söndag 21 april 2013

Marie-Hélène Lafon: Annonsen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius)

Öppnar en helt ny bok från Elisabeth Grates bokförlag. Känner den där förväntan man gör inför hennes böcker. Och jag blir inte besviken. Jag ser två framträdande kvaliteter med den här romanen. Det är nämligen inte bara berättelsen i sig jag fascineras av. Det är språket, det är sättet att berätta. Marie-Hélène Lafons prosa är lyrisk, tät, vindlande lätt. Hennes långa meningars text, ibland utan skiljetecken, tycks skriven som i vatten, fångad i ett mycket kort ögonblick när den just uppenbarat sig.

De två centrala gestalterna är Annette, där i Bailleul i norra Frankrike och Paul på gården i Fridières, i södra Frankrike. Drygt tio år och många mil skiljer dem åt. Han går mot femtio, hon mot fyrtio. Det är hon som svarar på hans annons, hon som alltid förälskat sig i förlorarna, de män som hon tyckt kunde behöva hennes omsorger, ”de hjälplösa, de från födseln vanlottade, de som alltid skulle lida brist, de barnhems- och fosterhemsplacerade, pojkar om vilka man visste att deras fäder satt i fängelse i andra änden av Frankrike”, Annette, den ensamstående modern och Paul, slitvargen som delar liv med morbröder och en syster, som lever i ett familjehushåll i två våningar där både spänningarna och de ordlösa vardagsrutinerna formar dem, det är dessa två som Marie-Hélène Lafon berättar om, två människor som trots att de omges av andra, ändå lever i den existentiella ensamheten. Hon åker till honom, hon fäster sig vid hans händer och hans kropp som är lantbrukarens. ”Lära sig leva med inbegrep allt…” Han ville ha henne hos sig. Hon ville lära sig allt om honom, vara där med honom, i hans arbete, i hans händer.

Foto: Jean-Luc Paillé
 Det är berättelsen i sig. Den är gripande. Skulle jag sammanfatta den skulle jag säga att den är just exemplet som behövs, exemplet på att också de där människorna som tror att de ska leva ensamma resten av livet när drömmarna om kärleken, närheten, tvåsamheten dunstat bort, och att de finner den där de minst anar det. För Paul är det också den gnagande oron att han ska bli den siste som brukar gårdens mark, att ingen ska kunna ta över den, ”Fridières skulle läggas ner, det var ordet han använde; fallet skulle läggas ner, som de sa på tevenyheterna om vissa brottmål. Länge kände Paul hur denna längtan rasade inom honom, under skinnet, den fåfänga längtan efter att bilda familj, bära frukt, efter att barn skulle finnas där, växa upp i huset och ute på gårdsplanen, leka där, skratta, ha tråkigt, ge sig av, komma tillbaka.” Den berättelsen är gripande. Det andra är språket, metoden, attityden. Marie-Hélène Lafon skriver en prosa som inte är det minsta ordinär, utan tvärtom originell och personlig och som jag genast flyter med i, därför att den tycks ha en inre melodi, nästan en sådan man kan gnola till.

Marie-Hélène Lafon är född 1962 och uppvuxen på en bondgård i Cantal. Det förvånar ju inte. Hon skriver om de dagliga sysslorna utifrån en livserfarenhet, en förvärvad kunskap. Att hon 2012 tilldelades Prix du Style för ”den stilistiska kvalitén” i sin senaste roman ter sig väldigt logiskt, eftersom det är just den som slår en så starkt. Hon bor sedan 1980 i Paris, där hon undervisar i klassiska språk. Med åtta romaner bakom sig är Annonsen den med vilken hon introduceras på svenska. Det kan man bara vara tacksam för. Det här är litteratur som vill läsaren något väsentligt, men det är inte ett budskap som ska hamras in utan en bild av människors villkor och vedermödor och hur kärleken och omsorgen smyger sig på – inte beräknande utan av nödvändighet. Man vill gärna se dem framför sig, Annette och Paul och de andra som befolkar romanen.

*

Och en helt annan sak: idag söndag har Kristianstadsbladet lagt ut hela reportaget om Hugo på nätet. Vill ni läsa det så finns det här.  Idag har också Kvällsposten i Malmö publicerat ett stort reportage med samma bildmaterial. Men texten är mer upplysande om själva sjukdomssyndromet. 


Inga kommentarer: