söndag 12 november 2017

Till frågan om nationalismen och patriotismen - igen

Foto: Astrid Nydahl

Jag har åtskilliga gånger de senaste sju åren i bloggen (och naturligtvis också tidigare i andra sammanhang) återvänt till frågan om nationalismen. Jag har pekat på skillnaden mellan nationalism och patriotism, inte minst här:

Nationalismen som aggressiv ideologi – i motsats till patriotismen som hävdar en stolthet över den egna identiteten – betraktar jag därför som en omöjlig ideologi att närma sig. Vad patriotismen beträffar delar jag John Lukacs uppfattning, så som han formulerar den i Democracy and Populism: 
”Vi har sett att medan den verkliga patriotismen är defensiv, så är nationalismen aggressiv; patriotism är kärlek till ett speciellt land, med sina speciella traditioner; nationalism är kärlek till något mindre påtagligt, till myten om att ett ”folk” rättfärdigar allt, ett politiskt och ideologiskt substitut för religion; både modernt och populistiskt (… ) Patriotismen är alltid mer än enbart biologisk – eftersom välvillig kärlek är mänskligt och inte bara ’naturlig’. Naturen har, och visar ingen, välvilja.”
När jag nu läst ut Timothy Snyders bok On Tyranni ser jag alldeles på slutet en intressant passage i ämnet. Snyder skriver:

 A nationalist encourages us to be the worst, and then tells us that we are the best. A nationalist, "although endlessly brooding on power, victory, defeat, revenge", wrote Orwell, tends to be "uniterested in what happens in the real world." Nationalism is relativist, since the only truth is the resentment we feel when we contemplate others. As the novelist Danilo Kiš put it, nationalism "has no universal values, aestethic or ethical." A patriot, by contrast, wants the nation to live up to its ideals, which means asking us to be our best selves. A patriot must be concerned with the real world, which is the only place where his country can be loved and sustained. A patriot has universal values, standards by which he judges his nation, always wishing it well - and wishing that it would be better.
Det är en av de bättre definitionerna jag sett och den uttrycker väl det som är mitt främsta skäl att aldrig ansluta mig till nationalismen. De senaste månadernas spektakel inom SD visar mig också varför detta nationalistiska parti aldrig kan bli ett alternativ. Under Åkessons beskydd flaxar minst sagt obehagliga fåglar runt över våra huvuden och finansierade av skattemedel beter de sig lika illa som vilka rännstensfyllon som helst (och jag tänker inte minst på de motbjudande figurer som visar sina allra sämsta sidor genom att uppträda i Damaskus och Moskva).


***

En av mina läsare, Lennart, pekade på hur nationalsocialisterna vid demonstration i Göteborg igår bytt till engelska på sina uniformsjackor (skärmdump från GP):



Inga kommentarer: