söndag 8 juni 2014

Läsande och lärande

Foto: Astrid Nydahl

Måste man bli en åldrande man för att se hur läsning och lärande hänger samman?

Min utgångspunkt är denna: när man är ung och politiskt intresserad så söker man sig till den typ av texter och litteratur som fungerar bekräftande. Aha, säger man, "det där är precis vad jag tycker". Och kanske tillägger ett belåtet: ”Det var en bra text/tidskrift/bok”.

Men lär man sig något av sådant som bekräftar det man redan tycker sig veta/anse/tycka? Inte ett dugg! Man lär sig möjligen att man inte är ensam i världen. Det finns hela grupper av människor som är som jag! Det är just en bekräftelse. En läsning för en krets redan invigda. Det finns mängder av texter i den politiska sfären som fungerar så, från vänster till höger.

Men om jag är nyfiken och vill förstå eller lära mig något nytt och annorlunda? Ja, då måste jag också vara beredd att utsätta mig för sådant som kan te sig både chockerande och motbjudande för att så småningom nå fram till en sfär där läsningen erbjuder lärande. 

Stannar man kvar i det som idag anses rätt och riktigt är det bara att pricka av på listan över politiskt och kulturellt godkända åsikter. Rör man sig bort från det finns det varken kartor eller listor. Man får försöka röra sig så oförutsägbart som möjligt. 

Några av de människor som fungerade som mentorer för mig och lärde mig detta är idag döda. Jag saknar dem mycket. Men jag bär med mig det de lärde mig. Och jag läser alltjämt i sådant de visade mig på.

Men det finns några kvar, åldrande män och kvinnor som befinner sig kanske femton år längre fram i ålder än jag själv. Jag lyssnar till det de säger. Jag tar deras råd på allvar. Några av dem översätter själv litteratur av högsta klass och jag förstår varför. De har fått mig att gå långt tillbaka i litteraturen. De har fått mig att fundera på texter som finns i bibelböcker, i filosofin, historieskrivningen, essäistiken men också skönlitteraturen.

Jag saknar sedan många år förmågan att uppröras över människor som inte anses finnas med på listan över rätt och riktigt. Tvärtom läser jag och tar vara på vad de skriver. Det betyder inte att alltid vara överens. Det betyder att jag vill bevara min nyfikenhet och att jag så långt det går fortsätter att bilda mig. 

Vad vore livet värt att leva om man trodde att man var ”klar”? Det skulle möjligen räcka till att leva som ”monoliten”, den i de totalitära systemen så hyllade människan, hon som saknar både sprickor och brister, hon som skrivit under på dogmerna och förklarat sig villig att följa dem.

Jag lämnar denna söndag och går in i den nya veckan med helt nya texter framför mig. En av dem, en bok på 200 sidor, har skrivits av en mycket ung flicka. Hon går fortfarande i grundskolan men visar vilken väg hon vill vandra. Parallellt med hennes första bok läser jag Tomas Espedals till svenska nyöversatta Gå, och jag läser, som nästan alltid, Montaigne, Márai och Cioran. Jag har en tidskrift uppslagen och jag försöker komma vidare. 


Inga kommentarer: