tisdag 26 juli 2016

Bokbål, dödskulter och islamister

Foto: Astrid Nydahl
Bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.

I många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:
Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.
Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens mål.  Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes. 


Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):

Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.
Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.

Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Det hände i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna” och när konstnären Lars Vilks hemsöktes av samma brännarideologer och senare också utsattes för ett mordförsök som kostade två andra människor livet. Den senaste veckans terror i Frankrike och Tyskland har också understrukit vikten av att stå brännarideologin islam emot, både i ord och handling.



Inga kommentarer: