När de första tre
nyutgåvorna kom, skrev jag om dem. Det var så sent som i
november. Idag utkommer ytterligare tre och jag skulle vilja visa vad Svenska Dagbladets Lars Ring skrev av den
anledningen:
Skildringarna av Paris för tankarna till Christer Strömholm – snapshots från baksidor, såväl från städer som av människor. Bäst av allt: Maigret reflekterar aldrig över sig själv, han bara är – grav nikotinist, obekväm, arg men aldrig banal.Simenon förkortar, låter tomhet blåsa genom språket och det smutsiga Paris. Han väljer sina detaljer med omsorg. Sparar in på dialogen. Simenon avslöjar aldrig svaren på gåtorna före det absoluta slutet. Ett stråk av Modiano, av Camus – jag överdriver kanhända, men det är något där. En litterär kvalitet. Långt, långt bort från Fjällbacka.
Det är precis så
det är. Här finns det inte ett spår av "det svenska deckarundret",
inte ens någon liten detalj som påminner om mångmiljonärerna i denna
banalitetsbransch.
De
tre nyutgåvorna som släpps idag är Maigret i New York, Maigret gillrar en fälla
och Maigret och hans mord, alla förstås i översättning av Gunnel Vallquist.
