tisdag 23 maj 2017

Manchester. Tiden är inne sedan länge. Islamismen som dödlig kraft måste krossas

Foto: Astrid Nydahl
Jag har läst det mesta som skrivits i brittiska medier efter massakern i Manchester. Sedan länge står islamismen mig upp i halsen. Men jag läser och försöker dra slutsatser. Katie Hopkins är värd att läsas, alltid. 


Hon skriver bland annat:

Carrying on as normal is not defiance. Or strength. It is the default. When someone dies in our family, we carry on as before because the alternative is to lie down under our duvet and hope the world goes away. And sometimes we even try that for a bit, too. But in the end, reluctantly, we default and carry on as normal. This does not make us strong. Or united. It makes us desperate to feel better. This country is sick. It is calling out for a doctor. We need to know what will cure us. What action do we take? What do we do? How can we stop the hurt? I look back to the missing persons and see little Saffie Roussos, smiling aged eight, now confirmed dead. And I wonder if we are too sick to be saved.

Nå, lät oss fundera en smula. Jag har under det senaste dygnet talat med nära anhöriga. Jag har frågat dem: är det rimligt att en människa som sätter sig emot den islamistiska terrorn stämplas som rasist? Jag har fått ett entydigt negativt svar. 

Det vore förvisso ömkligt att tala i egen sak. Men jag säger här och nu att det ingenting har med rasism att göra, att starkt, högt och tydligt vända sig mot islamismen. Det är den religiösa och politiska ideologin som ligger bakom alla de döda och sårade barnen och tonåringarna i Manchester. Rasismen är ett annat ämne. Kampen mot sharialagarnas beväpnade mördare en helt annan.


Vad finns mer att säga? Detta:

Om man menar allvar med demokratin, yttrande- och tryckfrihet måste man säga att islam och islamism inte går att förena med dessa samhälleliga, mänskliga principer.

Om man menar allvar med frihet kan man inte bjuda in frihetens fiender. Det har alla makthavare i Europa gjort. Det finns många frihetliga människor som menar att vi måste göra det. "Flyktingar måste vi ta emot, det är vår plikt." Sant och rätt, det har jag alltid menat, men måste vi under dessa nya omständigheter, på allvar undersöka vem de är? Måste vi inte fråga oss vem araberna, afrikanerna och asiaterna är som kommer till oss som lidande och sedan angriper oss med mordiska vapen? Vem är den som behöver hjälp, vem är den som tänker döda oss och våra barn? Vi måste ställa frågor, också vi som aldrig ställer några, vi som alltid litar på tv-rapport och statliga meddelanden, vi som tror alla om gott. 

Om man tror att en uråldrig religion - islam och dess väpnade gren islamismen - som hyllar stening, halshuggning och annat våld som sociala principer, kan leva i västerländska demokratier, har man grovt underskattat medeltidens kraft över nutiden.


Läs och lär av dessa dagar. Igen. Om och om igen. Islamismen är vår huvudfiende. Våra barns mördare. Våra samhälles mördare. Allt frihets och demokratis mördare. Gör inga undantag, dra slutsatser och försök enas krig detta minimala. Allt annat kan vi diskutera en annan dag.


Manchester-terrorn. Vem och varför?

Foto: Astrid Nydahl
Fega förlorare ropar en. Vi vet vem han var säger en annan. De kommer aldrig att vinna hör vi från en tredje. Statsmannaord. Alltid samma ord. Trump, May, Putin och sedan anammade av hela kontintens Svensson och Nilsson. De tomma ritualerna. De tända värmeljusen. De rosa gosedjuren.

För offren är saken en helt annan. De sönderslitna barnkropparna måste hämtas hem. Familjer krossas av förlusterna. Det är som om internet sedan länge förvandlats till en terapiplats, en av de få som finns för alla de unga som ser effekterna men kanske inte är bekanta med orsakerna.

Så länge Europas ledare vägrar tala klarspråk kommer vi att stå inför varje framtida terrorattack lika oförstående, lika humanistiskt avväpnade och förvirrade.

Fega förlorare kunde också kallas islamismens kärntrupper. Vi vet vem han var kunde bytas mot namn och bild. De kommer aldrig att vinna är ett påstående där ordet De måste ersättas. Klarspråk pekar på orsakerna och massmördarna. 

Statsmannaorden bidrar till mystiken. Det kanske beror på att de så sakta börjar förstå sin egen skuld.


måndag 22 maj 2017

Morallagar, ansvar och förstörelselusta

Alexis de Tocqueville 1805 - 1859
"Människosläktet har vissa universella och bestående behov som har givit upphov till morallagar vilkas överträdelse alla människor spontant, alltid och överallt, har förknippat med begrepp av tadel och skam. Att undandra sig dessa lagar kallade de att handla illa, att underkasta sig dem att handla rätt." 

(Alexis de Tocqueville: Om demokratin i Amerika, bok 2, kapitel arton Om hedern i Förenta staterna och andra demokratiska samhällen, översättning av Ervin Rosenberg).

Under helgen har jag vandrat stilla i två städer. Den ena väldigt liten, den andra en aning större. Jag har gång på gång stött på saker som fått mig att undra över mänskligt beteende. Äldre tåg förde människor gratis mellan två platser för att visa att gamla museiföremål ännu idag fungerar. Någon hade varit framme och i rött sprayat otäcka och vulgära ord tåget. I parken intill lämnade man sina picknick-korgars rester kvar på gräsmattorna. Papperskorgarna, väl synliga överallt, var långt ifrån fulla men av någon anledning hade det tett sig för svårt att kasta avfallet där. På ett nybyggt hus hade man på den glänsande marmordelen sprayat samma ord som på tåget. 

Finns det någon gemensam skamkänsla kvar? Varför kan den gemena handlingen, förstörelselustan, leva parallellt med ett samhälle där något slags gemenskap ändå tycks ha fungerat under längre tid? Jag nöjer mig inte med svaret att "de alltid har varit så" - eftersom mycket av det jag ser och erfar var i det närmaste okänt i mitt tidiga livs år på Lorensborg i Malmö. Det var å andra sidan ett helt annat samhälle. Man kallade det för folkhem. Vad ska man kalla det vi ser idag? Det finns förvisso inte några gemensamma morallagar i det Sverige vi nu lever i. Var och en tycks strunta i de övriga. Individualismen, den gränslösa egoismen och samhällsfunktioner som mest liknar välgörenhetsbasarer har knappast främjat en fortsatt känsla av gemensamt ansvar. Vad spelar det för roll om jag lämnar mitt avfall på den gemensamma gräsmattan när andra ändå gör likadant? Så sprids en känsla av förstörelse och förfall.


söndag 21 maj 2017

Främling i främmande stad

Bland främlingar i främmande stad. Foto: Astrid Nydahl
I kapitlet Den ensamma fotgängaren och staden (i Wanderlust)  skriver Rebecca Solnit:
I staden är man ensam därför att omvärlden består av främlingar, och att vara en främling omgiven av främlingar, att vandra omkring under tystnad med sina hemligheter och fantisera om hemligheterna hos dem man möter, är en av de mest fullkomliga njutningar som finns.
Den iakttagelsen är lätt att känna igen sig i. Det är just ”främling omgiven av främlingar” man blir om man sätter sig på torgets utomhuscafé. Därifrån betraktar man det mänskliga livet särskilt bra. Det gör man för övrigt också när man planlöst går utmed stadens trottoarer eller gågator. Bäst fungerar det förstås i en främmande storstad. I den egna staden är det som om effekten upplöses och försvinner i takt med att man hälsar på bekanta.

Solnit skriver:
I små doser hör vemod, främlingskap och introspektion till livets mest utsökta njutningar.

Just det vet varje ensamresenär. Vemodet blir det naturliga grundackordet, ur vilket allt resan erbjuder sipprar.