tisdag 25 april 2017

Att vara solitär och...

Foto: Astrid Nydahl
Efter den senaste tidens turbulens har jag ställt mig en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. Måste jag följa med på en utlandsresa som egentligen ter sig motbjudande. Nej, jag kan avstå.

Foto: Astrid Nydahl

Avståendets konst ska jag nu praktisera. Jag har passerat några mentala, men i grunden politiska ”kontrollstationer”. 

Det finns inte längre i min vardag möjlighet att kommentera eller polemisera i sådant som de nya nationalistiska rörelserna sysslar med. Det ska finnas oerhört starka skäl för att bryta mot det. Det som hänt sedan antisemitismen stack fram sitt fula tryne på SD-sidan Avpixlat får bli en läxa. Varför alls diskutera med sådana människor? Jag kan känna respekt för enskilda som gör det. Men jag vet att man överöses av hat och hets. Det bjuder jag ingen på. Lika lite vill jag diskutera den motsatta offentligheten, den som förmodligen är historiskt unik då den aktivt motarbetar en tradition av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Det räcker och blir över nu. Den enda "bokmässa" jag vill höra talas om är den som just nu spricker ut i grönska i de skånska skogarna. 

Foto: Astrid Nydahl

På samma sätt och av samma skäl avstår jag framöver att följa de nationalistiska grupperingar som jag sedan 2012 skrivit om, försökt analysera och därmed vara uppdaterad om. Jag gör det inte mer, det lägger inget av vikt till diskussionen om det fria fall vårt Europa befinner sig i. Lika lite som jag kan påverka Ungerns eller Frankrikes politik, lika lite kan jag påverka mitt eget land Sveriges, eftersom också detta ytterst styrs av krafter utanför mitt inflytande. Jag är bara ”en liten skit”. Ja, det är jag. Och det är bra att hålla det i minnet. ”Vi är inte skit” säger optimisterna. ”Jag är bara en liten skit” kontrar jag. 

Fördelen med det är att jag helt kan ägna mig åt kustvandringarna, läsandet, barn och barnbarn, så stunder av glädje och annars bara fördragna gardiner och låsta dörrar. Det som finns därutöver är inget jag blottar mer i bloggen. Vad det eventuellt blir av den framöver vet jag inte just nu. Kanske upplöses den i damm och aska, kanske reser den sig på nytt. Det som en gång i politikens värld kallades för "verklighetens folk" står mig upp i halsen. Det vi kanske en gång bar på som förhoppningar är än en gång grusat, förstört, störtat och borta. Jag är rätt så klar över vad som väntar och jag har inga som helst illusioner om det, vare sig för Sverige eller för resten av Europa. Låt aktivisterna heila framför de nya Ledarna. De är varken nya eller särskilt intressanta, de upprepar bara scenerna från en sedan länge nedbrunnen Weimar-teater.

Foto: Astrid Nydahl

Om några timmar sitter jag där jag helst vill sitta, i en fällstol, varmt klädd och med fika på det lilla bordet, ute vid Östersjön. Oavsett väder är jag fri. Får jag se lite svanar och gäss är jag mycket nöjd. För övrigt fyller min yngsta dotter år just idag, den 25 april som ju också är den portugisiska nejlikerevolutionens och frihetens årsdag, just i år tio år äldre än dottern som fyller trettiotre år!



måndag 24 april 2017

En liten anmärkning om Johannes Brahms


Jag läser Karl Aage Rasmussens bok om Brahms. Den utkommer på fredag och jag återkommer med en recension.

Efter politisk turbulens uppstår alltid behovet av annat. Kultur. Den som står en smula högre än den politiken kan erbjuda. Nedan finns ett vackert stycke av Brahms: Haydn-variationerna med Wienfilharmonikerna under Leonard Bernstein. Och här ett litet citat ur Rasmussens bok (sidan 143):
"I Wien, mere end noget andet sted, ødslede den kapitalstærke, liberalt indstillede middelklasse alla de midler på kunst og kultur der var tilovers når livets fornødenheder var betalt. Det var hvad man senere - ofte nedsættende - kaldte bedsteborgere, politiskt konservative som satte ro og orden i højsædet, oplyste kunstelskere og kulturforbrugere der idealiserade kunstens udøvere. Altså netop det publikum Brahms skrev sin musik for, og et værdisæt han identificerede sig med. Som barn af underklassen, som i egne øjne utilstrækkeligt uddandet (og dannet), bestod af det ideelle publikum for ham av connaisseurs."

Förintelsen - minnesdagen i Israel, just idag

Det är alldeles märkvärdigt att en hel flock "nya" förintelseförnekare nu träder fram och erkänner sin sympati för dårarnas och konspiratörernas religion. Det är nämligen just idag man högtidlighåller minnet av alla de mördade, Yom HaShoah (יום השואה)Times of Israel skriver:
Israelis across the country paused for two minutes Monday morning in memory of the six million Jews who were murdered in Europe under Nazi rule as a siren pierced the clear blue sky in an annual marking of Holocaust Remembrance Day. The siren was to be followed by ceremonies at schools, memorials and elsewhere in honor of those who lost their lives, as well as Shoah survivors  at the Yad Vashem Holocaust memorial and museum in Jerusalem, where dignitaries will lay wreaths next to a monument commemorating the Warsaw Ghetto Uprising of 1943.
Något lite av vad som sker idag:
Zelda Schneersohn Mishkovsky (1914-1984)
The theme of this year’s commemoration is “Restoring Their Identities: The Fate of the Individual During the Holocaust,” Yad Vashem said ahead of Remembrance Day.At 11 a.m. the Knesset was scheduled to mark the day with a ceremony titled “Unto Every Person There is a Name,” in which lawmakers recite names of victims of the Nazis for nearly two hours.The ceremony’s name comes from a famous poem by the Israeli poet Zelda Schneersohn Mishkovsky (commonly referred to by her first name alone). The musical version, which is often played at memorial ceremonies, repeats, “Unto every person there is a name given by…their mother and father,” “their sins,” “their loves,” and “their death.”
Lars Vilks uppmärksammar saken på sin blogg och skriver bland annat:
Så har vi detta med förintelseförnekarna. Nu är det vanligtvis så att förnekarna inte är blånekare utan petar i kanterna. Antalet mördade judar är ett favoritämne och alldeles särskilt är siffran 6 miljoner offer intressant. Denna siffra vecklas ut en vidare ram som handlar om en prefabricerad siffra bakom vilken den judiska världskonspirationen döljer sig. 
(Ingrid) Carlqvist tycks ha varit ute på en tur i konspirationsvärlden och smittats av de därstädes rådande stämningarna. Carlqvist får naturligt nog ifrågasätta vad hon önskar, det skall aldrig vara förbjudet. Men i den position hon intar som islamkritiker blir det problem med trovärdigheten.
Läs hela hans text här.

Tidigare texter i ämnet här i bloggen: här, och här.


Måndag mellan valet och sjukhuset

Foto: Astrid Nydahl
När vi vaknar denna måndagsmorgon vet vi väl vem som gick segrande ur den första omgången i det franska presidentvalet. När jag skriver dessa rader är det ingen som vet (utöver konspiratörerna och tankeläsarna på nätet), men nog anar vi alla ungefär vad som ska ske.

Under söndagen gjorde jag det enda som kan mildra upprörda känslor. På väg upp till Vånga utmed Ivösjön, högt över den med vidunderlig utsikt, såg vi bokskogen spricka upp i grönska. Varje backe var vitsippsklädd. Nere vid sjön lite senare fanns det inga andra människor än vi. I solskenet kom plötsligt en mycket stark vind och slog oss i ryggen med sin kyla.

Hemkommen fanns det en överensstämmelse mellan kropp och själ. Trötthet, lågt socker, tillfredställelse. Inte en tanke på det franska valet. Inte en tanke på alla de politikens analfabeter som tror att den som skriker högst har de bästa idéerna. När måndagsmorgonen kommer är jag redan på väg till centralsjukhuset. Första timmen blir hos en ögonläkare som ska se hur pass långt den grå starren kommit och om det är dags för operation. Den andra timmen ska jag sitta med en mängd andra patienter i en korridor med färdigdroppade ögon som inte längre kan se mer än handen framför sig. Första halvan av timmen sitter jag där, andra halvan blir ögonbottenfotografering. Det är med några års mellanrum platsen för besked om hur pass mycket skada diabetesen har ställt till.

Jag önskar er en bra start på veckan.

söndag 23 april 2017

Trollen spricker alltid... Avpixlat & judehatarna

Foto: Astrid Nydahl
Det är sant som det gamla ordspråket säger, att trollen spricker i samma stund de träffas av lite ljus. Man kan säga att någon släppte in ljuset över Avpixlat. Efter att Jan Sjunnesson, sakligt och i lugn ton, visat hur antisemitismen blottats, har en hel armé av klassiska judehatare slagit följe i kommentartrådarna. Det är inte minst genom dem man ser hur saker och ting hänger samman. Det går inte att bortse ifrån att det sedan starten finns en mycket intim relation mellan denna "det har brunnit x gånger i förorten x"- uppräkning och kommentatorerna som bara i undantagsfall undviker det upphetsade masspråket. Nu finns det förvisso ett litet antal bland dem som säger "släpp ämnet, vi bara förlorar på det", och jag tänker att det kanske är de politiskt klokaste av dem. Vad de säger är "låt oss hata judar lite diskret i bakgrunden, om vi visar vårt hat kommer vi att förlora allt det vi byggt upp".

Jag hoppas att dessa dagar kan vara lärorika. Men jag tror det inte. När det gäller antisemitismen har jag inga illusioner. Den härjar i de mest civiliserade länder med cyklisk envishet. En vän säger att den återkommer vart femtionde år. Det innebär att det blev en lite längre paus den här gången. Men också i dessa pauser bubblar och fräser det konstant. Utvecklingen bakom muren fram till 1991 talar sitt tydliga språk, såväl Polen som Ungern är varnande exempel. Nu behöver vi inte resa österut utan kan i det forna folkhemmet se hur den griper tag i människor som tidigare inte tänkt sådana tankar. Nu kräver man "bevis för att förintelsen ägt rum". Herregud, det är på sandlådenivå. Finns det någon enskild händelse under 1940-talet som dokumenterats mer utförligt i forskningen och litteraturen? Jag skulle inte tro det. Förnekelsen är ett oförskämt slag i ansiktet på de få som fortfarande lever och som på sin egen kropp fått erfara innebörden. Det är det också för alla de barn och barnbarn som alltid burit på denna börda.

Det är inte en anständig tid vi lever i, det trodde och tänkte jag inte. Men för att alls kunna andas är det en plikt att, varje gång det är nödvändigt, protestera mot dessa barbariets talespersoner, också när de befinner sig mitt i den svenska politiken.