onsdag 22 november 2017

Sexmissbruk och sexövergrepp och bortom...

Foto: Astrid Nydahl
När jag ser att gangstern Mladic dömts till livstids fängelse för folkmord är det förstås en lättnad. Jag har bara två invändningar: domen kommer alldeles för sent och Mladic är för gammal för att hinna lida av domen. Man bör påminna om att ett betydande inslag i hans folkmordsgärning var av annat slag. Det lät offren leva men märkte dem och deras familjer för resten av livet. Våldtäkter i massomfattning var en av de serbiska och bosniensserbiska arméernas metoder. Våldta, plundra, fördriva, bränna och döda. Tro inte att såren är läkta i Bosnien. Tvärtom riskerar de att leda till fler väpnade sammandrabbningar.

Av ett annat slag i samma tradition får man säga att källarklubben Forums ledare J.C. Arnault gjort sig skyldig till (och DN skulle rimligen inte ha publicerat de omfattande vittnesmålen om det bara vore ett elakt rykte). Det hjälper inte att Maja Lundgren i en roman för en herrans massa år sedan berättade om vad som pågick, eller att Expressen redan 1997 granskade honom och fann vad de fann. Det är först nu när symbolladdade 18 kvinnor tar till orda och avslöjar vad de utsatts för som det börjar sättas ord också utanför kretsen. Man kan fråga sig om och varför stora delar av den svenska litteraturvärlden är så penningfixerad att man tigit om detta i så många år. Kan man tiga om vad som helst för ett uppläsningsarvode eller en kontakt i förlagsvärlden? Ja, uppenbarligen.

Det som verkligen bekymrar mig är vad detta får för konsekvenser för Svenska Akademien. Egentligen bara det. Vi får väl se vad de säger efter torsdagens möte. De kan inte nöja sig med något ursäktande och fördömande, de måste gå längre än så.


Ett land utan litteraturliv

Foto: Astrid Nydahl
Varför ägna sig åt litteraturkritik i denna blogg? Det första och självklara svaret är att litteraturen varit och förblivit min livsluft. Det andra, mindre självklara, är att min erfarenhet av ett helt yrkesliv sagt mig att det som sker – sedan länge – på kultursidorna i svensk press är att betrakta som ett aktivt och medvetet fjärmande från seriös litteraturkritik. Johan Lundberg i Smedjan:
Litteraturkritiken utvecklas på det sättet i riktning mot ett slags feelgood-samtal. Kritikens syfte är inte att kritisera eller att delta i ett intellektuellt meningsutbyte, utan målsättningen är att skapa en känsla av samhörighet i en grupp av ”litteraturälskare” för vilka litteraturen är en trevlig accessoar på DN:s eller Vi läsers Finlandskryssningar. 
Anledningen till denna utveckling är, tror jag, att nutidens kultursidor på ett helt annat sätt än gårdagens är underordnade en marknadens logik. Ty vad den utveckling som jag pekat på i denna första artikel, ytterst sett är ett tecken på är en anpassning till läsargrupper som intresserar annonsörer, det vill säga grupper som har en konsumistisk attityd till kultur.
Jag skulle vilja hävda att denna attityd är förhärskande. Det finns inte en tidning – på papper eller på nätet – som inte styrs av den. Seriös litteraturkritik finner man möjligen i någon av landets allt mindre betydelsefulla kulturtidskrifter. Det finns dock inte längre en enda uttalad litteraturkritiktidskrift (och jag bortser då från sådana som Bokboden, Lyrikvännen, Parnass och liknande). De är sedan länge döda och begravda. Ariel är borta, (dess efterföljare Kritiker är förvandlad och strypt av akademifeminism), det är också Allt om böcker och BLM

Den handfull tidskrifter som finns idag är i de flesta fall inordnade i konsumismen (erinrar bara om Vi läser, 10TAL, Opulens, Tidningen Kulturen, Skriva), undantagen är små och marginella. De flesta är allmänntrevliga och intetsägande reportagebaserade tidningar/tidskrifter av det slag Lundberg nämner. När Nordahl Åkerman en gång i tiden – med TLS som förebild – grundade Allt om böcker hade han nog inte kunnat föreställa sig vad det skulle leda till också för hans egen skapelse. 

Frågan är då: behövs litteraturkritiken alls? Jag skulle vilja hävda att den är själva syresättningen. Utan den försvinner all litterär offentlighet av betydelse och vi står kvar med trevligheten, den förkvävande och själsdödande trevligheten. 



Kriget - ett skönlitterärt vittnesmål

Foto: Astrid Nydahl

Kriget (Molin och Sorgenfrei Förlag) är en debutroman skriven av Durim Bekteshi, född i Sverige av kosovoalbanska föräldrar som kom till Sverige som krigsflyktingar. Han är född i Skövde men numera bosatt i Stockholm och kan berätta utifrån trovärdiga förstahandsuppgifter om vad som hände under de förödande krigsåren. Jag ser att han i en tidning säger att boken har ett allmängiltigt drag som gör att den ”kunde ha utspelat sig i vilken krigshärd som helst” (Skaraborgs Allehanda 20 maj 2016). Jag vill trots det understryka att den mycket konkret utgår från albanernas lidanden och frihetskrig mot de serbiska ockupationsstyrkorna.

Bekteshi skriver en prosa som växlar mellan det poetiska och metaforrika å ena sidan, och den brutala realismen å den andra. Den växlingen är nödvändig för textens trovärdighet. Det är förstås i första hand krigsscenerna som är brutala, ibland nästan outhärdligt svåra att läsa. Jag vet redan vilka av dem som ska följa med mig i minnet (ändå har jag under årens lopp både sett bilder och läst vittnesskildringar av våldet som albanerna utsattes för i Kosovo och borde vara härdad, men det är jag inte).

Romanen är indelad i tre avsnitt. Den första avdelningen berättar om tiden före kriget. Trots att mycket handlar om förvaltandet av jorden och möjligheten för en ung albansk grabb att ärva ett jordbruk hör man hela tiden i bakgrunden ett muller som inte kommer av åskan. Här introducerar Bekteshi också ett för albanska förhållandet extremt viktigt begrepp: besa. Om besa har jag skrivit åtskilligt i bloggen. Till exempel artikeln om Norman H. Gershmans stora fotobok med just namnet Besa. I den artikeln skrev jag bland annat:
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna). Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
Bokens andra avdelning heter just Kriget och är dess längsta del. Här får vi handgripliga möten med krigets brutalitet och som befrielsekamp betraktad också dess nödvändighet. Här möter vi albaner som anslutit sig till gerillan. I en liten sammansvetsad grupp förs befälet av en alban från Sverige, Kommendanten kallad. Deras förflyttningar genom landskapet blir som en krigsberättelse från by till by, från skog till skog och från berg till berg. Människor är på flykt, de vill ta sig in i Albanien (där väldigt många människor från Kosovo fick skydd under kriget). 

Bekteshis berättelse är här oerhört stark. Den är litterärt mogen och vägrar gå hand i hand med krigsretoriken och propagandan. Här uppför sig människor svinaktigt oavsett om de är serber eller albaner. I bokens epilog anländer vi i berättelsen till den albanska hamnstaden Durrës – en stad jag många gånger besökt. Det finns säkert många skäl till att det stockar sig för mig under läsningen, men ett av dem är utan tvekan de minnen romanen väcker.

Vill man läsa en riktigt bra skönlitterär skildring av vad ett krig är för något tvekar jag inte att rekommendera just Durim Bekteshis debut. Vill man därtill en smula bättre förstå kosovoalbanernas öde så är den en utmärkt början.




tisdag 21 november 2017

Per Erik Wahlund i ny urvalsvolym

Foto: Astrid Nydahl

Per Erik Wahlund: Lekverk. Essäer och kritik i urval. Urval och inledning av Per Wästberg. Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Stina Otterberg (Atlantis förlag, Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien).

Är han bekant, Per Erik Wahlund? Nej, han skrev varken deckare eller heminredningsböcker. Nej, han brukar inte ens postumt synas i televisionens så kallade ”kulturprogram” (han kunde rentav ge uttryck för tanken att han var bojkottad i den litterära offentligheten). Fast finns det kanske ändå en liten chans att han smyger in i några radioprogram nu när Svenska Akademien tagit med honom i sin klassikerutgivning? Osvuret är bäst.

Wahlund (1923-2009) var son till ett kammarrättsråd som dog när pojken var bara två år. Ensam kvar blev han med sin bror och modern som var av ungersk börd. Det fanns inga barnböcker i hemmet, så den unge Per Erik läste istället Dante, Topelius och Strindberg. Läskunskaperna besatt han redan som fyraåring.

Hans essäer presenteras elegant och medryckande i en längre inledning av Per Wästberg i urvalsvolymen Lekverk. Den innehåller huvudsakligen essäer, men också en avdelning teaterkritik. Den senare gör mig glatt häpen, av det enkla skälet att jag aldrig läst något liknande, varken i kvalitet eller politisk klarsyn. Hans avrättningar av Arabal (Arkitekten och kejsaren av Assyrien, Malmö, 1968) och Lars Forssell (Borgaren och Marx, Stockholm 1970) är så skarpa att man önskar att sådana texter kommit att läsas tidigare i livet. Det enkla skälet till det är att Wahlund här påminner mig om att det fanns något annat än den för mig så självklara och bekanta vänsteristiska revolutionsromantiken de där sägenomsusade åren.

Som essäist spände Wahlund över ett brett fält. Det kunde handla om resor, matlagningskonst och fiske. Wästberg:
De avgörande stationerna på hans väg genom tillvaron? Hustrun, skärgårdsön, Uppsalas omgivningar (Läby bro) mer än staden själv, London, Japan… På ett inre plan en resa mellan aktivt skapande och forskande och en passiviserande (fast till sin formulering stridslysten) resignation. Dock lyckades han alltid hålla sig nära ord med innebörd och vikt. Orden ser jag som den välvilliga sidan av hans öde, den han växte med och där hans rörelse mot allt större medvetenhet och klarsyn urskildes.
Jag fäster mig vid hans engelska essäer, oavsett om de befinner sig i London eller helt bortom huvudstadens näst intill reservatliknande undantag.

I essän Mer engelsk än en kopp te heter det:
Det måhända mest utmärkande för en anglofil är att han så småningom fylls av en nationalism som överträffar de flesta äktfödda engelsmäns; ingen vinnlägger sig som han om det sätt att vara som av sympatisörer som A.L. Rowse kallas the English spirit och av belackare som Angus Wilson Anglo-saxon attitudes. Blir anglofilen fascinerad av London – och det kan han knappast undgå – lär han sig på häpnadsväckande kort tid känna staden mer ingående än flertalet infödda londonbor och uttalar sig ofta med entusiasm och sakkunskap om någon undangömd sevärdhet eller avsides belägen kvartersrestaurang, som den i en annan stadsdel bosatt varken har påträffat eller hört talas om. Och kastar han sig över den engelska litteraturen, fastnar han gärna för de smärre snillen som engelsmän i gemen åsidosätter – av den enkla anledningen att det finns så många större skalder, dramatiker och romanförfattare att hålla reda på.
När jag läser Wahlund går tankarna ofta till hans kollegor i samma generation. Det är på något sätt självklart att tänka Jolo, Pär Rådström, Slas, Alvar Alsterdal. Ändå är ju tonen hans alldeles egen. Kanske handlar associationerna mycket om förmågan att vara lokal och internationell på samma självklara sätt.

Per Erik Wahlund (bild ur
Svenskt översättarlexikon)

Vem kan skriva om fiske ( Stenbiten och dess ”odisputabla sällsynthet i våra nejder"), Bellman, kyckling på gammalt vis (”skulle vara slaktade samma morgon”), skärgården, byliv som gäst i Stadt-Schlining i sydligaste Burgenland, eller ”de glömdas kyrkogård” i London, så som Wahlund gör i detta urvals essäer? Det är en stor glädje och en uppenbart viktig påminnelse att läsa dem, också därför att det i påminnelsen föds en större och nödvändig likgiltighet inför det mesta av vad förlagen idag finner angeläget att publicera. En tacksamhetens tanke till Svenska Akademien, Per Wästberg och förlaget Atlantis för detta.

Jag rekommenderar för läsning också Mats Gellerfelts runa i Svenska Dagbladet när Wahlund gått bort. Det var just i Svenskan som Wahlund - med stigande vantrivsel - skrev sin kritik.