fredag 2 augusti 2013

Turistens ensamhet


Goethe lär upprörd ha sagt:
”Det är ju dock besynnerligt att man ska behöva ge sig ut i världen för att få vara ensam.”
Detta till synes paradoxala uttalande visar sig nämligen vara det närmaste man kan komma sanningen om resandet, också och kanske i ännu högre grad det moderna resande som kallas turism. Ingen är så ensam som turisten. Goethe ropade efter den resandets ensamhet som gav honom frid och frihet. Han blev störd och inget kunde då vara bättre än att vistas bland främlingar.

Så blir det allt svårare att resa. Överallt omges man av andra resenärer, som i språk och seder avslöjar sig som nära grannar i det land man lämnat. Däremot är turisten ensam i en annan mening. Han kan aldrig förenas med det nya landets människor. Det spelar ingen roll hur många fraser han lär sig av servitören på favoritrestaurangen. När han efter maten reser sig och går är han världens ensammaste, också när han är där i sällskap med familjen.

Ensamheten växer i honom som språklöshet och en brist på identitet så stor att han tycker sig sväva fritt i en reklamfilm. Han är alla och ingen. Han lyser som av neon och fungerar bara som ekonomisk transaktionsmetod.
***

Och för denna märkvärdighet - som gick rakt till mitt hjärta - tackar jag Peter V:

3 kommentarer:

Anonym sa...

hej,
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Denna text växte efter att jag tänkt igenom den den ett antal gånger. Om inte ett knytnävsslag i magen så i alla fall en örfil. jag blev röd om kunderna helt enkelt.
Mvh
Anders Hansson

Thomas Nydahl sa...

Tack ska du ha Anders, det var vänligt av dig!

sven sa...

En uppfinning som i högsta grad underlättade resandet var järnvägen.
Ändå var många av det tidiga 1800-talets kulturelit negativa till järnvägen.Den bagataliserade resandet tyckte de.