lördag 22 juli 2017

Lars Vilks Rondellhund 10 år

Fabritius med rondellhund. Målning av Vilks


”Den här idén att jag skulle ge mig på en svag folkgrupp är ju märklig. Vad är det för beskrivning? Det handlar ju om ett religiöst och politiskt system som bärs upp av ett antal stater med utlöpare och bidrag. En otroligt diversifierad värld. Och folk utropar den till svag! Det har ju ingen relevans.”
(Lars Vilks i Sydsvenskan, 15 maj 2016)

Det är där man bör börja. Att Lars Vilks tecknade rondellhund fick som följd upploppen, dödshoten och därtill det väpnade angreppet i Köpenhamn ter sig vid en första anblick som både absurt och märkvärdigt. Vad kan en teckning göra mot en världsreligion som innebär underkastelse och tillbedjan av fiktiva profeter och gudar? 

Förklaringen ligger i det Vilks säger: världens muslimer kräver lydnad också av icke-muslimerna. Petar man på någon svag punkt i denna ålderdomliga och rigida religion blir man genast en fiende som ska nedkämpas. Vilks är inte ensam om att ha utpekats som en sådan fiende. Vi vet vem de andra är, de finns såväl i västerlandet som i islamstyrda nationer. Fatworna osar av helvetiska eldar som har det gemensamt att de anstränger sig hårt för att döda.

Att påminna om rondellhunden vid ett tioårsjubileum är bara meningsfullt om man diskuterar den politiska och religiösa kontexten. Jag kommer därför här att avstå från att kommentera de olika händelser som ägt rum under åren.

Norman Rockwell och rondellhunden.
Olja på papper av Lars Vilks.

Bland islamkritiker finns det här i Skandinavien två skolor. En är oförsonlig och vill också angripa journalister och andra som skriver om Vilks verk. En sådan ofta utskälld är Niklas Orrenius som skrivit en mycket bra bok i ämnet. Men han sätter in Vilks i ett ”svenskt” sammanhang och visar hur saker hänger samman. Därmed blir han omöjlig bland de oförsonliga. Man kunde säga att Orrenius bok i flera avseenden berör också denna problematik. En politisk strävan efter "renhet" är alltid förödande. Att stå islamismen emot låter sig bara göras om man noga begrundar varför man gör det, och i vilka sociala och kulturella idétraditioner man själv är förankrad.

Den andra skolan förhåller sig en smula öppnare till problematiken. Hur ska islams politiska gren, islamismen, och dess våldsdåd kunna bekämpas om vi låser in oss i respektive ideologiska rum? Ett öppet, demokratiskt samhälle, måste istället se var allianser kan byggas för att stå dem emot. Betydelsen av Lars Vilks verk ligger i att han med några enkla teckningar får dessa mörka krafter att avslöja sig själva. Deras hat, fatwor och våld visar på hur orimlig islam är också i vår del av världen. Den vill inte diskutera. Den fattar beslut och agerar utifrån dem. Islam är, liksom andra totalitära ideologier, ett slutet tankesystem. 

Enda användbara strategi mot den måste först syfta till att befria Vilks från skuld. Han har inte gjort sig skyldig till något brott. Konstnären och fotografen Elisabeth Olsson Wallin skrev om honom: "Konstnären Vilks har gjort många teckningar där han häcklar olika religioner. Där känner jag mig som en syster till honom. En konstnärssyster som vet hur viktigt det är att ifrågasätta religioner och auktoriteter." 

Och hon ställer frågan: ”Var är stödet till Lars Vilks?” Jag vågar hävda att en liknande teckning riktad mot katolicismen på 1970-talet hade passerat som ett alldeles oansenligt och samtida modernt inlägg. Vi vet också att kristendomen under mycket lång tid utsatts för kritik, satir, häcklande och annat, utan att det betraktats av någon enskild kristen som ett brott man måste dö för. Det har varit det normala i våra liv. Förnuft (och privat gudstro om man vill det) mot organiserad gudstro i kyrkor och församlingar, eller en modern relation till kunskaper mot kvardröjande vidskepelse kunde det ha kallats. Eller bara sekularisering. Islams ankomst till oss ändrade allt detta. Plötsligt tvingades vi ånyo att "ta hänsyn", "respektera" och underkasta oss en religion i våra vardagsliv. Vi som vägrat kallas främlingsfientliga eller rasister. Rationella argument är verkningslösa i detta nygamla samhällsklimat och den lilla teckningen får agera byracka med sjukdomar för den politiska korrekta delen av Sverige. 

Sedan 2007, då rondellhunden blev en het potatis för konstvärlden, har det hänt så oerhört mycket som komplicerat islams relation till friheten. IS har klivit fram som en mordmaskin ur krigsfronterna. Även om IS senare lidit stora nederlag har organisationen starka fästen i Europa. Krigen i Irak och Syrien har också förändrat spelplanen, inte minst för de stora folkvandringar som de utlöst. Sveriges roll är som alltid extrem eftersom mottagandet här varit avsevärt mycket större än andra länders, Tyskland undantaget, och därmed har också antalet islamister här ökat radikalt. SÄPO:s senaste uppskattning är att de idag är runt tretusen personer.

Rondellhund och Ghirlandaio, olja på papper av Lars Vilks

Ett fritt konst- och kulturliv kan inte i längden samleva med en totalitär och sluten ideologi. Ju mer den senare vinner anhängare, desto mindre blir den fria sfären. Vi ser det redan på grundläggande områden som skolor, bibliotek, simhallar och annat.

För mig som författare är Lars Vilks en förebild, både i sitt framhärdande som konstnär och som drabbad och inlåst av islams vrede. Han hävdar konstens frihet. Han vägrar skriva under några politiska bekännelser. ”Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet!


Så uttryckte han sig i den ovan citerade Sydsvenskan-intervjun. Det är rätten att slippa trosbekännelser – i såväl politisk som religiös mening – som man måste hävda, för såväl Vilks som andra. Skillnaden mellan Vilks och oss andra måste dock alltid framhävas: han har betalat det högsta priset, tvingats avstå från livet som en fri man för att alltid leva på hemlig ort med livvakter dygnet runt. Så kan livet se ut i det nya Sverige, och i den nya Europa. För varje dag som går blir det allt tydligare. Rondellhunden har varit med under de senaste tio åren, då motsättningarna och konflikterna blivit allt mer uttalade och tydliga. Rondellhunden kommer förstås att följa oss på vägen de närmaste tio åren också, då motsatsen till frihet och sekulära villkor kommer att intensifieras.


Jag har publicerat ett stort antal texter om Vilks här i bloggen. Med hans namn inskrivet i sökfunktionen kan man finna dem alla. Jag vill här bara nämna två av dem från senare tid: Lars Vilks 70 år, och Om Lars Vilks och höjd belöning för att mörda honom.




fredag 21 juli 2017

Himmelsblått - en tidsresa i Malmö av Greger Larsson

"Hemma i Malmö på besök, det är nästan exakt ett år sedan jag var hemma sist. Ett Malmö som jag aldrig trodde att jag skulle lämna. Min kärlek till staden, invånarna, dialekten, Möllevången... Jag tyckte jag kunde mitt Malmö på ett speciellt sätt. Men just nu känner jag mig som en vilsen gäst - kan man bli främling i sin egen stad?" Greger Larsson

Varje ny Malmöbok lockar till läsning. Under det senaste året har det utkommit flera, både bra och viktiga böcker om staden. Lars Åbergs bok Framtidsstaden är förstås den som sticker ut mest, både med sitt klarspråk och sina gedigna kunskaper har han lyckats förmedla en bild, faktabaserad, som skiljer sig från den som den skånska huvudstadens mediala och politiska elit vill förmedla. Också en marxistiska analys, som i Ståle Holgerssons Staden och kapitalet, erbjuder nya och fördjupade insikter. 

Greger Larssons Himmelsblått - en tidsresa i Malmö (Venaröd förlag) är något så ovanligt som en icke-litterär berättelse som ofta ekar av muntlig framställning och tar ner Malmöperspektiven på jorden. Det är en befriande, uppriktig och ärlig text som drabbar i all sin enkelhet. 

Men enkelhet är inte synonymt med banalitet. Rakt tvärtom. När jag läser Larssons skildringar av grundskoleåren i Malmö känner jag inte bara igen mig, jag får doft- och smakförnimmelser som går tillbaka på mina egna barndomsår på Lorensborgs- och Kronborgsskolorna. Nog levde sadismen kvar under dessa år. Larsson skriver också fint ur ett utlandsperspektiv. I hans fall är det Chicago, där han sitter med penna och papper. Men han gör det också på Möllan.

Om jag med hans egen bok som verktyg skulle svara på frågan han ställde i citatet ovan, "kan man bli främling i sin egen stad?", så skulle det vara ett rungande ja. Har man lämnat sin stad och sedan återkommer, då är man både hemma och främling. Jag gjorde dessa återbesök i mina malmöitiska kvarter - från Seved över Gamla väster till Bellevuegården - inför skrivandet av min egen Malmöbok och upplevde ett mycket starkt främlingskap. Att man inhägnat mina tonårskvarter på Lorensborg förstärkte känslan av att det var en helt annan stad jag besökte. Och de övriga skälen ska vi inte gå in på här. 

Jag vill istället avsluta med att rekommendera Greger Larssons Himmelsblått till läsning. Den står öppen för var och en med sin enkelhet, sin chosefrihet och sin minnesrika bild av en stad förr och nu.

Tystnadstorsdag

Foto: Astrid Nydahl
Det sa plopp och så avstannade all verksamhet. Klockan var fem på eftermiddagen när ett stort elavbrott slog till. Vi skulle just ta bussen in till stan, var borta några timmar, och när vi kom hem igen vid niotiden var det fortfarande tyst och lite dunkelt. Vi tände ljus och satte oss i varsin fåtölj. Det blev en tyst kväll för samtal, inte en enda apparat hördes. När vi gått till sängs efter midnatt kom ljuden och ljusen tillbaka, det var bara att stiga upp och stänga vad som stängas skulle och sedan återgå till nattsömnen. Det är ibland så att man önskar sig fler elavbrott.

onsdag 19 juli 2017

Utdrag ur Henry David Thoreaus dagböcker

                         

                           200-årsdagen av Henry David Thoreaus födelse får fin uppmärksamhet också här i Sverige. Författaren och översättaren Peter Handberg har tagit sig an hans dagböcker. Det urval som utges i oktober heter Dagboksanteckningar. Ur det är nedanstående dagboksanteckningar hämtat. Det är en ovanligt lång bloggpost men den kommer att ligga ute länge och den kommer att återpubliceras i oktober i samband med bokens utgivning. Samtidigt utges Peter Handbergs essä om Thoreau. Den heter Jag vill leva på djupet. Peter Handberg har tidigare översatt den senaste svenska utgåvan av Thoreau-klassikern Walden.





                           22 nov. 1839 Linné på väg till Lappland besiktigar sin ”kam”, ”extraskjorta”, ”byxor” och ”myggnät” med samma välbehag som Napoleon skulle besiktiga ett artilleriregemente redo att sättas in i det ryska fälttåget. Hans öga ska ta in fisk, blommor, fågel och fyrfotade och tvåfotade djur. Denne mans stillsamma tapperhet är beundransvärd. Också dessa fakta är till och med av nytt intresse för honom.

                           21 mars 1840 Jag är friare än hela världen; inget klagomål sträcker sig jorden runt. Jag kan avlägsna mig från den allmänna opinionen, från regeringen, från religionen, från utbildning och samhälle.

                           22 mars 1840 Medan jag värmer mig i solen vid stränderna till Walden Pond, i denna värme och detta prassel, är jag fritagen från alla förpliktelser till det förflutna. Nationernas råd kan räkna sina röster; ljudet från klapperstenarna upphäver dem.

                           16 juni 1840  Skulle det inte vara en lyx att stå upp till hakan i något ensligt kärr under en hel sommardag och känna doften av pors och blåbärsris, vyssjad av knottens och myggornas sång? En dag i sällskap av de grekiska vise männen, sådana som beskrivs i Xenofons Symposium, kan inte jämföras med tranbärstuvans torra sinnelag och mossbäddens attiska salt. Säg tolv timmars genial och förtrolig konversation med leopardgrodan. Solen går upp bakom al och skogskornell och stiger spänstigt till sin tre händer breda meridian, och går till sist ned för att vila bakom någon kal, västlig kulle. Att höra myggornas sång från tusen gröna kapell och hur rördrommen börjar dundra från sitt dolda fort likt en kanon vid dagens slut! Det kan sannerligen vara lika givande att ligga i blöt i ett träsk en hel dag som att gå torrskodd på torra land. Kyla och fukt, – är de inte lika rika erfarenheter som värme och torka?
Är inte skugga lika bra som solsken, natt som dag? Varför alltid vara örn och trast, aldrig uggla och nattskärra?
Jag tycker om att betrakta landskapet genom botten på ett dricksglas, det kläs i ett sådant milt och stilla ljus, och ladorna och stängslen rutar in det och delar upp det med en ny regelbundenhet. De kuperade och ojämna fälten sträcker ut sig lika släta som gräsmattor mot horisonten. Molnen framhävs sublimt och pittoreskt, den ljusblåa himlen är en fin kontrast till deras duniga vithet. Det är ett draperi som passar att hänga över Persien. Smedjan, som vilar i detta grekiska ljus, förtjänar att stå vid sidan av Parthenon. Potatis- och sädesfälten är sådana trädgårdar som är planterade till prydnad.
Om jag tänkte skriva om värdet i farmarens liv skulle jag betrakta hans farm och grödor genom botten på ett dricksglas. Alla människans sysslor förädlas på detta sätt.
Också våra ögon är konvexa linser, men vi lär oss inte med ögonen; de introducerar oss och vi lär efter genom att konversera med tingen.

                           29 juni 1840  Av alla fenomen är min egen ras den mest mystiska och omöjliga att upptäcka. Hur många år har jag inte strävat efter att möta någon, till och med på vanligt manligt område, utan att lyckas.

                          26 april 1841  Hos Emersons. Det förtjusande med indianen är att han är fri och otvungen i naturen, han är hemma där och inte hennes gäst och han bär henne lätt och graciöst. Men den civiliserade människan har antagit husets vanor. Hennes hus är ett fängelse i vilket hon finner sig själv betryckt och inspärrad, inte skyddad och värnad. Hon går som om hon bar upp taket; armarna håller hon som om väggarna skulle störta in och krossa henne, och hennes fötter minns källaren därunder. Hennes muskler är aldrig avslappnade. Det är sällsynt att hon övervinner huset, och att hon lär sig att sitta som hemma i det, och att tak och golv och väggar bär upp sig själva, som himlen och träden och jorden.
Det är en stor konst att ströva omkring.

                          15 dec. 1841 En mild sommarsol lyser över skog och flod. Jorden är lika vacker denna morgon som gudarnas Valhall. Vår själ går aldrig bortom naturen. Det finns en outsäglig lycka i skogarna. Deras munterhet är bara lätt tillbakahållen. På vintern, när det bara finns ett enda grönt löv flera meter från nästa, vilken värme de utstrålar! De är inte grova utan ömsinta, till och med i den strängaste kyla. Deras nakenhet är deras försvar. Åsynen av dem, att lyssna till dem är elixir för min själ. De äger gudomlig hälsa. Gud är inte mer hälsosam. Varje ljud är upplivande och laddat med samma mystiska tillförsikt, från de knakande grenarna i januari till den susande vinden i juli. …

                           24 sept. Staten Island.[1] Poeten är den som har tillräckligt med fett likt björnen eller murmeldjuret för att suga på tassarna under vintern. Han ligger i ide i världen tills våren kommer. Han upptecknar en stund av äkta liv. Vem kan besöka dessa städer och säga att det finns något liv i dem? Jag gick genom New York igår och träffade inte på en enda verklig och levande person.[2] Jag älskar att tänka på hasselmusen och alla djur som går i ide och har ett sådant överflöd av liv medan människan tynar bort, insvept i tjocka lager av liv som vintern inte kommer åt. När jag vandrar över de snöiga slätterna älskar jag att tänka på de där lyckliga drömmarna som ligger under torven. Poeten är en sorts hasselmus, tidigt på hösten beger han sig till sina vinterkvarter tills solen kommer fram igen. Men de flesta människor lever ett liv i svält, likt hökar som är så illa tvungna att vara igång hela tiden, men ändå bara fångar en sparv då eller då.

                           aug. 1845  För tjugotre år sedan, när jag var fem år gammal, kom jag från Boston hit till den här sjön,[3] långt ute på landet – som då bara var ett annat namn för den vida världen – en av de mest forntida scener inristad på minnets tavlor, min världs orientaliska, asiatiska dalgång där så många folkslag och uppfinningar framträtt. Denna skogsmarksvision fanns länge i mina drömmar. Denna ljuva ensamhet som min själ så tidigt tycktes kräva för att jag skulle kunna bjuda in den strida strömmen av gäster, och denna talande tystnad så att mina öron kan urskilja de meningsfulla ljuden. På ett eller annat sätt gav det en förkärlek för detta undangömda ställe bland tallarna där solsken och skuggor nästan var de enda invånare som varierade scenen, till skillnad från den tumultartade och omväxlande staden, som om själen här hittat hem till sin barnkammare.

                           23 dec. 1845  Det finns en djurens civilisation likaväl som människornas. Räven är skogens hund. Jag hör en räv skälla ryckigt, vilt, demoniskt i nattens mörker, den uttrycker sig, kämpar med sin ängslan, eftersträvar att helt och hållet vara en hund så att han obetänksamt kan springa på gatan för att kämpa för ljuset. Han är bara en klenmodig man inför pygméer; en ofullkomlig, grävande man. Han har kommit fram alldeles intill mitt fönster, attraherad av ljuset, och skäller en rävaktig förbannelse över mig, sedan drar han sig tillbaka.

                           22 februari 1846 Lilla Jösse Hare satt utanför min stugkvist idag, tre steg bort, först darrande av rädsla, men likväl ovillig att röra sig ur fläcken; en pytteliten stackare, len och benig, med raggiga öron och spetsig nos, minimal svans och smala tassar. Den såg ut som om naturen inte längre frambringade några ädlare raser, som om jorden sjöng på sista versen. Har naturen, också, blivit sjuklig till sist? Jag tog två steg framåt och vips så skuttade han iväg med spänstiga steg över skaren och in i buskarna, en skogens fria varelse, fortfarande vild och snabb; och sådan var alltså hans natur, och hans rörelse vittnade om kraftfullhet och värdighet. Hans stora ögon såg först unga och sjukliga ut, nästan vattusiktiga och ohälsosamma. Men när den skuttade iväg, viltet, sträckte den elegant ut kroppen och lemmarna och hade snart lagt skogen mellan sig själv och mig.

                           Juni 1846 I min korta erfarenhet av mänskligt liv har jag lagt märke till att de yttre hinder som stod i vägen för mig inte var levande människor utan döda institutioner.
När jag har hängett mig åt en poets dröm om ett jordiskt paradis har jag inte förutsett att en kosack eller chipewyan skulle störa det utan att någon monster-institution skulle svälja det.
Jag älskar mänskligheten. Jag hatar deras förfäders institutioner.
Det är besynnerligt att inte djävulen själv har varit i vägen för mig utan dessa spindelnät som traditionen säger ursprungligen blev spunna för att hindra de onda makterna.
Om jag inte vill slåss – om jag inte vill be – om jag inte vill bli beskattad – kommer min granne alltjämt att tolerera mig och i vissa fall till och med att stötta mig, men aldrig staten.
Det har förmodligen aldrig begåtts större brott sedan tidernas begynnelse än i det nuvarande mexikanska kriget.

[Ogillar]: Inte tjuvar & stråtrövare utan konstaplar & domare – inte syndare utan präster – inte ignoranta utan pedanter & pedagoger – inte främmande fiender utan stående arméer – inte pirater utan krigets män. Inte fri illvilja utan organiserad godhet.

                           1849 Hur nära det goda är inte det som är vilt. Där finns naturens märg, hennes gudomliga vatten, det är vinet jag älskar. En mans hälsa kräver lika många tunnland av ängsmark som hans farm behöver gödsellass. De är oumbärliga både för mig och för majsen. Där finns den enda fasta födan.[4] Vi tynar bort och svälter och mister vår själ på sällskapslivets tunna havresoppa.
En stad räddas inte av någon rättfärdig människa som bor i den, utan av de skogar och träsk som omger den.

                           8 jan. 1852 När jag läste högt ur ett manuskript för fru Emerson på kvällen och använde ordet ”gud” på ett ställe, i en möjligen rent hednisk betydelse, frågade hon hastigt med en ton av högtidlig oro, ”Är gud stavat med liten bokstav?” Lyckligtvis så var det så. (Jag hade använt ordet ”gud” utan något högtidligt tonfall eller samband.) Så jag fortsatte att läsa som om ingenting hade hänt.

                           31 jan. 1852 Emerson är alltför upphöjd för mig. Han tillhör adelsståndet och bär dess kappa och har dess uppträdande; han tycker om Platon, inte Sokrates, delvis därför att den senares liv och kompanjoner var alltför oansenliga. Jag är ofrälse. För mig finns det något djävulskt i maner. Det bästa maneret är avsaknaden av maner. Jag skulle uppskatta Emersons lovord, som alltid är så omdömesgilla, om det inte fanns en tillsats av beskyddarskap och följaktligen också av smicker i dem. I den aspekten är han precis som [utsuddat]; de smickrar dig, men sig själva mer. Beröm ska uttalas lika enkelt och naturligt som en blomma avger sin doft.
Istället för att vara blommornas poesi är botaniken dess prosa. Men detta är inte menat som en nedvärdering av Linnés beundransvärda nomenklatur av vilken mycket självt är poesi.

                         29 juni 1852 Jag tror inte det finns någonting, inte ens brottslighet, som står i sådan motsats till poesin, till filosofin, ja till självaste livet som denna ständiga business. Den är själva livets negation.

                         28 dec. 1852 Det är visst mödan värt att använda den visdom man äger till hur man ska leva sitt liv. Jag har märkt att jag ofta är klok vad gäller små saker, men dåraktig när det kommer till de stora. För att jag ska kunna uträtta något bra är hela mitt liv enkelt. En bred tidsmarginal är lika vackert i en människas liv som i en bok. Hastverk är lastverk gäller lika mycket i livet som i hushållet. Håll tiden, giv akt på universums timmar, inte tågtidtabellen.

                           8 okt. 1856 När jag gick genom kärret vid Lee Farm, ett sextiotal eller ytterligare några meter från floden, hittade jag en stor lådfälla som var stängd. Jag öppnade den och fann kvarlevorna av en grå kanin, – skinn, ben och mull, – tätt intill ett av hörnen. Det luktade knappt något, som lika mycket grönsaksjord, den måste ha varit död i några år. Ingen av delarna till fällan fanns kvar, bara själva lådan med ett lock som nätt och jämnt gick att öppna på två rostiga spikar; pinnen som höll betet, snöret etc. etc., allt var borta. Lådan såg ut som om den hade flutit bort i upprätt position av en vårflod. Den hade förvandlats till en kanins levande grav. Han hade långsamt svultit ihjäl i lådan. Vilken tragedi som utspelade sig i en låda i ett av våra tysta kärr! Pälsjägaren hade mist sin fälla, kaninen sitt liv. Lådan hade inte blivit gnagd på. Efter dagar och nätter av jämmer och kamp som hördes bara några få meter längre bort i kärret, efter tilltagande svaghet och utmärgling och delirium, drar kaninen sitt sista andetag. Det sägs att om en grav öppnas kan man se på den förvridna kroppen att den begravdes levande. Det här var ett sådant fall. Låt pojken ute på pälsjakt drömma om den döda kaninen på sin ark när den seglade iväg likt ett litet bönehus med sin grova spira, långsamt, med en ståtlig och högtidlig rörelse, långt långt bort bland alarna.




[1] Th. begav sig till Staten Island, New York den 6 maj för att arbeta som informator åt           sönerna till Emersons bror William. Hemlängtan förkortade dock vistelsen till ett halvår. Till sin mor Cynthia skrev han: ”Jag tror att jag skulle vara nöjd att sitta vid bakdörren under poppeln i Concord hädanefter och för alltid.”

[2] Till Emerson skrev han samtidigt: ”Det är tusen gånger värre än vad jag kunde föreställa mig. … Det kommer bli något att hata; det är den fördel staden kommer att ha för mig … Grisarna på gatan är den mest respektabla delen av befolkningen.”
                     
[3] Walden Pond.
                        
[4] Jfr. Hebreerbrevet 5: 12–14.