torsdag 21 mars 2013

Från folkhem till... avsnitt sex

Ett förlorat folkhem kommer aldrig tillbaka. Sverige som nation är idag bara ”ett ställe där folk bor” – och alla som bor där tycks definieras som ”svenskar”. Längre bort från folkhemmet kunde vi inte komma. Jag ska i detta avsnitt av artikelserien försöka teckna bilden av vad vi fick istället för folkhem, nationell identitet och kulturell gemenskap som svenskar.

Det första och kanske viktigaste var att vi fick se islams definitiva etablering i landet. Moskéerna gick från enstaka undantag till regel. Vi blev mer eller mindre tagna på sängen av denna förändring. Några fiffiga gossar i Malmö anade vart vinden blåste, så redan i början av 1980-talet grundade de Islamic Center. Det var då en liten möteslokal med islamisk litteratur i centrala Malmö. De säger att de drömt om en moské sedan 1960-talet. Gossarna var etniska albaner från Kosovo och Makedonien. Från deras möteslokal skulle pengar samlas in. De var mycket framgångsrika. Pengarna räckte till det grundläggande bygget av Malmös stora moské bakom Rosengård och till en och annan Mercedes till entreprenörerna själva. Bygget stod klart 1983 och var enligt uppgift Skandinaviens första. Men det blev en rumphuggen moské som saknade det mesta som ägarna ville ha.

Byggfirman hade vägrat lägga på koppartaket efter utebliven betalning för andra jobb. Minareten kunde inte byggas. Så de tiggde mer pengar, både av Libyen och av Saudiarabien. Det hela slutade med att Libyen och Kaddafi genom The World Islamic Call Society (WICS) köpte hela anläggningen. En av initiativtagarna heter Bejzat Becirov (ännu idag vd för verksamheten) och han hade inga invändningar mot det nya ägarskapet och hävdade på fullt allvar att oberoendet var säkrat.

Också idag, 2013, är det The World Islamic Call Society (ironiskt en gång av nyhetsbyrån Reuters kallade för ”Kaddafis missionärer”) som äger moské, skola, kontor… allt som det stora vita byggnadskomplexet rymmer. ”När moskén stod färdig fanns det endast några tusen muslimer i Malmö. I dagens läge har antalet stigit 45 000”, uppger man på sin hemsida. De är förmodligen betydligt fler.

De etniska motsättningarna i Sverige är inte bara en realitet, de har tilltagit år från år. Det är inte alls något märkligt. När svenska ungdomar rånas på stan av invandrarkillar som egentligen mest av allt vill visa sin makt när de tar mobiler, pengar och annat vid rånen, och det är det de kallar ”att knacka svennar”. Hur skulle det land se ut där detta hände, och motsättningarna inte ökade? Det vore ett fantasiland. Bortom realiteterna. Detta våld har på senare år tagit sig allt grövre uttryck. Unga kvinnor våldtas som vore de värdelösa ickemänniskor. Det finns i övergreppen ingenting som har med sexualitet att göra. De är rena makt- och förakthandlingar. Också rånens brutalitet växer. Vi ser det dagligen. Rånarna nöjer sig inte med att ta vad de vill ha, de förnedrar och misshandlar sina offer. Den senaste händelsen jag själv läste om pågick i nästan en halv timme, då fyra 15-åringar hade slagit ner en man i Malmö.

Parallellt med denna utveckling ser vi hur en smygande katastrof närmare sig de unga generationerna, de som föddes mellan 1980 och 1990. Efter avslutade studier får de varken ett jobb eller en egen bostad. Många unga män med skäggstubb, liksom unga kvinnor redo för ett eget familjeliv, bor kvar hemma hos föräldrarna.  Hur ska de hitta en bostad med överkomlig hyra? Det gör de inte. Lediga bostäder tas in i Migrationsverkets kalkyler och bidrar till en ännu större segregation.

Också i småstäder kan en hel stadsdel domineras av tämligen nyanlända människor från Somalia, Afghanistan, Irak eller Syrien. Det handlar om en nationell katastrof både vad angår bostäder och jobb. Utbildningsvägen ter sig vara den enda rimliga för människor som inte godtar utvecklingen, men den är ändå ingen garanti för anställning.

Visstidsanställningarna, vikariaten och andra metoder för att slippa ge människor fast jobb ingår i de nya marknadsstrategier som uppvisas just i ett djupt splittrat och polariserat samhälle, där företagsägarna kan välja och vraka och de arbetslösa får ta vad som bjuds. Skillnaden mellan 1975 och 2013 är avgrundsdjup, som om vi talade om två olika sociala system och nationer.

Hela den offentliga sektorn går på knäna. Sjukhus stängs, vårdcentraler läggs ner, ålderdomshem sätts på svältkur medan bostadstillgången för flyktingar ökar.

Personaltätheten på ”hem för ensamkommande” skulle få vilken dagisfröken eller sjuksköterska som helst att rodna av avund. Hur har vi råd med detta samtidigt som vi dagligen får höra att statskassan, landstingen och kommunernas kassor sinar och ”sparandet” är prioritet nummer ett?  Varför gäller sparkraven varken invandring, flyktingmottagandet eller ”familje-sammanföringar”? Reinfeldt svar är att ”en trasig värld” behöver oss. Det är så cyniskt att man baxnar. Som om Sverige vore hela världens socialbyrå.

UNHCR uppger att flyktingströmmen in i Sverige fram till 2003 från Iran bestod av 40 407 personer och från Irak 49 461. Katastrofen hade då bara inletts. Irakkriget hade knappt börjat.

Migrationsverket säger vidare, att det slogs ett riktigt invandringsrekord 2006 då människor som fått avvisningsbeslut men gömt sig fick stanna. Det handlade om ”drygt 30 000 personer, som tidigare fått avvisningsbeslut, prövades enligt den tillfälliga lagen, varav drygt 8000 var sådana som hållit sig gömda i landet.

Barnfamiljer beviljades i stor utsträckning uppehållstillstånd liksom personer från länder dit det inte var möjligt att genomföra avvisningar med tvång. Sammanlagt fick 56 procent av alla som prövades permanenta eller tidsbegränsade uppehållstillstånd. De många uppehållstillstånden enligt den tillfälliga lagen bidrog starkt till att invandringen till Sverige blev rekordstor under 2006. Ca 96 800 personer invandrade och det var den största invandringen någonsin i Sveriges historia.”

När Utlänningsnämnden lades ner 2006 och ersattes av tre migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol förändrade det ingenting av läget. Människor visste genom flyktingsmugglare och maffiaorganisationer att Sverige var det bästa landet i världen. Här kunde man få allt. Och det fick man. Priset skulle bli oerhört högt för Sverige och svenskarna.

Denna artikel publicerades i Dispatch International den 21 mars.



3 kommentarer:

Anonym sa...

"Hur har vi råd med detta samtidigt som vi dagligen får höra att statskassan, landstingen och kommunernas kassor sinar och ”sparandet” är prioritet nummer ett? Varför gäller sparkraven varken invandring, flyktingmottagandet eller ”familje-sammanföringar”? "
----------------
Har du någon idé varför våra styrande låter detta ske? Jag har mycket svårt att tänka mig att Tage Erlander och hans ministrar hade släppt detta så långt?
Rune

Thomas Nydahl sa...

Nej Rune, det har jag inte, därför att det ter sig fullkomligt irrationellt. Obegripligt är det.

Anonym sa...

Jag älskar en bra konspirationsteori.
Miljöpartiet hatar tillväxt, kapitalism, stordrift, bilar.
De vill luckra upp vårt samhälle som man plöjer upp en asfaltering.
Bort överflöd, behåll välfärd, de mjuka värdena, kommer det en flykting, sätt fram en tallrik till.
Socialisterna hatar medelklassen som övergivit dem.
Det här är straffet.
En ny underklass att civilisera.
HUBERT