tisdag 22 juli 2014

Solitär i nyspråkets tid

Här nedan ett kort citat ur Joakim Andersens recension av Solitärboken. Hela recensionen läser du här.

***
Nydahl har egen erfarenhet av totalitarism, med ett förflutet i ”sektvänstern” och flera besök i Enver Hoxhas Albanien. I ärliga stycken beskriver han hur han idag skäms för de resor han ihop med kamrater gjorde till Hoxhas brutala stat. Ur denna erfarenhet har två goda ting kommit. Dels en bekantskap med värdefulla kulturkritiker som Adorno och Camus, dels en känsla för totalitarismen. Nydahls analys av totalitarismen är värdefull, och han begränsar den inte till att handla om stalinismen. Så kan även, bland annat, nationalism och islam ta totalitära former. Det är svårt att blunda för hotet från islamismen när man själv varit en del av en annan totalitarism, och i flera reflektioner berörs detta hot. Det slår dock inte över i någon ny form av totalitarism, utan det är det sekulära och fria samhället som Nydahl ställer som alternativ. Nydahl känner som sagt också igen totalitarismen i vår konsensuskultur av ”ja-sägare”.
Om kopplingen mellan massan och totalitarismen är ett ständigt närvarande hot, och om uppgåendet i massan dessutom förutsätter att man ger avkall på egenskaper som tänkande och medkänsla, framstår ensamheten som något inte enbart negativt. Förmågan till ensamhet blir viktig, boken innehåller flera stycken där Nydahl vänder och vrider på ensamheten och studerar både dess goda och mindre goda sidor.
När man läser Solitär i nyspråkets tid slås man gång på gång av släktskapet mellan Nydahls och Stirners perspektiv. Nydahl konkretiserar dock Stirner, ger honom ”kött på benen”, vilket är en samtidigt fascinerande och oväntad upplevelse att följa. Det är tveksamt om det hela ens är medvetet, sannolikt handlar det snarast om en inre släktskap mellan människor som valt att gå sin egen väg, tänka sina egna tankar. Styckena om laglöshet, om omöjligheten att fånga en människas inre i ord, likheterna är många. Detta gäller också när han citerar Camus ord om att i konflikten mellan rättvisan och sin mor valde han sin mor. Orden yttrades i en situation där algeriska nationalister i ”rättvisans” namn kastade in bomber i caféer där det satt ”fransmän”. Men för Camus var det inte lika enkelt, hans mor kunde också sitta i dessa caféer. Nydahl återknyter här till Stirners distinktion mellan en faktisk person, Camus mor, och en betydligt mer abstrakt ”rättvisa”. Att skada den förra i det senares namn framstår som lika problematiskt för Camus, Nydahl och Stirner. ”Solidarisk bör man bara vara med människors lidande” citerar Nydahl Adorno, här befinner vi oss bortom abstraktionerna, det Stirner kallade ”hjärnspöken”, och ser den faktiska människan.