fredag 8 april 2016

Joyce Carol Oates om sin uppväxt

När Joyce Carol Oates skrev om sitt liv i skuggan av sin avlidne make Raymond Smith, i Änkans bok, tyckte jag att hon nådde en höjdpunkt, både som berättare och som stilist. Därför är det med största glädje jag tar mig an hennes nya självbiografiska bok, den i dag utkomna Det förlorade landskapet. En författares uppväxt (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson). Detta är en annan typ av bok. Den bygger på tidigare publicerade texter som kunnat läsas i engelskspråkiga tidskrifter och i antologier. Oates skriver i bokens efterord att den består av texter utifrån "sådant man minns" och aldrig förevigat i en dagbok. Hennes egen kommentar: "Det är svindlande att se tillbaka på mer än sex decennier, och det skulle vara omöjligt att göra om memoarförfattaren envist försökte vara trogen tidigare upplevelser."

Det förlorade landskapet erbjuder ett rikt och mångfacetterat album av ett familjeliv, en mamma, en pappa, en syster. Vissa texter beledsagas av fotografier. Men Oates har ändå, sin vana trogen, trixat med minnena. Hon säger sig ha insikt om att mycket av det hon skriver var plågsamt för föräldrarna, ja ännu plågsamt efter flera decennier, och därför har hon skapat personer med påhittade namn. "Ingenting är mera anstötligt än när ett vuxet barn exponerar sina föräldrar inför främmande människor, till deras bestörta förtjusning, även om det sker med förevändningen att det är på grund av öppenhet och ärlighet." Jag blir lite brydd av den hållningen och förstår den inte helt. Litteratur både kan och bör vara "anstötlig" om ämnet eller sammanhanget kräver det. Samtidigt tycker jag att hennes försiktighet är rörande. Och Det förlorade landskapet är en bok som innehåller starka och gripande händelser och sammanhang. Oates balanserar dem, som alltid, med största bravur. I tider av ytlig skvallerlitteratur framstår hennes egen som ett minnesvärt arbete om allt förflutet vi bär med oss i livet, ända fram till slutet.