onsdag 27 februari 2013

Snart är det dags för nästa stora svenska bokframgång, 8 mars närmar sig nämligen

Jag läser Maria Svelands nya hatbok och förbluffas över vilket genomsjukt land jag lever i. Hon och jag talar, skriver och läser på samma språk. Ändå känner jag mig som en främling inför varje mening hon skriver. Hennes bok är inget annat än en pamflett i den militanta manshatarrörelsens tjänst. I svensk godhetsindustri har denna rörelse en framträdande plats. Sveland skriver in den i sin självklara roll, som "ett motstånd" i en "högljudd" opposition mot alla former av samtidskritik (ordet högljudd är hennes eget).

Vad Svealand i sin bok konsekvent bortser ifrån är polariseringen i Sverige som vuxit fram ur multikulturideologin och det ekonomiska, politiska och kulturella lättsinne som präglat våra länder under lång tid. Polarisering mellan människor uppstår när den tidigare gemensamma moraliska och etiska plattformen krackelerat. Multikultur innebär per definition relativisering (allt går, allt duger) och i dess spår följer misstänksamhet, fientlighet och till slut också de öppna våldshandlingarna som går från individnivå till en större social och politiskt nedbrytning. Istället för att analysera detta kastar Sveland in sitt Breivik-kort. Det är så fult det kan bli därför att det påstår sig bevisa att varje människa som säger sig vara oenig med den rådande ordningens ideologiska överbyggnad är en potentiell terrorist och massmördare. Fulheten kan inte ens graderas… den är bortom allt vett. Men så ser svensk politisk ”debatt” ut. Svelands version är fulare än de flestas. Hon utgår nämligen ifrån att alla sociala problem beror på att männen - vi män - förklarat krig mot kvinnorna (hennes tes är lätt att sammanfatta: den som är kritisk mot feminismen är en kvinnohatare).

Boken utges av Leopard förlag på den där dagen ni vet, 8 mars, och den kommer att hyllas som det bästa som skrivits i ämnet. Tro mig. Jag lärde mig efter en annan bok från samma förlag, som sades handla om Danmark men som i själva verket var en "antirasistisk" projektion. Den blev en präriebrand som svepte fram över Sverige, tog alla priser som gick att ta och blev en bästsäljare (ja, det är så de uttrycker sig, den nya tidens tryckpressnissar). Jag lovar, det kommer att bli likadant med Sveland. Invänta 8 mars och avläs reaktionerna så får ni se.

PS: Svelands debutroman kom 2007 och heter Bitterfittan. Med en sådan titel tog hon en självklar ledarroll i den svenska offentlighetens feministelit.

9 kommentarer:

Christer sa...

Jag tycker feminismen har kommit ganska långt. Fem fler pensionsår än män och möjlighet att rösta i ytterligare ett riksdagsval utöver männen. Grattis till framgångarna!

Anonym sa...

Genom att aldrig erkänna hur de triumferat i Sverige har feministerna kvar händerna runt bilan.
Världens mest feminiserade nation och jag undrar hur de skall ta sig an de nya svenskarnas patriarkala strukturer.
Långsamt misstänker jag.
Först skall den vite mannen kastreras helt och fullt och erkänna hur bra hen mår, sedan kommer blicken, den kvinnliga, att riktas mot de darrande skäggen.
HUBERT

annannan sa...

Thomas, vill du förklara vad "militanta manshatarrörelsen" är?

Män som av olika anledningar inte tyckt om feministiska initiativ har länge talat om manshat. Och det finns ett och annat som jag tycker man kan tolka i den riktningen, till exempel en del våldsamma generaliseringar i litteratur (Kvinnorummet av Marilyn French är det konkreta exempel jag tänker på). Men jag tror att sammantaget och historiskt sett har det fällts många fler kommentarer av män om manshat än det verkligen getts uttryck för sådant manshat av kvinnor.

Däremot är jag rädd för att det är på väg att ändras, att man nu trappar upp striden. Jag tycker att det är fel av kvinnosidan. Men jag tycker också att det är fel av manssidan. Och jag tycker att det är högst diskutabelt att tala om detta i termer av kvinno- och manssidan.

Thomas Nydahl sa...

Anna, det kräver ett studium av huvudstadens radikalfeminism. Som jag skrev hos dig idag är det lärorikt att t.ex. läsa Svelands nya bok. Den är ett praktexempel på manshat. Jag blir väldigt illa berörd av det hon skriver, men ser numera hur mönstret ser ut, från ROKS till Feministiskt Initiativ till Pride-kretsens allt mer hatiska sekter formar en politik för framtiden. I kvällens Rapport fick vi ett exempel: det behövs inga samlag i framtiden, det räcker om man köper ett ägg från Ukraina och stoppar in det i en indisk kvinna, som i sin tur spärras in i nio månader för att sedan föda barnet som beställts och betalats av ett bögpar i Sverige. Det är aktivt manshat, en idé formad av sekter som odlar detta manshat och som allt oftare formulerar sig i termer av krig,
och nu förstår jag också att din bloggpost var riktad mot det jag skrivit. Jag var naiv tro att också du reagerade på manshatarrörelsen. Men du går igång på kritiken av denna rörelse, det ser jag nu i ditt inlägg. Ja, du tycker att det är fel. Men i en sådan ideologisk kantring som vi upplever i Sverige måste man opponera sig. Det kan inte vara "fel av manssidan" att säga ifrån när man som människa av manligt kön känner hur man blir trampad på. Jag är en stolt man som är far till sex barn och morfar/farfar till tio barnbarn. Jag kommer aldrig att avstå från kritik av den militanta manshatarrörelsen. Jag tänker inte heller be om ursäkt för det. Det handlar inte om att inte tycka om "feministiska initiativ". Herregud, jag växte upp och deltog i den rörelsen och levde med den i mitt eget hem i nitton år. Alla mina döttrar betraktar sig som feminister (men det gör å andra sidan också den politiska klassens alla strebrar, från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt). Nej, här är dörren stängd, jag släpper aldrig in hatrörelserna nära mig, oavsett vad de i sin -ism kallar sig.

Thomas Nydahl sa...

PS: en viktig sak är att Sveland gång på gång i sin bok säger att den som är kritisk mot feminismen är en kvinnohatare. Tydligare kan det inte sägas. Det omöjliggör för det första all diskussion. För det andra markerar det just den ideologistyrda människans sätt att tänka: den som inte är med oss är mot oss. Kanske är detta skäl nummer ett till att jag säger nej tack.

annannan sa...

Thomas, min post var inte riktad mot det du skrev! Din post ingick visserligen i ett flöde av olika intryck, men det var inte för att du skrev om manshatsrörelse utan för att du gjorde mig uppmärksam på att Sveland skrivit om könskrig. (Och det spädde på en rätt kraftig irritation jag redan hade efter att jag fått för mycket av kommentarsfältet på en blogg jag börjat läsa eftersom den författande doktoranden skrev insiktsfullt om genus i historien. Men i kommentarerna urartar både hon och de andra till klyschpajkastning och ryggdunkning. Och det är den här generaliseringen i kombination med det upptrappade ställningskriget som jag reagerar mot.)


Jag försöker just nu definiera vad jag själv tycker och vad jag har på fötterna för att tycka det. Det är därför jag frågar, och därför jag inte skrev mer än jag gjorde i min egen post. Jag återkommer när jag har ordning på de egna tankarna.





annannan sa...

Och jag reagerar precis som du mot att generalisera om män som bestar. De män i min familj som jag lärt känna, födda från 1913 och framåt har varit mer eller mindre (och faktiskt snarare mindre än mer) "fast" i könsroller och strukturer, men aldrig stått i vägen för någon av de kvinnor de levt med. Jag vägrar tro att min alldeles vanliga svenska familj är något slags lysande undantag.

Däremot är det ett faktum att män är kraftigt överrepresenterade bland de som begår grava aggressiva brott. Men jag tycker att det är högst diskutabelt att definiera det som ett mansproblem snarare än som ett aggressionsproblem.

Thomas Nydahl sa...

Anna, jag återkommer imorgon. Är alldeles för trött nu. Tar till mig det du skriver, självklart.

Thomas Nydahl sa...

Anna, jag har läst nu på morgonen och förstår bättre vad du menar. Skulle rentav säga att vi verkar rätt så överens om det här. God helg! Thomas