Foto: Astrid Nydahl |
”Du förbannar
uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du
annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta
ett kliv uppåt.” Olav H. Hauge, dagboken 1958.
Jag kikar då och då på vad
som kallas ”debatt” och frågar mig varje gång varför inget är nytt under solen.
Varför ens bry sig när rösterna hela tiden maler samma gamla vanföreställningar.
Är då den politiska och
kulturella sfären något att sträva efter, något som man från underläge ska
försöka nå upp till? Det beror alldeles på varifrån man ser. Om man ser uppåt
mot de maktsfärer som formulerar vad som är korrekt och vad som är icke-korrekt
finner man snart nog att underläget är att föredra. Man kan också kalla det
ensamhet och avskildhet. I så fall är underläget ett skydd (jag behöver då inte ens tänka på bokmässor, parlamentsval, stadsfestivaler eller tv-underhållning).
Att ta ett kliv
uppåt måste innebära att man tar sig dit där det djupast sett
mänskliga finns. Hos fränder, familj, kollegor? Det blir ingen stor skara. Men
det blir en skara värd att tillhöra.
Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.
Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.