torsdag 7 maj 2015

Conny Palmkvist: Jag värmer te med dina brev


”Från sönderfallna leriga boningar, från gallerfönster och bågnade dörrar drar rinnande blad ur heliga böcker mot solnedgången – barn med utsträckta händer – som om solen fött dem på synagogans gård, och de nu fladdrar tillbaka till sin moder. När solen gömmer sina barn bakom ett moln, lämnar de kvar sina tårar – glödande aska – på synagogans galleri.” Abraham Sutzkever, ur Kvinnan Job, översatt av Salomon Schulman

Vilnius 1941. En ung judisk pojke, Jitschok, blir vittne till det som ska bli en del av ett europeiskt folkmord. Han skriver dagbok. Bara tonårig ser han världens rasa framför sig. Det ska flyta mycket blod i hans hemstad. Han försöker hantera det han ser och får allt mer vetskap om. Judarna ska föras till slaktbänken. Just så brutalt, just så motbjudande. Inte till döden enbart, utan just till varje upptänklig form av förnedrande behandling på vägen dit. I egenskap av judar. Från demoniseringen fram till döden finns det logiska och klara linjer. I boken jag läst får jag på en saklig, nästan korthuggen prosa veta allt det jag förvisso vet, men som oupphörligen måste skildras, belysas, berättas. Kanske är just den här boken en framkomlig väg för en ung läsare. Den har ett tema som drabbar, men den höjer inte rösten. Med sin lågmäldhet kan den nå läsaren.

Hur såg bakgrunden för massdöden i Litauen ut? Hur kunde den tyska ockupanten så framgångsrikt få med sig befolkningen i dessa metodiska och omfattande mord? Landet hade just ockuperats av Sovjetunionen. Som bricka i ett spel mellan två av krigets stormakter kom Litauen också att bli en spegelbild av de totalitära ideologier som visade väg mot katastroferna.

Nazisterna hade ett kort som de mer än gärna spelade med: massdeportationer av litauer under det sovjetiska styret hade 1940 fått groteska proportioner. Nazisterna använde argumentet: de styrande kommunisterna är judar, nu har ni chansen att hämnas! Och med en sådan bild av sovjetarmén kunde allting te sig enkelt.
 
Vilnius var känt som norra Europas Jerusalem. Den judiska befolkningen utgjorde i Litauen 8% av befolkningen. Detta var centrum för judisk kultur, i alla avseenden, religiöst, kulturellt, mellanmänskligt.

Antisemitismen grodde i katolska kyrkans led och bland litauiska intellektuella. Man trodde sig slippa undan framtida sovjetiska hot om judarna mördades. De hade "undervisats" om att jude och kommunist var samma sak. Tyskarna hade starkt stöd i detta massmord. 95% av landets judar, cirka 165 000 personer, skulle komma att dödas. För all framtid gick här det litauiska folket ner sig i en av historiens värsta träsk.

Påhl Ruin skrev 2013 i Svenska Dagbladet:
”Vid tyskarnas maktövertagande bildades 25 polisbataljoner i Litauen. Den litauiske historikern Arunas Bubnys har efter omfattande efterforskningar kunnat fastslå att tio av dessa bataljoner deltog i avrättningar, vissa av dem också i Polen, Vitryssland och Ukraina. I dödandet deltog därtill andra polisenheter liksom vissa av självständighetskämparna inom den nybildade Litauiska aktivistfronten. Ofta nöjde sig tyskarna med att organisera, bevittna och dokumentera morden, medan litauerna fick utföra själva dödandet. Det exakta antalet litauer som begick dessa krigsbrott är okänt, men de kan räknas i tusental. Det hände också att bönder och andra bybor hjälpte mördarna att leda ut offren till avrättningsplatserna i skogen.”
Conny Palmkvist tar oss i sin nya roman Jag värmer te med dina brev (Bucket List Books) till denna fasansfulla skamfläck i den sovjetiska, tyska och baltiska historien. Det är en gripande liten berättelse han skapat utifrån Jitschok Rudasvejskijs dagbok, som återfanns i det krossade judiska gettot. Palmkvists text böljar mellan en kursiv berättelse som är baserad på dagböckerna, och en annan som är berättarens röst. Det finns en fin och övertygande balans mellan de två. Den inleds i juli 1944 och letar sig sedan bakåt till inledningen av den nazityska ockupationen 1941, här kallat ”dödens år” då allt står inför sammanbrottet, fram till 1946 då rättvisa ska försöka skipas.

AbrahamSutzkever
Palmkvist har skrivit en stark bok på detta tema, och att han i berättelsen inkluderar den store jiddisch-poeten Abraham Sutzkever gör den inte sämre. Tvärtom skulle jag vilja säga att de passager från Sutzkevers vittnesmål mot Franz Murer ("Slaktaren från Vilnius") 1946 som avslutar hans bok ger den just den tyngd och stadga som behövs. Sutzkever finns utgiven på svenska, i den volym som Salomon Schulman översatte 1986, Grönt akvarium (Symposion) – för övrigt den första direktöversatta skönlitterära boken från jiddisch till svenska någonsin. 

Palmkvist bidrar här till att åter lyfta fram Sutzkever, både som betydelsefull litteraturgestalt, men också som åsyna vittne till några av den moderna historiens mest avskyvärda brott.

Avslutningsvis vill jag citera ännu ett utdrag ur Påhl Ruins artikel, eftersom den på ett bra sätt sammanfattar Litauens historiska belägenhet, och man bör känna till den för att få perspektiv på Palmkvists berättelse:
”Litauer kan uppleva en historisk orättvisa när dessa frågor diskuteras: de anser att omvärlden ständigt uppmärksammar Förintelsen samtidigt som deras eget lidande under Sovjetdiktaturen ägnas sporadisk uppmärksamhet. Och visst stämmer det att människor vet betydligt mer om koncentrationslägren och gaskamrarna i Europa än om svälten och misären i Sibirien. Men det är poänglöst och destruktivt att fortsätta denna martyrskapens tvekamp. Därtill är det direkt felaktigt att tala om ett tudelat lidande, eftersom judar i tusental också sändes till Sibirien. Stalin ville ju straffa de välbärgade och intellektuella, och i den gruppen var judar överrepresenterade. Den amerikanska journalisten Ellen Cassedy, vars släktingar mördades i Litauen, publicerade i fjol den personligt reflekterande boken ”We are here” där hon bland annat berättar om sin farfars bror Aaron. Denne Aaron illustrerar det dubbla lidande under Hitler och Stalin som många judar utsattes för: han lyckades överleva både det tyska lägret Dachau på 1940-talet och fem år i Sibirien på 1950-talet. Att litauer i gemen inte känner till att så många judar led under Sovjetstyret beror på att kontakterna mellan folkgrupperna var så få; judarna levde som i en separat värld med sitt eget språk och sin egen religion. De var litauiska medborgare, men de betraktades som ett annat folk. Det var ”vi och dom”, en uppdelning som till viss del lever vidare än idag när knappt 4000 judar finns kvar i landet. Robert van Voren anser att Litauen alltjämt befinner sig i ett tillstånd av förnekelse med sitt tal om att ”judarna monopoliserar offerrollen”. Till litauernas försvar är det emellertid viktigt att lyfta fram följande: medan vi i Västeuropa i decennier kunde bearbeta och diskutera Förintelsen var litauerna tvingade till tystnad i en hård diktatur. Vi bör ha förståelse för att de ligger nära 50 år efter oss i bearbetningen av sin egen roll i denna gränslösa tragedi.”

Inga kommentarer: