 |
| Foto i maj 2017: Astrid Nydahl |
"Jag klarar inte av att vara så
mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att
skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.
Den gångna långhelgen har vi befunnit oss varje förmiddag vid en ny
plats vid Ivösjön, strax norr om Bromölla vid Ivetofta. En plats dit mest barnfamiljer kommer. Vi har suttit i
halvskugga vid några gamla björkar med kaffe och mackor. En stor känsla av frid
och frihet har intagit mig. Men så är det ju det där med ”andra människor”.
Inte barnfamiljerna. I dem har jag bara känt igen mig själv som ung förälder.
Istället hände det på vägen, det som gör att jag vill dra mig undan.
Trots att
vi höll tillåtna hastigheten började en bilist bakom oss tuta frenetiskt. Han
gjorde en livsfarlig omkörning i hög fart och på passagerarsidan lutade sig en
ung man ut, hötte med nävarna och skrek åt oss. Jag medger att jag blev rädd. Det var en hotfull
situation. Men mycket kort tid gick och den bilen var bortom synhåll. Den
aggressivitet som trafiken kan utlösa hos vissa människor är utan tvekan
livsfarlig. "Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag
drar mig undan” sade Murray och drog slutsatsen att det gagnar skrivandet. Den
aspekten kan jag glädjas åt.
2 kommentarer:
Lördags passerade vi vårt centrum, det var olika annonserade aktiviteter och mycket folk. Vi skulle bara förbi. Jag la märke till en man (arab?) som hade en full ryggsäck och som skrek i sin telefon. Hörde ordet Allah och det vi inte förstår. Vi drog oss snabbt förbi, det kändes inte bra.
Men jag såg inte att andra reagerade.
Jag hade fel, det smällde inte men ändå undrar jag. Så nära ett terrorattack reagerar inte folk när en med ryggsäck ropar på Allah med telefonen i handen.
Borde vi?
Elina, det finns verkligen anledning till försiktighet, men den regel som jag tror man måste följa handlar om folksamlingar; på bussar, i gallerior, i biografer och liknande. IS-soldaterna vill döda så många som möjligt vid ett och samma tillfälle. Det är förstås bara en tanke. Tittar man på Jerusalem och Tel Aviv så ser man också alla de individualistiska dåden med kniv eller yxa.
Skicka en kommentar