.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Bojor sprängs nu på löpande band. Människor som tidigare satt med huvudet tungt lutat mot händerna vid morgonkaffet tar sig en extra runda utmed sjön istället. Varför denna plötsliga munterhet? Höstfärgerna och den höga luften förklarar en del. Jag sitter själv så gärna där vid vattnet, och mina korta men allt längre, små kryckpromenader gör mig gott också mentalt. Från operationsbordet finns det bara en väg; ut och bort, fram och upp. Igår satt vi i Åhus för första gången på länge. Sommararrangemangen plockas ner, inga fler kvällsgillen ska hållas i år. En släkting kom förbicyklande, vi talade om pensionärslivet och om döden. Den finns också i barnaögon i vår släkt för alltid med de två pojkar som aldrig fick växa upp.
Men munterheten? Jag kan inte ge några enkla svar men tycker mig ana ett samband med den gångna helgens val. Kristianstad är sig på ytan likt, men när jag nu sitter med grannens tidning och läser ledare och krönikor förstår jag att politikerklassen är skakad. Det gör mig gott att se dem argumentera med ett inslag av panik i tangentnedslagen. Också de illa formulerade och spontana protesterna kan i ett parlamentsval få effekten av ett rungande nej. Även om jag bara betraktar allt från sidan - och med en välgörande distans - kan jag le en smula åt effekten.
A. är i skogen och fyller på svampförrådet. Jag väntar ivrigt på vad den rundan kan ge för dagens måltider.
