fredag 23 maj 2014

400-årskalas, tiggare och hemlösa


För knappt ett år sedan tog jag den här bilden i Kristianstads centrum. Så brukar det se ut. De vardagligaste inslagen i centrum är rumänska tiggare, niqab-klädda kvinnor och de hemlösa och/eller drogberoende.

Igår fyllde vår stad 400 år. Faktiskt på dagen. Danske Kong Christian IV befann sig den 22 maj 1614 på Hammarshus (ett stenkast från min bostad) och satte sin signatur på de papper som gjorde vår stad till just en stad.

Det var med andra ord en cirkus utan like här med besök av den svenska ockupationsmaktens kung och hans drottning (vår egen Dronning Margrethe och hennes vinodlande poet till prins, Henrik, hade tackat nej). Hela staden befann sig på gator och torg. Kvällen avslutades med ett gigantisk uppförande av Carmina Burana.

Njöt vi? Vi var inte ens där! En dag som den gäller det att låsa med dubbla lås. Bevara lugnet. Lysa frid över kvällen. Sitta tysta tillsammans med något gott att dricka. Avstå massan. Avstå smärtorna i ben och rygg. Avstå "jag var där"-känslorna. Jag var alltså inte där.

Men det slog mig att tiggarna, de hemlösa och missbrukarna inte syntes i rapporteringen. Och så slog det mig att den storslagna kvällsmåltiden på rådhuset naturligtvis gästades av alla stadens monarkimotståndare och republikaner ur överheten, affärslivet samt kultur- och mediaskråen, som så gärna frotterar sig med kungahuset när de får en chans (guldkort i himlen tänker de). Jag hade kunnat ge er namnen på de ryggradslösa men avstår. Det är inte min uppgift att skicka giftpilar på människor.

Torsdagen slutade med ett kärt och oväntat besök: min vän sedan minst hundra år, poeten Per Helge och hans hustru Gunnel stannade på vägen hem från Frankrike. Det var en stor överraskning och ett stund av den mest äkta glädje man kan tänka sig, över en enkel kopp kaffe. Ibland inser man särskilt tydligt vad man saknar, nämligen ett umgänge med de allra närmaste - som omöjliggörs av rent geografiska fakta.

Fredag nu. Fredag för hela slanten. Vi går till ännu en dag av skånsk sommar. Tar djupa andetag, tröstar de lidande och torkar deras tårar. Försöker se med förtröstan på den kommande helgen. Ungefär så.