Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer (översättning av Jan Stolpe) reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."
Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:
"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"
