.jpg)
För den i högsta grad politiska människan Mohamed Omar måste
detta vara som en annan värld, en annan del av personligheten. Missförstå mig
inte, det finns mycket av det politiska i hans dikter, men de närmar sig det
mänskliga utifrån helt andra perspektiv än de politiska. Om politiken präglas
och bestäms av dogmerna och teorierna kan man säga att Omars poesi präglas och
bestäms av det djupast mänskliga som finns, nämligen den mellanmänskliga
förståelsen och sympatin. Jag är inte överraskad över att han lever ut denna
attityd bland illaluktande filosofer och språkgenier, halvmultna löv,
mumifierade katter, svarta och röda baroner, klosettpalats, nattliga
taximiljöer och inte minst i sällskap med sin afrikanska pappa, han som väljer
att bli kallad Kung Lear. Hans miljöer befinner sig i den andra änden av
salongspoesins eller de högstämda litterära kretsarnas. Han står jordiskt förankrad
som en hederlig, gammeldags skald som inte tvekar att deklamera sina dikter i
sällskap som andra skulle fly.
Vad är det då för typ av dikt vi möter hos Mohamed Omar? Låt
mig ge några konkreta exempel.
Den inledande dikten, Herr Omars antikvariat, är inte alls
ett självporträtt, utan berättar om en antikvariatsbokhandlare han möter när
han är arbetar för städfirman Partena Clean:
”Mannen där inne, han påminner om någon jag känner./Jag kallar honom Herr Omar, för fezens skull, /och för sirligheten i hans sätt./ Han försvinner in genom en dörr/ som stått på glänt hela tiden/ till ett innersta rum”
Här anar man en ton som bär drag av mystik, och därmed har
man hunnit uppfatta ett för samlingen viktigt element redan i första dikten.
I Apeiron får vi möta Fritz, mannen som var med vid åtskilliga
disputationer och som alltid begärde ordet, mannen som behärskade grekiska,
latin och hebreiska.
”Få tog vad han hade att säga på allvar./ De flesta undvek honom./ Man rynkade på näsan, delvis eftersom han luktade illa.”
Omar betraktar honom som ”mer än ett original, han var en
äkta mystiker”:
”Fritz menade nämligen att människan/ till sitt innersta väsen är gudomlig./ Hennes ande är oändlig.”
I dikten Geijers tanke får vi möta poeten när han jobbar på
vaktmästeri och tar sina rökpauser tillsammans med mamman, och i Min pappa,
Kung Lear får vi möta den afrikanske man som blev hans styvpappa. Det är en stark
dikt som ytterst handlar om identitet och tillhörighet.
”Pappa berättade att jag hade sextio kusiner i Afrika./ Det gjorde mig glad och stolt./ Jag föreställde mig att mina kusiner såg ut som massajerna./ Svepta i röda skynken.”
I dikten berättar Omar också om Stokley Carmicheals besök i
Uppsala 1967. Han kom som representant för Svarta Pantrarna. Här visar Omar hur
elegant han kan smyga in ett gammalt tidningsreferat i en dikt utan att det
känns det minsta konstigt.
Till sist vill jag nämna den dikt som jag kanske tycker
allra bäst om i samlingen, det är också bokens sista, Statisten. Här visar Omar
hur man med till synes lätt hand och enkla penseldrag kan förmedla en stämning
som pendlar mellan mystik och dröm. Poeten lånar hem en film, Lasse Åbergs
Repmånad. Han ser den med sina söner och en av dem tycker sig se pappa som
statist i filmen. Jodå, det stämmer nog, också poeten känner igen sig själv.
Men filmen är inspelar när poeten bara var tre år gammal! I filmen ser han ut
att vara minst sjutton. Hur det går ihop? Det tänker jag inte berätta. Den som
läser Mohamed Omars nya, starka diktsamling får förstås veta svaret. Och får
därtill en rad fina, lyriska upplevelser. Om inte den här diktsamlingen blir
både omtalad och lovordad vet jag inte vad som är fel i det litterära undantagslandet Sverige.
