fredag 29 september 2017

Rizah Sheqiri: Ljusets spindel (Ordspår förlag, översättning av Ullmar Qvick)

Rizah Sheqiris nya bok har landat i Kristianstad, författaren och förläggaren presenterar den på Bokmässan i Göteborg. Att läsa en sådan bok är mer lärorikt än att ropa bojkott. Jag kan efter mångårig läsning av Sheqiri intyga det. Foto: TN

När vi i denna bok färdas bakåt i tiden gör vi det för att minnas. Poesin är, bland mycket annat, ett minnesverktyg. Ingenting av det Rizah Sheqiris hemland Kosova gått igenom kan eller får glömmas bort. Den som uttalade ord som frihet och oberoende blev automatiskt en statsfiende. Det är en sådan röst som talar i boken, en frihetens röst.

Sheqiris verk Ljusets spindel publicerades på albanska 1991 i Pristhina. Den är en spegelbild av den svåra situation som rådde där och då. Själv född 1961 kunde han som vuxen man under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet se och erfara vad livet under ockupation innebär. Förnekade grundläggande rättigheter, inklusive det egna språket och den egna kulturen, tvingades albanerna leva under ett serbiskt förtryck, också ibland rent fysiskt underjordiskt, som åt sig in på livets alla områden och gjorde albanernas vardagar till en lång kedja av helveten.

När Sheqiri diktar gör han det som den moderna poet han är. Det finns alltid en stark jag-röst i dikterna. Han försöker inte finna det allmängiltiga på annat sätt än utifrån det personliga. Men privat i meningen begränsad blir han aldrig.

Under de svåraste åren med Belgrads politikerklass som förtryckare var jag själv mycket aktiv i solidaritetsarbetet från svensk horisont. Vi ordnade protestmöten på torgen i Malmö. Men inte minst handlade det om att skriva upplysande debattartiklar i pressen. Själv publicerade jag det mesta jag skrev om Kosova i Sydsvenskan och Kvällsposten. Det var i ordets rätta mening texter som ville klargöra de grundläggande omständigheterna. Att då säga att albaner våldtogs, torterades, dödades på gator och i häkten väckte förvåning. Kunde det stå så illa till i det forna Jugoslavien? Det skulle bli värre. Det skulle bli ett lidande och en död på slagfälten. Idag vet vi besked om hur omfattande detta förtryck var.

Sheqiri skriver:

”Var gång jag ser mig om i världen
följer mig min pappas ord på färden:
Min son, se upp att du inte blir besviken
för horor finns det gott om i politiken!
En elak hund går med vargen i lag
Och räven smyger kring -
​denna onda tid, denna onda dag. 

Sök dig ett läge där du uthärdar stormen.”


Kanske kan man säga att exilen är detta läge. Sin diktsamling Sorgesånger (på svenska 2008) kallar han ”En diktbukett från ett hjärta i exil”. När Sheqiri skrev dikterna i den här boken var det fortfarande från den konkreta situationen i Kosova. Han tog med sig den erfarenheten. Rent språkligt är hans språk i denna bok mer direkt, ibland talspråkspräglat av både sorg och vrede.

I dikten Ballad skriver han:

”Jag dör och föds på nytt – från den stolte Nositi
höga ek goda äpple första blomma”

Översättaren Ullmar Qvick kommenterar:

”En metafor som har används även av den store albanska poeten Lasgush Poradeciu i dikten Vdekja e Nositit – Nositis död - där Nositi dör för att hans ungar ska klara sig och leva vidare i framtiden”

Det fascinerande här är hur pendeln mellan liv och död också blir en bild av hur albanen – hemma eller i exil – föds på nytt för att föra släkten vidare och säkra en unik kultur och ett unikt språk för framtiden. När jag bläddrar i dokument här hemma och ser alla offer som på bilderna ligger döda i väntan på begravningen tänker jag att de, lika lite som Europas judar, ska bli den förhärskande bilden av nederlag. Däremot är de offer, och det de offrat är det yttersta. De saknar skuld. De har inte valt denna död, den har påtvingats dem av härskarna.

Den personliga erfarenheten av detta förtryck återkommer ofta i Sheqiris diktning:

”På min troskyldiga varelse
bildar djävlarna en mosaik av våld
jag är stark för jag har rätt
oböjlig inför varje storm”

De är verkligen inte vem som helst. De är, med poetens ord, ”djävlarna”, och ändå kan den utsatte känna en förvissning om överlevnad av det mycket enkla skälet att han ”har rätt”. Är det inte just så, också i de mest förtvivlade stunder, som den förtryckte överlever och så småningom besegrar sin djävul? Sheqiri förklarar själv en del med raderna:

”Som stor artist i denna onda tid
utövar jag den svåraste konsten – tålamodets.”

Den som saknar tålamod blir i värsta fall blott en självmordsbombare. Till vilken nytta? Den väg som kosova-albanernas sentida ledare Ibrahim Rugova (1944- 2006) valde, den fredliga och tålmodiga, skulle visa sig vara den bästa. Men också han hade fiender, förstås, och det var inte minst kring frågan om civilmotstånd eller gerillakrig man kom i motsatsställning. Rugovas betydelse kan ändå aldrig underskattas. Några självmordsbombare såg vi inte till när tiden för slutstriden var inne. Priset blev ändå mycket högt.

Alldeles mot slutet av sin bok skriver Rizah Sheqiri en dikt från Prishtina den 17 maj 1990, Den hårda vinterns slut, som kan symbolisera det trots och det hopp som ska teckna också Kosovas folk, där framtiden står skriven i ljusa färger, utan att några illusioner eller självbedrägerier står i vägen för fakta och realiteter:

“Kosovas duvor begär i all sin mildhet
Att människorna bygger broar av kärlek
Med V-tecken för bröd och arbete, fred och frihet

Duvornas V-tecken tränger genom molnen;
De vill kyssa himlens blå,
De vill möta solens strålar likaså...

V-tecknet får det ondas grundmurar att skaka
I hjärtat broderas med frihetens strålar tecknet V
Det visar slut på den hårda vintern även i Kosova”

***

Ovanstående text är mitt förord till Ljusets spindel/T.N. 

Rizah Sheqiri, född 12 januari 1961, är en svensk-albansk författare. Sheqiri föddes i Kosovo och har studerat litteratur och språkvetenskap vid Prishtinas universitet. Innan han invandrade till Sverige arbetade han på "Radio Prishtina" i sju år. I Sverige verkar han som författare och är sedan 1994 medlem i Svenska Författarförbundet och Sveriges Internationella Författarförening. Rizah Sheqiri är också vice ordförande för Blekinge Skrivarklubb, lektör vid BTJ i Lund, översättare och modersmålslärare. 
Rizah Sheqiri skriver poesi och prosa för barn, ungdomar och vuxna. Han har hittills publicerat ett fyrtiotal böcker som också översatts till andra språk (bl.a. tyska, rumänska och engelska).



Inga kommentarer: