torsdag 8 augusti 2013

Dispatch International lägger ner papperstidningen

Under den tid jag skrev i Dispatch International (mars-maj 2013) blev jag rätt snart varse att tidningen kunde tryckas och utkomma en gång i veckan tack vare gåvor från bättre bemedlade människor. Jag ville gärna ställa frågan om finansieringen kom från Pamela Gellers SION men när jag fick veta att 25.000 dollar en gång skänkts ”från en rik amerikan” tyckte jag inte att jag behövde veta mer. Mina kunskaper om mediabranschen är tillräckligt stora för att jag mellan tummen och pekfingret skulle veta vad det kostar att ge ut en tidning tryckt på papper. Att utöver det ha en redaktion på (uppskattningsvis) 6-7 personer inklusive administrativ personal och att betala anständiga arvoden till frilansarna – ja, det säger sig själv att det kräver en kassa.

Ingrid Carlqvist och jag hade tidigt en dialog om samarbetet med Avpixlat. Jag förhöll mig principiellt negativ. Carlqvist menade att det samarbetet var nödvändigt för att få ihop det antal prenumeranter som behövs för att ge ut tidningen och få statligt presstöd. Men inte ens det samarbetet och de rungande applåderna från Sverigedemokraterna räckte. Idag meddelar man att tidningen – "tills vidare" – ställer in utgivningen av den tryckta upplagan. Den visan har jag hört från andra tidningsutgivare, förr. När Tidningen Kulturen för många år sedan gjorde likadant var det "tills vidare". Den återfinns idag fortfarande endast på nätet. Varför skulle Dispatch lyckas återkomma i tryckt version? Jag betraktar det som en dröm och en illusion. Man kan säkert få ihop uppåt ett tusental prenumeranter. Men gränsen brukar gå där. Skulle tidningen få ett större genomslag skulle det krävas en avsevärt bredare och intellektuellt trovärdigare tidning, en tidning som inte bara kunde åstadkomma braskande rubriker om islamismen och president Obamas bakgrund, utan en som kunde analysera och klokt förklara utvecklingen både här i Skandinavien och världen i stort, oavsett om det gällde överhetens ekonomiska svindleri, kriminalitetens nya former och uttryck, islamismen, andra totalitära ideologier eller Europas snabba nivellering.

Redaktörerna skriver i sitt meddelande idag att sabotageförsöken är den främsta förklaringen till misslyckandet. Det tror jag inte ett ögonblick på. Dispatch har funnits på många nätverk, bloggar och nätpublikationer, och i många sammanhang sedan den drogs igång, både i Danmark och i Sverige. Avpixlat och Sverigedemokraterna har slagit på den riktigt stora trumman för tidningen. Är det inte sabotagförsöken så är det den ”rädsla som gripit tag i Sverige” som är förklaringen, säger man. Det är nog en ännu sämre förklaring. För det är första är rädsla ingenting som plötsligt "gripit tag" i svenskarna, den har funnits där så länge jag kan blicka tillbaka. Svensken är känd för att hellre knyta näven i byxfickan än att klart och tydligt säga vad han eller hon tycker. Fenomenet är alltså inget nytt som skulle kunna fungera som förklaring. Tidningen kom dessutom i brevlådan i synnerligen diskret kuvert. Ingen annan än mottagaren kunde se vad som fanns i det. Dessutom inbillar jag mig att de prenumeranter som man fick i hög utsträckningen kom därför att de ville ha just en papperstidning. När den svenska pressen förlorat sitt intresse och man sagt upp sina sista prenumerationer saknar man förvisso den där papperssaken att hålla i handen till morgonkaffet eller kvällsläsningen. Jag gjorde det. Och jag tror inte jag skiljer mig från majoriteten i det avseendet. Men jag minns vänner och bekanta som sa redan när Dispatch provnummer utkom: "Det är ett dödfött projekt, en papperstidning är helt omodern." Jag delade inte den uppfattningen, men har förmodligen haft fel.

”Just nu handlar det om tidningens överlevnad, och den säkrar vi bäst genom att koncentrera oss på online-utgåvorna på svenska, danska och engelska” skriver man vidare. Här ser jag också ett problem som hänger samman med hur tidningen lanserades. Den skulle ju komma på papper i alla dessa versioner, plus en tyskspråkig. Det blev bara en svensk – med en dansk chefredaktör, Lars Hedegaard, som därmed blivit ett slags broderfolkets missionär och folkuppfostrare.

En av de saker som irriterat mig mest i Dispatch har varit just missionärstonen – jag känner bara alltför väl igen den från den svenska sektvänster jag tillhörde på 1970-talet. Den vill ge intryck av att ha alla svar, att veta hur allt hänger samman. Sista meningen i dagens pressmeddelande lyder därför helt följdriktigt: ”Vi är säkra på att du också kommer att stå på vår sida och vara med och se till att vår stämma fortfarande kommer att höras.”

Barrikaderna är byggda. Det finns bara två sidor: "vår" och "deras". Frågan är bara om det där uppe i barrikadstridens hetta finns plats för en tryckt dagstidning som har den inställningen och det språket. Jag tvivlar. De tänkta tidningsläsarna har redan sitt hem hos Avpixlat, gratis och dygnet runt. Där kan de dessutom ge verbalt uttryck för allt sitt hat och illamående. Dispatch Internationals lilla utrymme för insändare - som i gamla tider - hade inte räckt på långa vägar för det.


Vad skulle kunna rädda tidningens pappersversion? Som jag ser det: endast kontinuerliga donationer "från en rik amerikan."

PS: Här kan du läsa om varför jag inte ville fortsätta skriva i Dispatch.

Samtliga anonyma kommentarer tas bort, både från detta inlägg och från andra. Det har ingenting med censur att göra. Bloggen är mitt vardagsrum, jag väljer själv vem jag vill umgås med där. Alla som anonymt skriver kommentarer kan jag bara uppmana att starta egna bloggar. Lätt som en plätt.



 

7 kommentarer:

Anna sa...

Jag var nyfiken när man aviserade DI:s ankomst och jag funderade faktiskt på att prenumerera. När jag sen läste nätupplagan falnade mitt intresse snabbt.
Det var för ensidigt, skrikigt och ytligt. Tidningen gav samma obehagliga känsla av övermättnad som när jag förätit mig på gräddtårta. Det vill säga, jag visste att jag gjort något jag borde av avstått ifrån.
Nu testar jag en provprenumeration på Nya Tider och hittills är jag positivt överraskad. Det är större bredd på reportagen. Man behandlar inte bara islam, utan även t.ex. ekonomi och miljö.

Thomas Nydahl sa...

Anna, jag har velat och tvekat och kunde inte motstå erbjudandet att medverka. Men snabbt inställde sig just den känsla du beskriver. För mycket, för högljutt, för propagandistiskt. God helg önskar jag dig.

Lasse O sa...

DI koncentrerade sig på islamisterna men om dessa finns det nog redan tillräcklig information.
Vad som istället borde granskas är hur makthavarna, d v s politikerna och journalisterna samt kultureliten agerar inför islamismen och hur de hittills lyckats slå knut på sig själva i sin strävan att vara toleranta och fördomsfria mot islam.
Där tror jag att det farliga ligger. Inte att religiösa fanatiker försöker sätta agendan för det offentliga samtalet.
Ett samhälle med ett öppet samtalsklimat och det finns inte i Sverige, kan lätt hantera det hotet.

Thomas Nydahl sa...

Lasse, jag instämmer helt i det du säger.

Lasse O sa...

Tack Thomas. När man får medhåll så känner man sig extra klok : )

Lite bortanför DI men jag kan ändå inte låta bli att jämföra mitt Finland med ert Sverige.
Här begås det sällan några brott av vänster- eller högerextremister. Och om jag har rätt så har det inte skett något rasistiskt motiverat mord i Finland under de senaste trettio åren.
Några förortskravaller sker inte heller, till skillnad mot i Danmark och i Sverige.

Antingen gör vi här i Finland något väldigt bra i samhällsbyggandet eller också har ni i Sverige totalt tappat greppet om samhället och om att försöka få medborgarna att bli medborgare på det delaktiga sättet.
Tyvärr ser jag ingen ljus framtid för Sverige. Ni hade för bråttom att genomföra samhällsförändringarna och försökte inte ens förankra den nya policyn hos medborgarna. Så enkelt är det.

Kanske borde ingen under trettio och utan arbetslivserfarenhet få bli riksdagsman och beslutsfattare i Sverige?

Thomas Nydahl sa...

Lasse, har funderat mycket på det du skriver. Jag tror att den mycket omfattande muslimska invandrinen i Sverige i mycket hög utsträckning kan förklara skillnaden mellan våra länder. Men också en avgrundsdjup skillnad i synen på utbildning/bildning och på de nivellerande krafterna. Minns ju med glädje min vistelse i Västra Nyland där jag kände mig både trygg och hemma (utan att för den skull romantisera). Din sista frågan är befogad! Frågan är om inte rösträttsåldern också borde höjas.

Anonym sa...

Lasse O, Thomas Nydahl:
Huvudet på spiken!
Hörde en gång någon - lite förnumstigt - hävda, att vi föds alla som moderater och sedan utvecklas vi.
Nå, sedan - efter vänsterflummig ungdom - blir vi äldre, börjar betala skatt och förfäras över vart delar av denna tar vägen.
I Schweiz är många beslutsfattare i kantonerna yrkesverksamma 9 mån. om året och politiker 3 månader.
Där genomförs folkomröstningar om stort och smått och kritik över detta förfarande muttras i det svenska etablissemanget.
Finland och Schweiz har levt länge i skuggan av de totalitära krafterna medan Sverige gärna intimiserar samma mörker.
HUBERT