tisdag 12 februari 2013

Ord att bära med sig

Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl
Idag fick jag från Österlen via Portugal några lysande ord på vägen:
”Den är inte värd ett handslag av en vän, som inte tio vill se stenad.” 
Det där är förstås ovanligt bra formulerat, som det ofta är med gamla folkliga talesätt. Jag har burits av orden denna eländiga dag. Jag tar dem med mig på resten av veckans små och stora förflyttningar. Som alltid tycker jag om att befinna mig i Köpenhamn, där jag ska vara två dagar. Men jag avskyr, också det som alltid, att behöva tränga mig in i ett tåg som man aldrig kan känna sig trygg i. Öresundstågen och Pågatågen har alldeles för hög felfrekvens för det. Och det sista jag skulle önska vore att bli sittande i timmar ute på spåret i ett strömlöst tåg. Jag måste dock utsätta mig för den risken. I förra veckan hände det två gånger, och den sista incidenten tvingade passagerarna till mer än två timmar ute på vischan innan de kunde åka vidare i en så kallad "ersättningsbuss".

Jag tänjer på orden jag fick och tankarna kretsar kring skrivandets villkor. Ett tag trodde jag att jag för alltid hade lämnat detta skrivande, men varje dag säger det emot mig. Det tycks inte finnas så många valmöjligheter. Och den som skriver får alltid ord stämplade i pannan av andra skrivande människor. De fega och de undflyende är särskilt glada för att ta fram sådana stämplar. Å andra sidan finns dessa människoliknande existenser över hela det politiska fältet. De är när det kommer till skymfande och hånande ungefär lika flitiga. Ett annat ordspråk jag drog mig till minnes idag var
"Hundarna ylar, men karavanen drar vidare."
Nog kunde man också bära det med sig några dagar.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Lysande: "-handslag - stenad."
Apropå våra nya gråterskor: Tomma tunnor bullrar mest.
Eller som Birger Buhre brukade skriva om Expressens sportchef:
*Sådant läder skall sådant smörj ha.*
HUBERT

Anonym sa...

Till landsflykt födas våra främsta män.
Var stolt att hedern ej blef dig förmenad.
Den är ej värd ett handslag af en vän,
som icke tio längta att se stenad.

Poet: Verner von Heidenstam.

Hälsningar

Lars

Anonym sa...

"Till landsflykt födas våra främsta män."

Undrar vad nationalskalden menade med det. Kanske är det jag som kan min historia dåligt, men de jag känner till som tvingats i landsflykt har genomgående varit usla skurkar som mest pga sitt högre stånd undkommit sitt rättmätiga straff.

Heidenstam hade nog inte klagat på det gamla hederliga Sverige som han kände till om han tvingats leva i dagens absurda kvasidiktatur.

Mats.

Anonym sa...

Det lär vara så att Horn och Ribbing samt ytterligare någon adlig kompis blev landsförvisade 1792.
Den som då gissar att det gällde GIII:an har rätt.
Nämnda adelsmännens uselhet kan möjligen ifrågasättas mer nu än som då skedde.
General Pechlin hamnade, vill jag minnas, på Varbergs fästning där hans hemorrojder tog ut sin rätt.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Tack för kommentarer och lyriskt bidrag! Uppskattas mycket.