lördag 10 augusti 2013

Sommarslut, arbete och barnbarn

Så var det slut för den här sommaren. Frekventa sittningar vid havet - här på Landöns yttersta spets - blir det inte. Jag reste mig idag ur stolen och tog den tomma kaffekoppen från gräset med mig. Denna augustilördag får symbolisera en vändpunkt. Snart går människor tillbaka till sina lönearbeten och om en dryg vecka går också barnbarnen tillbaka till grundskolor och gymnasier. Själv stannar jag där jag alltid befinner mig - i bågen mellan skrivande och läsande, mellan sittande och cyklande, mellan verklighet och dröm - för att färdigställa vinterns kommande bok: Solitär i nyspråkets tid. Det blir en bok som högst konkret ansluter till tidigare utgivna av samma typ, jag tänker då främst på titlar som Äntligen ensam, Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet. Sommarboken Medborgaren, makten och moskén blev ingen större framgång, det hade jag inte heller räknat med, men jag sålde i alla fall så många att det täckte kostnaderna för bokens produktion. Nu lämnar jag förvisso inte den bakom mig, den är i högsta grad aktuell också under hösten och den finns att köpa direkt av mig.

Den gångna sommaren har jag haft många fina stunder tillsammans med barn och barnbarn. Vi har både samtalat och lekt med varandra. Flera av dem har tagit steget från barndom till ungdom och börjar i gymnasiet. De allra yngsta är nu också uppe i den ålder då man kan sitta ner tillsammans och prata om högt och lågt. Att se dem växa och utvecklas är bra mycket mer spännande än att se en ny svenskproducerad film (ansträngde mig till det yttersta för att se slut gårdagens version av ankdammsidealet i SVT, filmen Puss av Johan Kling, men jag måste då säga att jag trodde att gränsen gick snäppet högre upp, för värre pekoral har jag då inte sett sedan Jönssonligans dagar).

Verkligheten överträffar dikten heter det. Ja, men inte bara det: att se de egna barnbarnen formas till individer, att se dem välja vägar i livet, det är det som är så spännande och fascinerande. Ändå känns det som om det var barnen - deras föräldrar! - som alldeles nyss valde. Men det är bara en typ av självbedrägeri när man drömmer tillbaka till deras unga livsvägar. Det räcker att se sig själv i spegeln eller att ta fram pensionsbrevet.



3 kommentarer:

Anna Brodow Inzaina sa...

Så fint! Och god fortsättning på sensommaren. Pekoralet i går mötte högljudda protester från maken som redan genom Svt:s korta ingress förstod att det inte var något för honom. Vi tittar hellre på filmer ur Svt arkiv. I går Potatishandlaren av Lars Molin. Häromveckan tittade han på Hemsöborna, tre delar, textad version. Det är bättre än Sfi-studier.

Kenneth Karlsson sa...

Din bok Medborgaren, makten och moskén absolut läsvärd, synd och märkligt att den inte sålt bättre. Får nog skriva en recension till DI så kanske den kan nå några nya läsare... :-)

Thomas Nydahl sa...

Anna, tack detsamma. Jag tror som du, att Hemsöborna är bättre än SFI!

Kenneth, tack ska du ha!