torsdag 27 april 2017

Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

De två högsta ansvariga för Rumäniens "moderna" tillstånd.

Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:

”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”

Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

Författaren Herta Müller

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”

Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.

”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”

Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.

”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”               

”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”

Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 

Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den nya boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.


onsdag 26 april 2017

Johannes Brahms om ljuset och mödan

Foto: Astrid Nydahl
Brahms överraskade oss vid kusten idag. Det var ett stycke körmusik jag aldrig hört förut. "Warum ist das Licht gegeben dem Mühseligen?". 

Jag fann det när jag kom hem och vill ni dela min fascination är det bara att lyssna (och läsa om verket här):






tisdag 25 april 2017

Hannah Arendt om flykten från Nazityskland

Foto: Astrid Nydahl
Hannah Arendt skrev 1943 en essä som äger mycket stor giltighet idag. Essän heter kort och gott Vi flyktingar, och har nyligen publicerats i dansk översättning av Claus Bratt Østergaard i Dagbladet Information. Arendt vänder sig mot att de judar som hann lämna Tyskland innan Hitlers dödsfabriker började mörda på löpande band, kallades för "flyktingar". Hon menar då att begreppet egentligen bara omfattar människor som haft en bestämd politisk uppfattning eller varit skyldig till någon handling som tvingat honom eller henne på flykt. Men situationen 1943 är en annan. Nu omfattar begreppet också "de av oss som haft sådan otur att vi kommit till ett nytt land utan egna medel, och som tvingats ta emot hjälp av flyktingkommittéer":
En flygtning plejede at være en person, der var drevet til at søge tilflugt på grund af en handling, han havde begået, eller en bestemt politisk opfattelse, som han havde. Nuvel, det er ganske vist sandt, at vi har været nødt til at søge tilflugt, men vi har ikke begået nogen handlinger, og størstedelen af os har aldrig troet, at vi havde radikale holdninger. På grund af os har betydningen af betegnelsen »flygtning« ændret sig. Nu er »flygtninge« de af os, der har været så uheldige at komme til et nyt land uden midler, og som er nødt til at blive hjulpet af flygtningekomiteer.  
Hannah Arendt vill hellre tillsammans med sina likar kallas immigrant eller "nyanländ." Här tycker jag att det bränner till och hennes text kastar en skugga rakt in i vår samtid.
Inden denne krig brød ud, var vi endnu mere sarte over for at blive kaldt »flygtninge«. Over for andre mennesker gjorde vi vort bedste for at bevise, at vi var almindelige immigranter, ikke andet. Vi erklærede, at vi var rejst af egen fri vilje til lande, vi selv havde valgt, og vi nægtede, at vores situation havde noget at gøre med »de såkaldte jødeproblemer«. Ja, vi var »immigranter« eller »nyankomne«, der havde forladt vores land, eftersom det en skønne dag ikke længere havde passet os at blive boende, eller af rene og skære økonomiske grunde. Vi ville lave om på vores liv, det var alt. Hvis man vil lave om på sit liv, må man være stærk og optimistisk. Altså er vi optimister.
Vi ville förändra våra liv, det var det hela, säger hon. Skulle det ske till priset av assimilation? Arendt:
Vi tyske jøder medbragte en »dyb« filosofisk betydning af ordet assimilation. Man kan næppe forestille sig, hvor alvorligt vi så på sagen. Assimilation betød ikke blot den nødvendige tilpasning til det land, hvor vi ved et tilfælde var født, og til det folk, hvis sprog vi tilfældigvis talte. Nej, vi tilpasser os principielt alt og alle. Denne indstilling gik engang klart op for mig, da jeg hørte en af mine landsmænd, der tilsyneladende vidste, hvordan man skulle give udtryk for sine følelser.
Han var netop ankommet til Frankrig og dannede straks et af den slags tilpasningsparate selskaber, hvor tyske jøder forsikrede hinanden om, at de allerede var franskmænd. I sin første tale sagde han: »Vi har været gode tyskere i Tyskland og vil derfor blive gode franskmænd i Frankrig.« Publikum applauderede entusiastisk, og ingen grinede. Vi var lykkelige for at have lært, hvordan vi skulle demonstrere vores troskab.
Det är viktigt att förstå varför ordet assimilation ekade som det gjorde i dessa människors öron. Att anpassa sig till "allt och alla" av principiella skäl var förstås en ren överlevnadsstrategi. Och att från den ena dagen till den andra gå från att ha varit en "god tysk" till att bli en "god fransman" är förstås resultatet av samma strategi. Hannah Arendt är alltid intressant. En text som denna får en särskild tyngd om den läses mot bakgrund av det som pågår just nu i hela Europa.

Att vara solitär och...

Foto: Astrid Nydahl
Efter den senaste tidens turbulens har jag ställt mig en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. Måste jag följa med på en utlandsresa som egentligen ter sig motbjudande. Nej, jag kan avstå.

Foto: Astrid Nydahl

Avståendets konst ska jag nu praktisera. Jag har passerat några mentala, men i grunden politiska ”kontrollstationer”. 

Det finns inte längre i min vardag möjlighet att kommentera eller polemisera i sådant som de nya nationalistiska rörelserna sysslar med. Det ska finnas oerhört starka skäl för att bryta mot det. Det som hänt sedan antisemitismen stack fram sitt fula tryne på SD-sidan Avpixlat får bli en läxa. Varför alls diskutera med sådana människor? Jag kan känna respekt för enskilda som gör det. Men jag vet att man överöses av hat och hets. 

Det bjuder jag ingen på. Lika lite vill jag diskutera den motsatta offentligheten, den som förmodligen är historiskt unik då den aktivt motarbetar en tradition av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Det räcker och blir över nu. Den enda "bokmässa" jag vill höra talas om är den som just nu spricker ut i grönska i de skånska skogarna. 

Foto: Astrid Nydahl

På samma sätt och av samma skäl avstår jag framöver att följa de nationalistiska grupperingar som jag sedan 2012 skrivit om, försökt analysera och därmed vara uppdaterad om. Jag gör det inte mer, det lägger inget av vikt till diskussionen om det fria fall vårt Europa befinner sig i. Lika lite som jag kan påverka Ungerns eller Frankrikes politik, lika lite kan jag påverka mitt eget land Sveriges, eftersom också detta ytterst styrs av krafter utanför mitt inflytande. Jag är bara ”en liten skit”. Ja, det är jag. Och det är bra att hålla det i minnet. ”Vi är inte skit” säger optimisterna. ”Jag är bara en liten skit” kontrar jag. 


Fördelen med det är att jag helt kan ägna mig åt kustvandringarna, läsandet, barn och barnbarn, få stunder av glädje - och annars bara fördragna gardiner och låsta dörrar. Det som finns därutöver är inget jag blottar mer i bloggen. Vad det eventuellt blir av den framöver vet jag inte just nu. Kanske upplöses den i damm och aska, kanske reser den sig på nytt. Det som en gång i politikens värld kallades för "verklighetens folk" står mig upp i halsen. Det vi kanske en gång bar på som förhoppningar är än en gång grusat, förstört, störtat och borta. Jag är rätt så klar över vad som väntar och jag har inga som helst illusioner om det, vare sig för Sverige eller för resten av Europa. Låt aktivisterna heila framför de nya Ledarna. De är varken nya eller särskilt intressanta, de upprepar bara scenerna från en sedan länge nedbrunnen Weimar-teater.

Foto: Astrid Nydahl

Om några timmar sitter jag där jag helst vill sitta, i en fällstol, varmt klädd och med fika på det lilla bordet, ute vid Östersjön. Oavsett väder är jag fri. Får jag se lite svanar och gäss är jag mycket nöjd. För övrigt fyller min yngsta dotter år just idag, den 25 april som ju också är den portugisiska nejlikerevolutionens och frihetens årsdag, just i år tio år äldre än dottern som fyller trettiotre år!