söndag 28 maj 2017

Islamistiskt våld, ramadan och bristen på perspektiv

Foto: Astrid Nydahl
Nu är det ramadan. På nätet svämmar ”kärleken” över. Det sägs att ramadan är en månad för att hitta sina svagheter och att utöva självkontroll ("Det vore ingen dum idé" för att nu parafrasera Gandhi). Någon tycker att det sagts och skrivits för mycket om Manchestermassakern, och för lite om samma islamisters massakrer på de koptiska kristna. Behöver man verkligen väga det ena mot det andra? Rakt tvärtom! Det är en meningslös ”kärlek” att predika så länge man ursäktar det religiöst motiverade, islamistiska hatet och våldet. Det om något hotar oss alla, oavsett om vi är kopter, judar, katoliker, ortodoxa, lutheranska kristna eller ateistiska västerlänningar, muslimer av annan övertygelse, hinduer och en rad andra grupperingar som står i vägen för islams svärd.

Johan Hakelius är trött på vår uppgivenhet. Han skriver i Expressen om de perspektivlösa reaktionerna på massakern i Manchester:
”Ilska är en brett motiverande kraft. Den kräver rörelse, men inte nödvändigtvis oförnuftig rörelse. Ur ilska kan även växa ett behov av att tänka och analysera, en beslutsamhet att inte väja för det obehagliga, ett mod att se en fiende i vitögat, kraft att aktivt slå ned på det som är ont och avskyvärt.”
Och den sista delen av krönikan:
Visst är det obehagligt att behöva bli arg. Visst för det med sig en viss risk. Men det finns konflikter vi inte kan undvika. Och när mordlystna islamister spränger barn i bitar, har vi en sådan konflikt. Att inte acceptera sin egen och andras ilska då, är att undertrycka känslor som förr eller senare kräver utlopp. Och ju längre de trängs undan eller ogiltigförklaras, desto större är risken att de tar obehagliga former. Det är dags att bli förbannad nu. Och att använda ilskan som drivkraft för att våga se, tänka och tala om det obehagliga: terror och mord är en central del i en tolkning av islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen. Den tolkningen rekryterar nya anhängare, även i Sverige. Och det finns inga möjligheter att möta våldsbejakande islamism med kompromisser och undfallenhet, hopp eller kärlek.”
Som jag ser det är det Johan Hakelius som lyckas visa på en djupt liggande vrede. Om vreden kan leda till klarspråk så är mycket vunnet. Det är i allt väsentligt klarspråket som fattas. I hela landet hukar ängsliga själar av rädsla för att pekas ut som hatbrottslingar om de sade rent ut vad vi befinner oss i för krig. Ändå vill jag hävda att man i allt högre utsträckning finner krönikor, ledare och artiklar som gått hela vägen ut, sagt som det är och vägrat hymla längre. Det är möjligen det enda hoppfulla just nu.


2 kommentarer:

Leonardo sa...

Det har hymlats länge nog i den svenska offentliga debatten. Det är nu hög tid att verkligen börja tala klarspråk.

Lars-Erik Eriksson sa...

En av de fobiska utpekarna är Marcus Birro, idag desperat arbetssökande.
Någonting är riktigt ruttet i staten Sverige.