lördag 4 januari 2014

Vad är rasistiskt våld?



Rubrikens fråga fanns i min bok Black Country. Med tanke på de senaste månadernas händelser och debatter/kampanjer här hemma vill jag visa det kapitlet igen. Vad är rasistiskt våld?

Det finns i England, liksom i Sverige, en debatt om ”rasistiskt våld”. I blickfånget står undantagslöst våld utövat av vita personer – det bär mig emot att skriva det, ty jag skulle hellre kalla dem engelsmän – mot människor av annan hudfärg, nationalitet eller religion. Man diskuterar varken där eller här det våld som riktas mot landets infödda, vita eller på annat identifierbart sätt engelska eller svenska befolkning. När pakistanska män kidnappar unga, vita brittiska flickor för att våldta eller på annat sätt förgripa sig på dem har det inte förrän de senaste två åren givit mediarubriker (och fällande domar) betraktar jag det som just ”rasistiskt våld” eftersom de aldrig skulle göra så mot sina egna. När somaliska pojkar fångas på bevakningskameror i färd med att råna unga vita pojkar har det hittills inte kallats för ”rasistiskt våld” – inte ens när det dokumenterats att förövarna har refererat till offrens identitet i nedsättande ordalag (som ”vitt avskum”). Det är således inte lätt att få en övergripande bild av hur detta våld ser ut i Storbritannien, ett våld som inte bara kan förknippas med traditionellt stökiga miljöer som idrottsarenor eller pubar/krogar/diskotek, utan framför allt med de öppna, offentliga miljöerna, gator och torg, eller i kollektivtrafiken. 

Kenan Malik[1] nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership [2]som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger:
”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.” Och som ett understatement tillägger han : ”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”
Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet. 

De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission[3]: ”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”. En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respec[4]t, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts ”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.” 

Det är befriande att läsa Maliks kommentar till sådana huvudlösa diagnoser, när han säger att föreställningen om att situationen i Europa är sådan att man snart ”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.” Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur: 
”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.” 
Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.

Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet.[5]. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains[6] Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, freden ”i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.


[1] Kenan Malik: Från fatwa till jihad (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).

[2] Organisationen finns på denna adress: http://www.brap.org.uk/
Om sig själva säger de bland annat: “We were among the first to argue that many aspects of people’s identity like ‘race’ and ‘gender’ are social constructs and, as such, equalities thinking needs to move away from traditional, siloed approaches that reinforce artificial divisions.” Organisationen ägnar sig åt en rad sociala frågor, inte minst sådana som har med hälso- och sjukvård att göra, och kan inte insorteras i den kategori som fokuserar på etniska eller religiösa skillnader. Snarare fäster den vikt vid sociala orättvisor, arbetslöshet, nätverk och företagande. De utger tidskriften Speek Out. 

[3] Organisationen finns på denna adress: http://www.ihrc.org.uk/
Den tycks huvudsakligen ägna sig åt att framställa muslimer som kränkta men vid skrivtillfället är fokus inställt på palestiniernas situation, ”martyrerna i Bahrain” och en manifestation utanför Israels Londonambassad med parollen som ”Stop massacre in Gaza”.  Dock har man alltid en rubrik på hemsidan om hur man ska gå tillväga för att ”rapportera anti-muslimsk diskriminering” i Storbritannien.

[4] Partiets hemsidan finns på denna adress: http://www.respectparty.org/ En  av partiets galjonsfigurer är Hamasaktivisten George Galloway. I presentationen av sig själva, säger partiet inledningsvis: ” The Respect Party was set up in January 2004. It was formed because of the need for a left-wing alternative to the three established parties.”

[5] Dhimmi-systemet ger kristna och judar möjlighet att leva i sharia-styrda stater, ”under beskydd” men också med särskilda plikter, som t.ex. den skatt som kallas jizya, samt en högre skatt på egendom och mark, som kallades för kharaj.

[6] ”Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav på Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” ("I bring you peace in our time").” Utdrag ur text på hemsidan för Forum för levande historia.



1 kommentar:

Anonym sa...

Nicklas Orrenius lyckades i SDS belamra ett mittuppslag med text om muslimsk kvinna som stenats i Arlöv.
Har ej läst honom rapportera om stenkastning i Herrgården.
Enögt.
Visst liknar det propaganda?
Medierna i Sverige har en, numera, självpåtagen uppgift, att styra nyhetskonsumenternas varseblivning.
Det har lyckats över förväntan.
HUBERT