Tystnaden uppfattas som hotfull

Foto: Astrid Nydahl

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.

Ur min bok Solitär i nyspråkets tid.