Bättre kan det inte sägas. Men även om det sades på ett annat sätt tror jag att vi här har själva kärnan. Det är den kärnan som utmärker så många av de stora diktarna och tänkarna. Författarskap som saknar den kärnan saknar därför både betydelse och intresse. Man går förbi dem, som om de inte ens fanns. Livet är för kort för att man ens skulle tänka tanken att läsa det som saknar kärnan. Den som böjer sig för makten har inget väsentligt att vittna om. Bortom underhållningen finns bara tomheten. Hos Svetlana Aleksijevitj finns tyngden, meningen, lärdomen.
Min äldste son befinner sig just nu i Ryssland. Jag ser i tidningen som intervjuar honom att han säger: "Svetlana Aleksijevitj är ett fantastiskt val. Hennes sätt att arbeta med det kollektiva minnet är unikt och helt nödvändigt i dagens Ryssland. Här delar alla de erfarenheter hon skriver om, men formulerar det endast individuellt."
Plötsligt slår mig tanken att om man fnyser åt detta litteraturpris fnyser man också åt möjligheten att läsa annat än det som skvalpar runt i konsumtionssamhället. Därmed fnyser man också åt möjligheten att skaffa sig bättre kunskaper, att helt sonika bilda sig. Å andra sidan tror jag - eller vill jag tro - att vi här nu ges en stor möjlighet att verkligen förkovra oss. Krigens och tyrannernas tid är inte förbi, rakt tvärtom.
Läs mer om Svetlana Aleksijevitj här i bloggen idag.
