 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Idag bröt den igenom med full kraft, den svenska sommaren. Med bara en kortärmad skjorta satt jag ute i gömslet med kaffe och smörgås. Jag vandrade sakta, sakta utmed stranden, Östersjön glittrade i silver mot den molnfria himlen. Som om inte det var nog gick en segelbåt ut på havet, ljudlöst.
Jag läser varje natt nu. Läsningen mildrar sömnlösheten en liten aning. Och jag återvänder till Nietzsche, hans samlade verk (utgivet av Symposion) är en rik källa att ösa ur. Just den texten jag citerade i förra bloggposten fascinerar mig mycket. Det är ju där han också ger uttryck för sin beundran av det judiska folket, som han skriver bland annat följande om:
"... deras dådkraft och högre intelligens, deras i en lång skola av lidande från generation till generation ackumulerade kapital av intellekt och vilja här måst göra sig gällande i en grad som väcker hat och avund, så att nästan alla nutida nationer - och desto mer nationellt dessa nu beter sig - hemfallit åt den litterära oarten att leda judarna till slaktbänken som syndabockar för alla möjliga och inre missförhållanden. Så snart det inte längre gäller konservering av nationer, utan fostran av en möjligast kraftfull europeisk blandras, är juden lika användbar och önskvärd som någon annan nationell relikt."
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Och så avslutade han det resonemanget med orden:
"... det är grymt att kräva att en jude skall utgöra ett undantag."
Han påpekade också att judarna haft "den värsta lidandehistorien av alla" och att vi borde förstå att det är just dem vi har att tacka för:
"... den ädlaste människan (Kristus), den renaste vise (Spinoza), den mäktigaste boken och den mest verkningsfulla sedelagen i vår värld. Inte nog med det: under medeltidens mörkaste perioder, då det asiatiska molnskiktet lägrade sig tungt över Europa, var det judiska fritänkare, forskare och läkare som trots de hårdaste personliga tumskruvar höll upplysningens och den intellektuella oavhängighetens fana högt och försvarade Europa mot Asien..."
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Nietzsches resonemang här, utgivna i
Mänskligt, alltförmänskligt 1878, skulle visa sig teckna en framtidsbild som nästan ingen landsman ville dela med honom. Femtio år senare hade Adolf Hitler och nazisterna börjat sätta sina planer i verket. De krävde inte några undantag av det judiska folket. Tvärtom krävde de deras död. Och de kom långt vid det Nietzsche kallar slaktbänken, innan omvärlden satte stopp för dårskapen.
(Citaten är hämtade ur Mänskligt, alltförmänskligt; En blick på staten av Friedrich Nietzsche, 1878, översättning av Lars Bjurman, 2000)
