måndag 9 oktober 2017

Nazi-sköldbäraren och "Talmuds väktare"

Foto: Astrid Nydahl

Det är säkert inte helt lätt att förstå kontexten, om man inte närmare studerar den svenska nazismens aktiviteter. Ty det är just vad det handlar om. Betraktelserna är skrivna av en ”sköldbärare” – en identitet för vår tid och vår djupgående sociala, politiska och kulturella konflikt. Vi har att göra med en av NMR-aktivisterna i Göteborg.

Frågan är: ska man alls visa dem någon uppmärksamhet? Det är en relevant fråga. Jag är av den bestämda uppfattningen att inga hot mot friheten försvinner för att man tiger om dem. Tvärtom! Vi bör alla tala högt och tydligt om dessa hot, oavsett om de kommer från den ideologiska importen av tyskodlad nationalsocialism eller den islamiska kulturen/religionen, asiatisk, arabisk eller afrikansk. Klarspråk och argument borde vara självklarheter.

Sköldbäraren skriver:
”Strax innan den tänkta allsången skulle påbörjas så hade oönskade journalister från judiska och statliga medier krupit lite väl nära inpå demonstrationsdeltagarna, vilket inte kunde tillåtas (…) Lagens väktare, eller kanske snarare Talmuds väktare, försökte till och med slita undan våra hjälmar och sköldar för att kunna misshandla oss riktigt allvarligt. En storvuxen polis hade fattat ett tvåhandsgrepp om sin teleskopbatong och hoppade jämfota samtidigt som han samlade kraft i slaget från ovanför huvudet. Lyckligtvis hade jag kvar min hjälm och undgick på så vis en sprucken – eller kluven – skalle. Slagets kraft spred sig liksom ut i hela hjälmen. Bredvid mig fick en kamrat sin sköld sönderslagen av poliser som antagligen gick på samma sorts skräckdroger som sina kollegor. Det blev en aning rörigt med poliser som betedde sig som om de alla drabbats av synkroniserad panik. Vi försökte att hålla ihop för att skydda övriga demonstrationsdeltagare från de reflexklädda galningarna.”

Det finns i detta citat några centrala punkter:


Den svenska polismakten beskrivs som en judisk konspiration.

”Talmuds väktare” (se utdrag ur Projekt Runeberg längst ner). Här är väktaren en reflexklädd galning. Särskilt intressant är kanske en passage i texten som talar om ”En arabisk civilpolis”. Inte för att jag vill tillskriva en nazistisk demonstrant särskild beläsenhet eller ens flyktig kunskap om hur den idépolitiska diskussionen ser ut på ytterkanten, men det torde för många vara bekant att man menar ”judarna” vara de ”skyldiga till den muslimska massinvandringen”. Tankevurpan i sig är anmärkningsvärd, men eftersom den är så frekvent förekommande – nu senast i nynazisten Ingrid Carlqvists radioprogram – bör den uppmärksammas. Här upphöjs nämligen den arabiske civilpolisen till något av en "Talmuds väktare"!

Han skriver om ”oönskade journalister från judiska och statliga medier”.

Detta är kanske den absolut vanligaste bilden som nazisten gör sig av sin samtid. Journalisten – ”förrädaren”, ”landsförrädaren” etc. – är symbolen för allt som står i vägen för nazistens politiska ambitioner (symptomatiskt är att de "förrädarporträtt" NMR bär i sin demonstration främst består av människor från den mediala - inte den politiska maktens - sfär). I sin förlängning är denna fiende självklart en representant för ”judiska och statliga medier”. Staten är i judens händer. Juden nöjer sig inte med att kontrollera medierna. 

Denna NMR-retorik är inte ny eller speciell för just den gruppen. Tvärtom består den av en urgammal antisemitisk tanketradition, en typ av konspiratorisk antijudaism som använts i olika sammanhang och kulturer. Under 1900-talet blev den förstås mest känd för sin hemortsrätt i det av Hitler styrda Berlin.

Tredje riket skulle vila på denna tradition och dess retorik blev en del av det vardagliga retoriskt kryddade språket. Inte minst det har Victor Klemperer vittnat om och dokumenterat i sitt viktiga verk LTI : tredje rikets språk : [lingua Tertii imperii] : en filologs anteckningsbok,  som finns översatt till svenska. Men också i Ryssland, det socialistisk-utopiska Sovjetunionen och i de östeuropeiska lydstaterna vårdades denna retorik och tanketradition. Det är ingen tillfällighet att Sions vises protokoll har sitt ursprung i den ryska tsaristiska maktapparaten.

Nå, hur ska vi hantera dessa sköldbärare? Är de unga pojkar som gått vilse och med pedagogisk nit kan återföras till något mer civiliserat? Just den tankegången – lika vanlig som vilken annan lära som helst bland landets socionomer och politiska aktivister – är farlig och vilseledande. 

Jag menar att vi rakt tvärtom ska ta dem på orden. Behandla dem som vuxna människor som fattat politiska beslut i sina liv. De är ansvariga för sina ord och handlingar. Den grundläggande frågan jag ställer mig är: på vilket sätt kan marscherande unga män, uppfyllda av hat mot och lust att misshandla varje ”fiende”, illusorisk eller verklig, vara en del av ett öppet samhälle och rymmas inom dess tolerans?

*

För övrigt bör vi minnas att det inte bara är nazistiska aktivister som uppträder i stadsmiljöerna med olika typer av vapen och sköldar. Det delar de sedan länge med aktivister på den så kallade ”vänster”-kanten. Islamister är inte heller de enda som döljer sina ansikten med tyg, det gör också ”vänster”-aktivisterna. Ingenting är vad det verkar vara. Därför måste vi alltid tränga bakom maskeringarna och sköldarna för att se vem de farliga männen och kvinnorna är. Att de hotar oss är skäl nog.

*


Ur Projekt Runeberg:

BIBLISK ORDBOK
för hemmet och skolan. Med 5 kartor och 237 afbildningar.
Efter nyaste källor af Erik Nyström . Fjärde omarbetade upplagan. Stockholm. P. Palmquists Aktiebolag. Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1896.

Väktare af olika slag omnämnas flerestädes, såsom väktare i krigslägren, Do. 7:19, och på fästningstornen, 2 K. 9:17; väktare på stadsmurarna och stadsportarna, 2 S. 18:24 f.; Hö. 3:3; 5:7; vingårdsväktare, Hö. 1:6; 8:11 f.; dörrvaktare och portvaktare, 2 K. 7:11; Mar. 13:34; Jh. 10:3. Dörrvaktare i templet voro visse af leviterna, i Davids tid till ett antal af 4,000, indelade i skiften som tjenstgjorde i tur. 1 Kr. 16:42; 23:5; 26:1, 13, 19; 2 Kr. 8:14; 35:15. Ps. 134 är en uppmaning till dem att lofva Herren på sin vakt under natten. 

Väktare kallas i Da. 4:10, 14, 20 de heliga englarne, Guds tjenande andar, Eb. 1:14; och med bilder från väktaresysslan målas ofta profeters och lärares embete och uppgift, Es. 21:8 f.; Je. 6:17; He. 33:2 f.; Eb. 13:17. Så stod Habakuk på sin vakt, Ha. 2:1, och så lofvar Herren att ställa på Jerusalems murar väktare som ej skola tiga hvarken dag eller natt, Es. 62:6.