söndag 17 december 2017

Islamistimportörerna upprörs av antisemitismen

Foto: Astrid Nydahl


Det skrivs ledare och debattartiklar nu, både på längden och tvären försöker man utröna vad "problemet med antisemitismen" är för något. Det enda som intresserar mig med dessa texter är att nio av tio helt "glömmer" att tala om importen av islamister. Den fortsätter med oförminskad styrka. Trots det har ministrar i den ansvariga regeringen och kommunala pampar i Malmö mage att delta i kippavandringar. Hyckleriet firar sannerligen nya triumfer i vårt land. Det är väl magstarkt att behöva bevittna detta. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Minns ju ett talesätt från barndomen om tjuven som ropar "Ta fast tjuven". Är det inte där vi befinner oss?

Varje politisk analys måste utgå från konkreta förhållanden. Idag är det en för de flesta människor uppenbar sanning att Europa plågas av importerade islamister. Deras aktivitet pågår inte bara i moskéerna. Den är påtagligt närvarande på gator och torg. Islamisterna har starkt stöd i den svenska politiska miljön. Inte bara backas de upp, de ursäktas också. Som man förr sa om rånaren att han haft en tuff uppväxt, säger man nu om islamisten att han förtryckts och därför måste få reagera.

Sveriges judar är, med en historiskt relevant liknelse, burfågeln i gruvgången. När kanariefågeln slutar sjunga och dör, då är gaskoncentrationen redan för hög. Denna samhälleliga gas, detta förödande gift, är redan dödlig, när judar angrips på gator och torg. De senaste veckornas händelser är bara toppen av ett isberg.

Man kommer inte en enda millimeter framåt om man mässar om "upplysning" som vapen mot islamistiskt judehat. Man gör något annat, nämligen att odla och sprida illusioner. Så länge Sverige tar emot islamister i mängd kommer detta judehat bara att växa i omfattning och tillämpning. Det är det som är skamligt.


Foto: Astrid Nydahl

Häger och hjort - helgens djur

Det satt en häger därute på stenen. Den gångna hösten och nu i vinter är det första gången vi ser häger på Landön. Varje gång.

På vägen mellan Landön och Rinkaby klev en hjort rakt ut på vägen från det mörkbruna fältet. Den var näst intill osynlig, tills den plötsligt var i höjd med bilens vänstra framflygel. Jag skrek till och vi stannade. Trots att jag sitter i passagerarsätet och reagerade därifrån tvärstannade Astrid bilen. Hon hade inte ens sett hjorten. I det ögonblicket stod det klart hur farligt nära vi var en viltolycka.

Lustigt nog är det just ikväll vi får hem fem kilo nyslaktad hjort. En av mina döttrar bor granne med jägaren som var ute förra helgen. Hon delar med sig av köttet så här inför jul.


lördag 16 december 2017

En veckas julrusning återstår

Foto: Astrid Nydahl

Om en vecka börjar julhelgen. Har människor shoppat klart nu och lagt allt som hämtats hem med hjälp av kreditkort, kontanter och bidrag under julgranen? Jag tror inte det. Det kommer att tömmas butiker en hel vecka till. De har för övrigt öppet på julafton numera, som bekant. Och till Kalle Anka börjar kan man väl shoppa?! 

Jag har köpt två saker till julafton som båda är traditionsbundna: en rökt fårfiol och en rökt ål. Den där ålen är snudd på förbjuden, så jag tog mig till ålaboden söder om Åhus för att hinna få en. Någon snaps blir det inte i år. Ingen julöl heller. Nykterheten ställer sådana krav också när det är storhelg. Julgranen är ersatt av ett knippe tallgrenar hämtade i strandskogen, de är sparsmakt smyckade med röda kulor och en ljusslinga.

Men jag ska ägna den återstående veckan åt att läsa. Det kommer att bli mest böcker. Jag vet nämligen att de tidskrifter jag prenumererar på brukar utebli när det är julhelg. Postnord här och Royal Mail i England har det svårt nog att upprätthålla en minimistandard till vardags, så när helgen kommer havererar de ungefär samtidigt. Redan till den här helgen uteblev både TLS och LRB.



fredag 15 december 2017

Förebilder, islamister, Jan Palach och buddistmunkar

Foto: Astrid Nydahl

”De kan återvända till gamla radikala miljöer i Göteborg. Där blir de rockstjärna och får en veteranstatus.”


Vad är en förebild? Kan det vara en människa som står för något eftersträvansvärt? I min ungdom fanns det olika sorters förebilder, precis som det gör idag. Det fanns en kategori som stämmer väl in på Ranstorps begrepp ”rockstjärnor”. I en miljö där popkulturen var helt förhärskande var det självklart att sådana människor – både män och kvinnor – blev sextonåringens förebilder. Jag behöver kanske inte namnge dem.

Men så kom, mycket snabbt, en annan tid. Vi var fortfarande unga men medvetandet om världens nöd kom in i våra liv. Också de som slogs mot militära angripare och ockupanter blev förebilder. Vi påverkades mycket starkt av krigen i Indokina och det var inte det minsta märkvärdigt att vi satte FNL-märken på oss. Vietnameserna var utan minsta tvekan stora förebilder. Pacifismen övergav vi i samma stund. 

Förebilder var människorna i Tjeckoslovakien också, de som stod upp mot de sovjetledda angriparna och ockupanterna. Jan Palach var kanske den individ som blev mest känd och vars öde skakade oss starkt. Liksom buddistmunkar i Saigon brände Palach sig till döds i januari 1969. Det skedde på Vaclavplatsen i centrala Prag som en uttalad protest mot ockupationen som då bara pågått i ett halvår. Man kan säga att det Palach i Prag och buddistmunkarna i Saigon gjorde kunde betecknas som våldshandlingar.

Våldet i sig behöver alltså inte stå i vägen för att man ska betrakta en människa som förebild. Förebildligheten kan helt enkelt vara en eller annan motståndshandling.


Nå, då är vi framme vid IS-soldaterna i Göteborg. Kan jag förstå att de, med Ranstorps ord, blir rockstjärnor och får veteranstatus? Ja, rent intellektuellt kan jag förstå det. Men minsta kritiska fråga får denna status att krackelera. Dessa män har inte försvarat något eller gjort motstånd. De är i alla avseenden mordiska angripare. En angripare som fördriver, våldtar, plundrar, bränner och mördar kan inte i mina ögon vara förebildlig. Inte ens för en troende muslim borde han vara det. Men nu är det så att vi lever i den islamistiska renässansens och väckelsens tid. 

Vi ser hur islamismen erövrar själarna. Den förför och den lockar. Kanske är det just rockstjärne-statusen som lockar de unga männen (vid sidan av en förvriden föreställning om att man slåss för höga ideal)? Men i samma stund de tar steget och ansluter sig till IS är de våra fiender. Och som sådana måste de bekämpas med alla tillgängliga medel. Vill vi för barnbarnen vara det minsta förbildliga finns det inget alternativ.

torsdag 14 december 2017

Thoreaus dagböcker äntligen på svenska

Äspet, Åhus

Henry David Thoreau: Dagboksanteckningar 1837-1861 (Natur & Kultur, urval, översättning, efterord och kommentarer av Peter Handberg)

”Medan jag skriver det här hör jag rävarna trampa bland de torra löven, och nu mjukt gräs, som om de inte vill störa daggen som faller” (ur dagboken, 31 augusti 1838)

Det är knappast nödvändigt att här presentera Henry David Thoreau, mest berömd för sitt verk Walden, om skogslivet vid Walden Pond. Däremot påminner jag gärna om tidigare artiklar här i bloggen, både om Thoreau och hans översättare Peter Handberg.

Det jag nu vill uttrycka tacksamhet och glädje över är att ett rikt urval av Thoreaus dagböcker finns tillgängliga på svenska (nästan 600 sidor i Handbergs översättning). Att läsa dessa anteckningar är inget som görs på en vecka eller två. Tvärtom anser jag att man ska njuta dem i låg takt och försöka föreställa sig omständigheterna då de skrevs, åren 1837-1861.

Peter Handberg skriver i sitt mycket intressanta efterord att Thoreau och andra transcendentalister ”vände brittisk kunskapsteori och rationalism ryggen och insöp istället atmosfär och tankegods från tysk romantik och idealism; inte minst Goethe”. Den lilla staden Concord väster om Boston kunde rent av betraktas som ”ett amerikanskt Weimar”.

Transcendentalister kunde vara kunniga i såväl grekiska som latin och både Emerson och Thoreau var influerade av hinduiska, buddistiska och andra tänkare. Thoreau utmanade sin samtid och han ”brände raka vägen ut i skogen” när kyrkklockorna ringde, den var hans verkliga religion!

Peter Handberg finner hos honom ”kritik av den industrialisering som pågick” och mot ”hävdvunna levnadssätt” – han jämför hans krets med vår samtids hippies och beatniks. Dessutom – påpekar han – är många av den kretsens idéer idag allmänt erkända, som att barn lär bäst genom lek och att jämlikhet mellan könen och ett närmande till naturen är att föredra.

Äspet, Åhus

Man bör påpeka att Handberg lyfter fram det faktum att det idag kanske betraktas som självklart att det är dagböckerna som är Thoreau viktigaste verk. I dem finns allt det som återkommer i andra böcker, inte minst i Walden. Thoreau stod för så mycket mer än bilden av enslingen i sin skogskoja. Han var till exempel aktiv i det som kom att kallas ”den underjordiska järnvägen” då man gömde och skyddade förrymda slavar. Han kritiserade det lönearbete som innebar förslavning vid maskinerna och den kritiken skulle under industrialismens era visa sig mer än giltig.

Att fördjupa sig i dessa dagböcker är inte kuriosa och nyfikenhet på en förfluten tid. Det är i högsta grad något som är aktuellt och politiskt brännande för vår egen tid. Vill man se sambanden en smula djupare kommer man inte undan Thoreau.

***

Äspet, Åhus

Bilder från Äspet, strandskogen söder om Åhus, med mobilen av T.N.

När man vandrar i strandskogen hör man det kraftfulla bruset från havet. Annars är tystnaden härskare här om vintern. Jag vandrar backe upp och backe ner tills jag når ända fram till havet. Sedan återvänder jag till termosen och häller upp en kopp hett kaffe.


onsdag 13 december 2017

Hédi Fried om chanukian i fönstret

Hédi Fried skriver i DN idag:
Vi brukar ställa chanukian i fönstret. Under de sekler som har gått har mången jude fått sitt fönster inslaget och sitt hus vandaliserat på grund detta speciella ljus i fönstret. Ska vi vara rädda för samma sak i dag, i det upplysta Sverige? Risken finns. Men jag ställer ut mitt ljus i dag. Och tre i morgon, och fyra i övermorgon. Om du som läser detta, är den vän som jag tror att du är, ställer du också ut din chanukia. Du tänder också ett ljus i kväll och fortsätter i åtta dagar som en markering att Sverige inte tillåter skändning av sina egna medborgare. Sverige accepterar inte judehat.


Den är tänd i mitt fönster i Kristianstad.

Jag har sedan 1992 alltid min i fönstret. Här är den, tänd med alla ljusen lite för tidigt. När jag då för 25 år sedan köpte den fanns den som elektrisk variant, jag valde den för att slippa risken att katten som då levde skulle välta den. Skulle någon slå sönder min fönsterruta av detta skäl skulle jag insistera. Men jag förstår Hédi Frieds rädsla, hon har varit med om riktigt fasansfulla saker. Med dagens våldsamma islamister i Sverige vet vi inte vad som kan hända. Den senaste veckan har givit oss exempel från såväl Göteborg som Malmö.

Om den judiska högtiden Chanuka kan man läsa mer här.

Partiväsendet som ondska. Om Simone Weil och synen på de politiska partiernas existens

Simone Weil med Lanza del Vasto, Marseille 1941

"Men inga lidanden och kval väntar den som överger rättvisan och sanningen. Medan däremot partisystemet håller sig med de mest smärtsamma straff för ohörsamhet. Straff som slår mot nästan allt - karriär, känslor, vänskap, anseende, yttre ära, ibland till och med familjelivet. Kommunistpartiet har utvecklat detta system till fulländning. Till och med hos dem som i sitt inre inte gett efter förvränger straffens existens urskillningsförmågan. För om de vill värja sig mot partiets makt är själva denna vilja en bevekelsegrund som är sanningen främmande och som man därför måste misstro." 

(Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande. Översättning av Thomas Andersson)

Jag ska här inte presentera Simone Weil (1909-1943), jag tror att de flesta antingen känner till henne eller lätt kan finna grundläggande fakta om henne. Jag vill bara nämna att hon i landsflykt från krigets Frankrike skrev en hel del intressant som sammanfogats till böcker, bland annat det material som blev boken Att slå rot (för övrigt den enda volym hon själv redigerade och färdigställde för tryckning). Den finns översatt till svenska, liksom tre andra postuma volymer: Tyngden och nåden, Väntan på Gud och Personen och det heliga.

Den lilla skrift, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, som nu föreligger på svenska skrevs 1943, alltså samma år som Weil avled av tuberkulos och självsvält. Med tanke på att hon hade ett uppdrag att teckna väsentliga linjer om vad slags samhälle Frankrike skulle bli efter befrielsen – vilket Att slå rot är det väsentliga bidraget till – faller bitarna snabbt på plats i hennes djupgående och principiella kritik mot de politiska partierna.
Albert Camus skrev om den: 
“Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.”
Ändå är det tämligen klart att hennes visioner mer eller mindre kastades på sophögen när Europa återuppbyggdes. I tidskriften Signum (7/2011) skriver författaren Einar Askestad:
”’Varför inte förbjuda politiska partier? säger Weil, ’överallt där det finns politiska partier är demokratin död’. Vi har glömt statsapparatens främsta funktion (som alltså inte är att ansvara för skattebetalarnas pengar) och därmed omöjliggjort det goda samhället: ’Statens rättsskipande funktion är oförenlig med propaganda. Följaktligen med partiväsendet.’ Ett annat andligt behov är Ordning, som definieras som ’en vävnad av sociala sammanhang, av bindande förpliktelser’. Titeln Att slå rot syftar på detta: nödvändigheten av att skapa en jordmån där det är möjligt att slå rot. Weil skräder inte orden här: ’Allt som har den effekten att det gör en människa rotlös eller som hindrar henne från att slå rot är kriminellt.’”
Den fråga Askestad här nämner, att förbjuda politiska partier, står alltså i centrum för Simone Weils essä.

Weil säger att partiväsendet är något ont som sticker i ögonen. Det hon kallar ”flertalets makt” hör inte heller till det goda. Hon exemplifierar med Hitler, glöm inte att denna text skrevs 1943, och säger att ”endast det rätta är berättigat”. De politiska partierna tycks i hennes ögon endast ha två funktioner: att växa sig stora och att kanalisera människors lidelser. ”Om en enda lidelse får grepp om ett helt land är landet förenat i brottslighet. Om landet splittras mellan två eller fem eller tio kollektiva lidelser sönderdelas det i ett flertal rövarband.”

Om man mot en sådan bakgrund ska bedöma de politiska partierna menar Weil att man kan konstatera tre saker. Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det
kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat.

Av det drar hon slutsatsen att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar - skulle man därtill godta partiers tillväxt som kriterium på det goda skulle vi leva med en tillvänjning som dödat våra sinnen för sanning och rättvisa.

Här kommer sedan ett centralt resonemang hos Weil. Man måste leva i sanning säger hon. Om man ljuger har man redan förbrutit sig mot något grundläggande. Och en partipolitiskt ansluten makthavare ljuger alltid, eftersom han eller hon tvingas anpassa sig till en partilinje som inte alltid står i överensstämmelse med den egna övertygelsen. Att tala ”som socialist” eller ”som konservativ” innebär att man ljuger. Det enda man borde utgå ifrån är sanningen. Erkänner man existensen av en sanning så kan man bara tänka på ett eller annat sätt utifrån den: ”Om en människa, en partimedlem, är fast besluten att bland alla sina tankar endast vara trogen det inre ljuset och ingenting annat kan hon inte meddela sitt parti detta beslut. I förhållande till partiet befinner hon sig således i ett tillstånd av lögn.”

Om man släpper in lögnen så straffas man med ”inre mörker” säger hon. Partiväsendet tvingar varje samhällsintresserad eller engagerad person att gå partivägen för att alls ha något inflytande, man måste ”spela spelet”. Och resultatet av det är fasansfullt: ”Om man överlät samhällslivets organisation till djävulen skulle han inte kunna tänka ut något lömskare.”

Ser hon då något alternativ för det nya Europa som ska växa fram efter kriget? Ja, hon gör det. Hon säger att ”avskaffandet av partierna vore nästan något rent och oförfalskat gott” eftersom de individer som då skulle kandidera till samhälleliga funktioner och poster skulle slippa presentera sig under en beteckning utan istället vända sig till människor utifrån ett ”jag tänker så, så och så vad beträffar det, det och det stora problemet.” Folkvalda skulle gå samman utifrån konkreta ställningstaganden, inte utifrån partibeteckningar.

Är det någon som känner igen Sveriges riksdag i frågeställningarna? Vad betyder partipiskan i vår tid, i vårt eget land? Jag tror att Simone Weil, om inte annat, med sina strikt principiella resonemang, kunde tillföra något till den sidan av den politiska debatten. Sin essä avslutar hon med dessa ord:
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”