måndag 12 augusti 2013

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand. Slutet för den röda människan (Ersatz, Översättning från ryska Kajsa Öberg Lindsten)

Det finns bara en författare som skriver så här, hon heter Svetlana Aleksijevitj. Jag har läst det jag kommit över av henne. Här i bloggen föregående volym på Ersatz förlag, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och förstås har jag läst Bön för Tjernobyl. 

Nu kommer Tiden second hand, en drygt 650 sidor tjock örfil åt historien och utopin, så skickligt översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten (jag tänker inte minst på alla de pyttesmå nyanserna i människors sätt att tala och uttrycka sig som hon får att låta precis mitt i prick på svenska!).

Aleksijevitjs stil är alldeles egen. Det är som jag skrev inledningsvis bara hon som behärskar den. Hon har två talanger som hon förenar till en: journalistens och den skönlitterära författarens. När hon reser runt i det gamla sovjetiska imperiet för att lyssna och lära tycks hon också ha stenografens gamla förmåga att skriva ner, att anteckna, lika snabbt, impulsivt och flödande som människor pratar - ofta i mun på varandra. Aleksijevitj har tagit på sig en i det närmaste omänsklig uppgift: att göra den sovjetiska, totalitära utopin och dess förverkligande i skräck, terror och armod, begriplig både för henne själv, de forna sovjetmedborgarna som läsare och oss andra, vi som får ta del av erfarenheten och lärdomen i form av översättningar. Även om jag nu själv sedan tidigt 1970-tal läst såväl fack- som skönlitteratur om "realsocialismens" tillkortakommanden och övergrepp tycker jag ändå att jag av Aleksijevitj lär mig något mer, djupare, ja kanske också något som är fundamentalt viktigare. Aleksijevitj har en förmåga att i ord skapa den sorts bilder som också avger dofter, röster, klanger. Här möter vi Sovjetunionen som en enda stor tragedi. Den formar ännu människor till att tro att det finns "ett ryskt öde" som mer eller mindre tvingar dem att längta efter en ny stenhård despot av Stalin-klass och ett krig där ryssen kan göra sig gällande. För så säger människor till henne: det vi ryssar är bäst på är krig. Men demokrati, det vill vi inte ha. Vad är det mer än kaos, fattigdom, rövarekonomi, förfall? Och för varje sådan röst tänker jag: vem är jag att döma? Klart jag förstår deras bitterhet (tror mig förstå). Jag har ju mött människor från forna diktaturer i mitt liv. De längtar ofta tillbaka. Till Enver Hoxha. Till Salazar, Franco eller Mao. "När det var ordning och reda och rent på gatorna". Ja, vem är jag att döma?

Läs den här boken. Man måste läsa den, därför att det efter läsningen alltid blir omöjligt att säga att det var ordning och reda. Inga försök att förverkliga politiska - eller religiösa - utopier eller totalitära tankesystem har slutat på annat sätt än detta.

Förlaget skriver:

»Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken – men scenerna utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl Schlögel

Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många andra. Av tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde – och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.

Tiden second hand ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.

***

Svenska Dagbladet recenserar boken idag. Därför lägger jag också ut min recension, som egentligen skulle publiceras den 17 augusti.

5 kommentarer:

elina sa...

Sedan jag började läsa din blogg har min lista "att läsa" växt. Läser i perioder. Just nu igen "Brott och straff", läste det 50 år sedan, som är nästa bok i min 2 personers bokklubb, 11 åringen och jag läser samma böcker fast hon tar kortvarianten i detta fall. Lägger "Tiden sekond hand" på listan.

Marie sa...

Thomas
Detta låter som en bok i min anda. Jag skall genast gå in och leta på bokhandeln eller på nätet och beställa hem. Du har säkert läst "Utrensning" av Sofi Oksanen. Annars kan jag tipsa om en annorlunda läsupplevels.

Elina
"Brott och straff" är genial och borde vara obligatorisk i skolan. "Idioten" är dock min absoluta favorit Dostojevskij.

Om du inte har bekantat dig med Alexander Solsjenitsyns bok "Den innersta kretsen" ännu kan jag varmt rekommendera den.

Primo Levi och hans "Tre böcker" är också ett måste :D

Thomas Nydahl sa...

Elina och Marie, tack för era kommentarer.

Utrensningen är läst liksom de andra du nämner Marie.

Elina, så där gick några av mina barn också in i den ryska litteraturen - en av dem blev översättare från ryska på kuppen!

Marie sa...

Jag förstod nog att du hade läst dem, Thomas.

Jag vet inte om det beror på alla våra flyttar som mitt intresse för att läsa vaknade eller om jag helt enkelt var ett ensamt barn, men jag har inget minne av att jag var ensam.

Jag läste med en ficklampa under täcket på nätterna eller gick upp klockan fem på morgonen när alla andra i familjen sov.

När jag var tolv år hade jag läst alla böcker i mina föräldrars "bibliotek". De var med i olika bokklubbar och jag slukade Per-Anders Fogelströms Stockholmsserie, böcker av Irja Browallius, En dag i Ivan Denisovitj liv samt alla andra samtida stora författare.

När jag var elva år tillbringade vi en sommar i Polen och då läste jag Desirée Bernadotte, som jag hade lånat på biblioteket. Det var en tegelsten för en så ung flicka, men jag glömmer den aldrig. Förlovad med Napoleon, gift med Jean-Baptiste och motvilligt medflyttad till Stockholm, denna mörka, trista och kalla avgrund, som hon också lämnade

Jag tror att mitt intresse för politik och historia började där. Jag är inte politiskt engagerad, bara intresserad av att iaktta och begrunda.
madevin 85
Elin
Du skall vara glad över att din elvaåring läser. Det är inte så många barn som gör det längre.

Marie sa...

Ursäkta mig om jag blir tjatig ...

Först och främst vill jag be Elina om ursäkt för att jag skrev Elin.

En annan sak som jag kom att tänka på är hur vi curlar våra barn. När jag var barn fanns det barnböcker och vuxenböcker, inga kortvarianter av vuxenböcker.

Jag kommer faktiskt fortfarande ihåg mina tankar från elva års ålder. Jag gav mig den på att klara vuxenböckerna. Detta var före internet och google-eran när man enkelt kunde slå upp synonymer osv. De ord jag inte förstod fick jag ändå en känsla och förnimmelse av. Det "liksom" framgick av sammanhanget. På så sätt byggde jag upp och utvidgade mitt ordförråd.

Jag lärde mig franska och engelska på samma sätt längre fram i livet. Learning by reading :D