Liksom Machiavelli sitter jag ofta bland mina böcker på kvällen. Jag skriver helst på förmiddagen, men på kvällen njuter jag av att läsa i den täta tystnaden då trianglar av ljus från läslamporna delar mina bibliotekshyllor mitt itu. De höga bokraderna försvinner uppåt i mörkret, nedanför ligger de belysta titlarnas privilegierade sektion.
Jag läser i Alberto Manguels fantastiska bok Nattens bibliotek (i översättning av Margareta Eklöf). Det är svårt att läsa den därför att den hela tiden tvingar upp mig ur sängen. Jag måste gå till mitt eget bibliotek och ta fram en bok som Manguel inspirerat mig att hämta. Inte så att han nämner just den boken utan för att kedjan av associationer leder mig dit.
Natten har inte bara sina bibliotek. Natten har också sin läsning, sitt sätt att läsa. Det handlar inte om metod. Det handlar om det läsningen väcker. Den gångna natten slog det mig plötsligt hur lugn och trygg jag blir i bokens värld. Jag kan känna ett motstånd, en rastlöshet, inför boken när jag öppnar den och inleder läsningen, men så fort jag kommit in i den uppstår det som närmast kan liknas vid en stor frid.
Manguel träffar här en öm punkt. Är det inte rentav biblioteksordningens stora problem? Hur sortera och efter vilket system, vilken regel? Jag har ännu inte själv hittat svaret på gåtan. När jag separerade skönlitteraturen från facklitteraturen insåg jag att så simpla metoder inte skulle duga. Var ställer jag de böcker som överskrider sådana genrebestämningar? Jag har inget entydigt svar utan placerar efter behag. Sedan hittar jag förstås inte det jag söker. Manguel:Just att man vet att böckerna i ett bibliotek är ordnade efter en regel, oavsett vilken, ger dem förutfattade identiteter redan innan vi slår upp första sidan.
Det har alltid varit min erfarenhet att det utrymme där jag avser att placera mina böcker ofrånkomligen omformar mitt val, vilka grupperingar jag än väljer för mina böcker, och än viktigare att det mycket snabbt visar sig vara för litet för dem och tvingar mig att ändra om arrangemanget.Bibliotek av myrdalska dimensioner är, som hos Manguel, få förunnade. Om inte annat sätter alltså utrymmet gränser. Det gör också ekonomin. I det skede av livet jag själv befinner mig har biblioteket kommit in i ett nytt skede: avvecklingens. Att ge bort böcker till barn och barnbarn och i present till vänner är en kanske lika behagfull aktivitet som en gång anskaffandet var. I mitt eget bibliotek letar jag titlar som jag en gång letade efter i antikvariat. Letar, finner dem, förpackar och ger bort.
***
Här berättar Manguel om boken och sitt eget bibliotek:
