torsdag 8 augusti 2013

Privat? Personligt? Bortom dagboken

Foto: A. Nydahl
Det har varit en märkligt vacker dag med mina två äldsta döttrar och tre av mina barnbarn (Hugo skulle ha varit med, men han mår inte bra och ville stanna hemma med sin assistent). Vi skulle alla ha suttit vid Ivösjöns norra strand, barnen skulle ha badat en sista gång där före skolstarten och jag skulle ha njutit av sommarens avklingande. Men tji fick vi . Åskan och regnet slog till ungefär när de kom för att hämta mig. Så vi tog picknickkorgen och frysväskan med mat och dryck till matrummet, låtsades sitta i solen och åt tillsammans där istället. Det blev, som alltid, inspirerande timmar med de unga som betyder allt mer för mig. En av dem har en efterhängsen infektion efter att tidigare i sommar ha drabbats av scharlakansfeber, hon är hängig och håglös men lever upp under korta stunder och leker med sina kusiner.

I hällregnet fick jag sedan skjuts till affären för att handla hem det som behövdes. Och så ställde jag mig frågan: varför skriver jag om detta? Är det inte i själva verket alldeles privata noteringar? Så hade jag kunnat svara. Men jag försöker hantera denna blogg som en dagbok, och därför rymmer den högt och lågt, privat och allmängiltigt.

Jag ser ju vad som händer i världen. Jag ser vad som händer i Sverige. Ofta skriver jag om det här. Ja, jag skriver nästan dagligen om det världsliga tillstånd som jag brukar beteckna som en pågående katastrof. Inte förminskas den av mina noteringar. Men när jag skriver får jag ett grepp om problematiken, anstränger mig för att förstå den. Och om inte annat kan jag glädjas över Theodore Dalrymples senaste bok, som jag fick med posten från England igår. Jag parallelläser den med en ny bok om E.M. Cioran. Det är en alldeles lämplig kombination. Ingen har hittills lyckats byta min svärta mot oskuldens vita.

4 kommentarer:

krister thelin sa...

Thomas: uppskattar dina reflektioner och din beläsenhet. Och att du då och då delar med dig av privatlivet skapar en fond som aldrig blir besvärande närgången. Så, fortsätt på inslagen väg!

Thomas Nydahl sa...

Tack Krister, uppskattar det du skriver. Jag är nog inställd på att fortsätta så, men ibland ansätts jag av tvivel.

elina sa...

Pågående katastrof. Exakt. Så känner även jag det. Min dotter med sina tre barn och två fosterbarn börjar också oroa sig för deras framtid. Hon som var den mest lugna varianten.
Har just kommit hem från fjällen med ett av fosterbarnen och före det från Rom med ett barnbarn. Jag fortsätter envist att dela med dem historia och natur.
Så skriv personligt! Det uppskattas fast jag inte känner dig. Har just läst de böcker jag köpte och det var så njutbart. Återkommer med beställning på din sista bok.

Thomas Nydahl sa...

Tack Elina, är tacksam för din uppmuntran. Roligt att du berättar om resorna med de unga! Så försöker vi också göra.