 |
| Kallbadhuset, 1880-talet. Precis där hände allt. Foto här. |
Jag ville inte, men insåg med ett slags förnuft att det var
nödvändigt. Att lära sig simma var för mig att trotsa starka fysiska
aversioner. Jag trivdes inte i vatten, både havet och bassängen skrämde mig.
Pappa tyckte att jag skulle prova på Kallbadhuset på Ribersborg och ett
sommarlov cyklade jag ut dit på morgnarna. Lektionerna började på de solvarma
träplank som man gick på utmed bassängerna och omklädningsrummen. Där låg vi i
badbyxor och lärde oss simtagen, först med armarna och sedan med benen och till
sist i patetiska försök att samordna armar och ben. Jag visste att när den
samordningen satt så skulle vi i vattnet, och det var det ögonblick jag
fruktade mest av alla.
Jag har förträngt nästan allt. Men det finns två scener i mitt minne,
fortfarande så starka att de spelas upp som ur en film. Första scenen måste ha
lagrats efter första kontakten med vattnet. Jag frös, jag var livrädd och när
jag släppte taget om trappstegen ner i vattnet och försökte simma sjönk jag.
Paniken kom redan med första kallsupen. Och så simlärarens sadistiska tilltag.
Han hade en båtshake i handen, med den dirigerade han oss alla. Mig petade han
på axeln och skrek: Simma då för fan! Jag vet att du kan, simma nu!
Men jag kunde inte. Jag sjönk, jag skrek, jag fräste och fnös av
vatten i strupen. När jag gick upp ur vattnet var det med skam och en känsla av
att ingenting duga till. De andra var kvar i vattnet, det var bara jag som
svek.
Den andra scenen är lik den första, men ännu värre. När vi varit i
vattnet några gånger tyckte simläraren att det var dags att spela vattenpolo.
Om jag saknade bollsinne på torra land, blev bollen i vattnet för mig lika
farlig som vilket annat vapen som helst. När bollen första gången träffar mig i
ansiktet sjunker jag. Jag blir uppdragen på trappan av simläraren. Det blir min
sista dag i simskolan. Pappa låter mig slippa gå dit mer.
Men jag gav mig inte. Nödvändighetens röst fanns fortfarande i mig.
Några år senare lade jag min simundervisning på Simhallsbadet, bara en liten
bit ifrån Malmös första höghuskomplex, Kronprinsen, som rentav kallades
Skyskrapa bland oss barn. På Simhallsbadet – som senare skulle förvandlas till
upplevelseindustri med det töntigt provinsiella namnet Vattenpalatset Aq-va-kul
– var jag inte lika rädd. Där kunde jag så småningom ta mitt simborgarmärke.
Det jag fortfarande minns som skräckinjagande därifrån var
klädsimundervisningen. När mina kläder blev våta och klibbade fast vid huden
kom paniken tillbaka, känslan av att sjunka.
Varje gång jag duschar eller badar kommer paniken inför vattnet.
Varje gång jag sluter ögonen inför barndomen kommer den första kärleken. Båda
omständigheterna är lika självklara och lika absurda.
