fredag 6 januari 2017

Orden och livet

Debutanten Nydahl 1974
Jag började tidigt att skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:

”Jag flyr från er overkliga värld
      in i min verklighet:
           ordens samhälle.”[1]

Lustigt nog, när jag ser tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna och betydde just det de skapats för?

Jag ville leva så.

Jag ville leva i poesin. I dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning. Mitt lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling. 

Det fanns bara ett sätt att fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat ackords-tempo. Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag ville inte vara där. Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte många ord. Man räcker upp handen och hoppas att förmannen ser en, så får man ta sin kisspaus. 

I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärna utanför. På färgfabriken kom jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också fanns kvinnor närvarande.




[1] Ur Mia Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt skrevs 27.5.1982.


Inga kommentarer: