Salman Rushdie gjorde ett
viktigt uttalande om Dylan idag: ”From Orpheus to Faiz, song & poetry have been closely
linked. Dylan is the brilliant inheritor of the bardic tradition.” Ska man döma
av den svenska kulturkretsens uttalanden så saknas det inte bara kunskap om Bob
Dylan utan också om barderna och de medeltida trubadurlyrikerna.
En professor i Lund angav Mellow Yellow som en favorit från
Dylan. Att han förväxlar honom med en mindre viktig trubadur som Donovan är
symptomatiskt. Utan kunskaper på mer än sitt eget område går man förstås vilse.
Men jag har noterat hur det ser ut och jag förstår att de svenska
bokförläggarna är mycket besvikna på Svenska Akademien. Det borde de inte vara.
Tvärtom borde man notera att priset sätter den sjungna poesin i strålkastarljus
och därmed kanske man också ökar intresset för Dylan som det språkgeni han är.
Marianne Sandels utgav redan 1997 sitt verk Under de gröna
pinjen, i vilken hon presenterar och analyserar den trubadurlyrik som skrevs på
galiciska och portugisiska i Spanien och Portugal under 1200- och 1300-talen.
Sandels skriver:
”Den muntliga traditionen samverkade med den skriftliga, den
världsliga med den kyrkliga. Text och musik bar fram de mest skilda budskap.
Det som ursprungligen varit stoff från Bibeln eller hjältesagor ombildades och
fick nytt uttryck i folkdiktningen.”
Också Dylan använder sig av mycket bibliskt material, över huvud
taget finns det korn av judisk mystik och religion i hans texter allt sedan
tidiga år, då han mest blev känd som ”protestsångare” (det var för övrigt ett
begrepp som användes inom vänstern för de artister som med sina verk och
uppträdanden kom att ingå i den rörelse som framför allt protesterade mot
krigen i Indokina, och tidigare mot atomvapen). Bob Dylan själv ogillade den kategoriseringen, liksom han ogillat alla andra av samma slag, och man kan lätt påminna sig så många han fått genom åren. Bob Dylan är Bob Dylan, han representerar förstås bara sig själv och därmed har han också satt ner foten i en bransch där man älskar att dela ut tillhörighetsstämplar.
Sandels specialstudie bör framhållas, samtidigt som man med
henne påpekar att till exempel den tyskspråkiga diktningen av s.k. Minnesänger
haft stort värde för trubadurlyriken hon undersöker.
Också i vår samtid har det funnits viktiga trubadurer som varit
djupt förankrad i lyriken, här i Sverige sådana som Evert Taube, Cornelis och
Olle Adolphsson. Man bör hålla i minnet att begreppet bard kunde beskriva både
en sångare och en poet. Och det är just bard som Dylan är. Vid sidan av honom
finns det andra stora i Nordamerika, jag tänker då främst på Leonard Cohen som
jag uppmärksammade här i bloggen igår.
Att bli kallad bard är inte det sämsta. Att det ens i den
moderna nöjeskulturen finns plats för barder är dessutom anmärkningsvärt. Själv
håller jag dem avsides, och det spelar ingen roll om elektricitet används för
instrumenten, de är och förblir barder så länge texterna blir verkets "budskap" och det skrivits på ett språk som är mer poesi än plakat, mer konst än banalitet. Som exempel kunde man framhålla Sad Eyed Lady of the Lowlands, Every Grain of Sand, Visions of Johanna, All Along the Watchtower och Changing of the Guards. Problemet med att lyfta fram enskilda kompositioner lätt gör att man minns hur många man därmed missat. Just därför lägger jag till en av de starka samtidsberättelser han skrivit: