Astra Nova har kommit med första numret för året. Det är en av Nordens äldsta kulturtidskrifter, grundad 1919. Som gammal redaktör för tidskriften
Studiekamraten (och annan
länk här) lika tidigt grundad, och
dess förläggare under 1990-talet, kände jag en så stark frändskap att jag började medarbeta för tjugo år sedan, först bara med krönikor om litteratur, men numera också med annat. Här kommer i alla fall årets första krönika - och samtidigt vill jag säga tack för gott samarbete till
Karmela Belinki som länge varit tidskriftens redaktör, och ett varmt välkommen till efterträdaren som tidskriftens redaktör,
Sara Eriksson, som alldeles nyss meddelade att hon tar över rodret. Också henne har jag haft glädjen att samarbeta med, eftersom hon till nu har varit Astras redaktionssekreterare. Under åren som gått har jag inte minst haft ett gott samarbete med
Birgitta Boucht (som värvade mig till tidskriften) och
Maria Antas. Människorna i Helsingfors fyller mig alltid med glädje. De går att samarbeta med, där finns inget av den högfärd och skitviktighet som härskar i mitt eget arma land.
Lina Ben Mhenni: Tunisian Girl – en bloggares berättelse om den arabiska våren (Sekwa, översättning av Alexandra Dumas).
Jane Didion: Blå skymning(Atlas, översättning av Ulla Danielsson)
Felicia Feldt:
Felicia försvann (Weyler)
Dezső Kosztolányi:
Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).
Yiyun Li : Be för mig i tusen år (Norstedts, övers. av Annika Ruth Persson)
Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och bilder (Weyler, översättningar från kinesiska av Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hallström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson, och från tyska av Svante Weyler).
Det finns ingen som överträffar henne i skildringar av sjukdom, lidande, åldrande och död. Alla som läst Joan Didions sorgebok över den döda maken Ett år av magiskt tänkande, vet det. Omständigheterna för Didion har varit grymma, i så hög grad att hon nu också fått skriva en bok om fosterdottern Quintanas sjukdom och död. Blå skymning heter boken och den börjar också med berättelsen om den blå timmen, skymningen. Den konkreta iakttagelsen av detta ljus blir också en metafor för allt som sker i boken, som i lika hög grad är en sorgesång över Didions eget åldrande. Hon är 75 år när hon skriver boken. Hennes sätt att beskriva sorgen, lidande och döden liknar ingen annans:
”Allt har sin tid. Jo, så står det i Predikaren, men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ”Turn”Turn!Turn!”. Det första jag kommer att tänka på är Quintana Roo, där hon sitter på det bara trägolvet i huset på Franklin Avenue eller på det nybonade kakelgolvet i huset i Malibu och lyssnar till ett kassettband med The Byrds (…) Det finns vissa stunder under de där första åren tillsammans med henne som jag minns mycket tydligt. De där mycket tydliga ögonblicken sticker ut, de återkommer, de talar direkt till mig; på ett sätt fyller de mig med glädje och på ett annat kan de fortfarande krossa mitt hjärta.” Joan Didions dotter dog 2005, i en ålder av 39 år.
Sekwa förlag, alltid på alerten, ger nu ut tunisiska bloggaren Lina Ben Mhennis bok Tunisian Girl. Författaren undervisar i engelska vid universitetet i Tunis, men är bekant i sin egenskap som bloggare. Det har hon varit sedan 2007. Självklart har myndigheterna gjort allt för att stoppa henne och hennes vänner. De blockerade, stängde, förföljde, men på nätet finner man alltid alternativa vägar. Hon säger själv att genombrottet kom med texter på engelska, som människor utanför Tunisien kunde använda som information om striden mellan despotin och de frihetslängtande människorna. Hon har också rest runt i sitt land och dokumenterat övergreppen och därmed kunnat visa både bilder och filmer av hur diktaturens arbete såg ut.
Lina Ben Mhenni understryker att hon som bloggare har en frihet som är få förunnad. “Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli” skriver hon. Det är således en viktig bok Lina Ben Mhenni har skrivit.
Så här skriver hon mot slutet av sin bok: “Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”
Varje år har sin medialt belysta självbiografiska bok. Vårens mest omtalade bok i genren skrevs av en av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt. Wahlgrens stora genomslag kom med Barnaboken 1983, som blev räddningen för tiotusentals småbarnsföräldrar. Dottern ger en bild av sin uppväxt som knappast kan ses som särskilt gynnsam för ett barn. Hennes bild skär sig skarpt mot Barnabokens värld. Självbiografiska böcker ska tala utifrån denna subjektiva sanning, liksom så många av Wahlgrens egna böcker gör, inte minst hennes egen självbiografi tre band, Mommo – kärlek på liv och död från 1997. Felicia försvann är under alla omständigheter en mycket stark bok, skriven på en gnistrande skarp prosa, som pendlar mellan hopplöshet och små strimmor av ljus. Jag läser den med andan i halsen och tänker på den tid då jag själv var småbarnsförälder. Man säger och gör dumma saker, men man anstränger sig (och gråter en skvätt om natten över sina misslyckanden). Felicia försvann bjuder på betydligt svårare saker, som tangerar alkoholmissbruk, sexmissbruk och svek. Det är inte utan att man kommer att tänka på Jan Myrdals Barndom som ledde till offentligt gräl med föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal – också de var internationellt aktade experter på familjepolitik och barnuppfostran.
Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer. Kyssen är en riktig pärla. Jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.
Den kinesiska författaren Yiyun Li föddes i Beijing 1972 och kom redan 1996 till USA. Hon skriver på engelska, och hon gör det riktigt bra. Li har ett säreget, kaxigt språk, som inte tycks väja för några tabun. Hon visar hur djup klyftan blivit mellan den generation som ännu minns den maoistiska diktaturen, och de ungdomar som idag saknar varje form av förståelse för den tidens kvardröjande skuggor. Mödrar offrar allt för sina söner och döttrar, men dessa är inte intresserade. De tycks inte ens villiga att dela med sig av sanningen om varför de inte är intresserade av att gifta sig med kvinnor och män som redan står i kö. Homosexualiteten lever för det mesta underjordiskt i det nya Kina, men Li visar också hur denna underjord här och var vågar sig fram i dagsljuset. I novellen Kärleken på marknaden, som nog är bokens bästa, lär vi känna Sansan, lärarinnan som kallas Miss Casablanca, därför att hon flera gånger varje termin visar filmen Casablanca för eleverna. Hon närmar sig medelåldern men är ogift - och med sina egna ord också en kvinna som en man aldrig haft - det innebär att hon saknar all sexuell erfarenhet. Hennes mamma, som i fyrtio år sålt hårdkokta ägg på järnvägsstationen, ser inte detta som ett problem. Tvärtom, nu kan hon vara riktigt attraktiv som tänkt brud. Berättelsen utvecklas raskt på ett fullkomligt oväntat sätt, och de sista sidornas bilder från perrongen på stationen är både surrealistiska och dramatiska, på ett sätt som skulle göra sig bra på film. Sansans fysiska angrepp på en man som ber om det, tycks stå som en symbol för allt det som Kina idag är: söndertrasat, förvirrat, på gränsen mellan det urgamla och det västerländskt konsumtionsfixerade.
Det finns ett före och ett efter i Nobelpristagaren Liu Xiaobos bok. Före och efter den 4 juni 1989, då massakern i Peking ägde rum. Det är det ena. Det andra är att det finns ett före och ett efter Mao Zedong. Liu Xiaobo redogör för de verkliga förändringarna sedan Mao dött, och han noterar det som förändrats i positiv riktning, men ägnar sig självklart mest åt det som är en kvardröjande totalitär parti- och statsapparat. Att läsa Liu Xiaobo är att aktivt medvetandegöra sig själv om de motsägelsefulla förändringarna i det Kina som kan sägas vara både nytt och gammalt. Liu Xiaobo är med sitt eget exempel en övertydlig illustration av det gamla välbekanta: om man säger eller skriver sådant som strider mot kommunistpartiets yttrande-monopol tystas man. Att varken Liu Xiaobo eller hans hustru fick komma till Oslo för att hämta priset är en tjock svart linje som understryker det faktum att staten avgör vad medborgarna ska och inte ska.
Denna kultur blir alltmer ”njutningsfixerad, trivialiserad och ytlig”, dess funktion framstår allt tydligare som det verktyg regimen behöver ”för att upprätthålla diktaturen”. I det här avseendet skiljer sig Liu Xiaobo från de flesta dissidenter. Han ser ingen automatisk koppling mellan kapitalism och frihet. Den fria marknadens lov sjungs numera över hela jorden. Liu Xiaobo förbehåller sig rätten att diskutera också detta, kritiskt och skarpt. Hans konsumism-kritik är inte olik Pasolinis. Han ser också en förbindelse mellan den nya tidens erotiska nät- och bokkultur, där de författare han kallar ”snyggingförfattarinnor” blir förebilder för miljoner unga kineser (som ser en koppling mellan deras erotiska frispråkighet och den materiella rikedom de fått som tack för sina böcker):
”I en kommersialiserad tid när kändisskap är lika med rikedom är erotiskt skrivande inte bara utlopp för sexuella fantasier utan också en extremt lyckad strategi för att bli känd” säger Liu Xiaobo, men tillägger också: ”i Kina är det mest skamlösa och mest skadliga just den politiska skamlösheten”.
En av "demokratins försvarare"
