändå har landet alltid funnits där. Här några utdrag ur en längre essä jag skrev kring en vistelse i huvudstaden Helsingfors.


Foto: TN


Vandringar och läsningar i Helsingfors.


Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare. De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska. Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel. Ingen kunde jag tala med.

*

När jag efter helgen mötte Villa Kivis föreståndarinna blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och estniska, men log med hela sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad. Överallt i och utanför huset satt det anslag av olika sorter. Alla på finska. Jag saknade all tänkbar vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var lika otympligt som en krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det skulle bära mig.

*

Det finns dagar som håller fast i natten: mardrömmarna, tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av den nyanlända vårens ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en sådan dag. Morgonen vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.

*

Vatten, syre, sand, sten, mossa, mull. Det är inte varje dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess ursprung och återhämtning. Nu har jag många skäl att göra det. Livet efter femtio har bjudit på många påminnelser om alltings förgänglighet. I min närmaste krets har människor både kommit och gått vid ett antal tillfällen. Släktled har lagts till släktled. Släktled har för alltid avslutats. Begravningarna har blivit en självklar del av det egna livet. Jag läste idag att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första numret har en bild av Susan Sontag på omslaget, och mycket riktigt består tidskriften uteslutande av minnesord över döda personer. Någon har insett att 40- och 50-talisterna nu ser sina vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan tidskrift kan spegla sin egen skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur Marknadstänkandet - Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra samhällen.

*

Sedan barnsben har jag levt övertygad om att Finland precis som den officiella politiken säger, är ett tvåspråkigt land. När jag besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag över att finlandssvenska vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i hotellreceptionen, lite varstans. Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen hand skulle upptäcka den finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte två säger två svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju lära oss det i skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med mig. Då är det bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd eftersom alla hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig snabbt var Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten upp på båda språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen finns två dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på gator och torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror. Förutom finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller butikerna med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från centralstationen med sina lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut. Ryskt så det förslår.

Villa Kivi vid Tölövikens strand. Foto: TN

När jag satt på Centralstationens restaurang i Helsingfors – det gjorde jag ofta – begrundade jag hur fascinerande det är att vistas i en mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes 1920, och vid renoveringen 2000 gick man nog varsamt fram. Originalinredningen finns kvar, mörka träbord med marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket. Här inne befinner man sig i motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och papperstallrikar. Här tycks tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och ankomsttider, dygnen hakar i varandra. Några av alla som sitter härinne har bestämda klockslag att passa, andra tycks ha resten av livet på sig. Själv pendlar jag känslomässigt mellan det ena och det andra.

*

En vackert klädd dam, kanske dryga sextio år, tappar plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha konverserat mannen vid sin sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får de flesta att vända sig om för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på finska, jag förstår inte vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna henne. Hon blir verkligen lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om ingenting hade hänt. Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa. Förundras över hur det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda goth-tjejerna en bit bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var färdiga med sin dom över världen och livet. Och ändå tycks en del av deras mycket medvetna klädstil spela på en radical chic-attityd som fordrar både push-up-bh och spektakulära frisyrer.

*

Det svenska språket finns i gatubilden. Utmed spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten ”Förbjudet att fästa reklamer”. I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”. Pluralformen är underbar. Den ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan har många sådana ord, de känns både säregna och roliga att läsa.Men man både kan och måste, som tidigare litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka att denna finlandssvenska lever under allt strängare villkor, socialt och kulturellt. Ekman säger att den finlandssvenska som man ser i offentliga miljöer i Helsingfors ofta är illa översatta varianter av finska originaltexter inte minst i reklamen. Trots att jag själv i snart tjugo år haft en eller annan förbindelse med denna miljö, bland annat genom att skriva i två finlandssvenska tidskrifter, så har jag inte förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en utveckling som inte främjar tvåspråkighet, utan som i den globaliserade stormvinden sluter sig i en nygammal tolkning av nationalitets- och identitetsuppfattningen. Kan det svensktalande Finland stå emot en sådan utveckling?

*

På sängen i Villa Kivi plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter. I Kavafis värld är det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som lovsjungs. Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han drar sig till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade varit omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig, dess ”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga nittonhundratalets Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga lokalerna är att i sig själv möta det verkligt levande. Bara i en sådan text – som är grundad på liv och erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker det oupphörligen.

*

Hur ska den finska huvudstaden utvecklas? Det krävs en omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli dubbelt så stor, säger Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete åt alla dem som är arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad diskussionen tycks handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol. Idag är staden en avkrok, säger Optimisten och tillägger att det för en förändring krävs minst två miljoner invånare och en omfattande expansion. Optimisten förordar därför också en omfattande arbetskraftsinvandring. Realisten varnar för att huvudstaden redan, med sina arbetslösa människor och sina sociala problem, inte skulle klara något sådant inom överskådlig framtid, och påpekar gärna att staden vuxit över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att stadskärnan är ett virrvarr av varuhus, höghus och allt mindre av boende och social gemenskap. Som i alla andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker man gärna de exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en nation på människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och mer, något som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar Finlands utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små nationerna inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare: småflickor i kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror och ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller konsumtionsrundan?

*

Sorgklanger. Ilningar och moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen, försjunken utåt men vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en stilla insikt som en stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten annat än brutna förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt obrutet och den kedja som fäster generation vid generation är, trots sin osynlighet, alltid närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten. De klanger av sorg som finns i mig är nästan omöjliga att bära.

*

När man vandrar utmed Tölövikens strand har man svårt att förstå denna debatt. Det är som om Helsingfors var två olika städer. En av flanerande friluftsmänniskor som med hunden fördriver tiden på lediga stunder och en annan av ständigt mobilpratande yngre män och kvinnor klädda i uniformsliknande kostymer ständigt med foten på gaspedalen. Fast det är kanske inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår värld ser ut, alltmer uniform och konform, allt mindre säregen eller avvikande. Nord och Syd, Öst och Väst erbjuder flanören samma butikskedjor och samma snabbmatsmisär, bortom språken och drömmarna.

Foto: TN

Oavsett antalet invånare kommer dock Helsingfors framöver också att te sig som en kulturens metropol. Hit kommer Mariza från Lissabon för att sjunga sin passionerade fado i Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt vemod och portugisisk saudade blinka åt varandra. Den portugisiska gitarrens spröda sorgsenhet är inte alldeles olik den finska tangons dragspelstårar. Vid Domkyrkan på Senatstorget rullar ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I kanske ännu högre grad än ryska turister tycker jag mig där se en kinesisk invasion. Varuhus som Stockmanns fylls av shoppande människor från öst och väst. Tiggarna fortsätter tigga, missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som det brukar vara. Bara i det talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.