Nationalismen. Ännu en gång redovisar jag mitt ställningstagande

Ack Sverige! Foto: Anders Johansson

Två böcker utgivna sent i höst har gjort att mitt namn och mitt författarskap valsat runt en del på nationalistiska hemsidor. Jag gav själv ut Black Country och jag intervjuas i Mikael Jalvings bok Absolut Sverige som nu finns på svenska.

Jag vet att läsare ställer frågan, eller rentav tror sig ha svaret: "Är han numera nationalist? Vi ser ju hans namn på Avpixlat (SD-lierad) och Realisten (som är knuten till Svenskarnas Parti)."

Jag kan skriva många olika svar, men nöjer mig med två:

1/ För det första står jag för varje ord jag skrivit eller uttalat till en kollega.
2/ För det andra står det alla läsare fritt att skriva vad de vill, också när det är läsare jag inte skulle tveka att motarbeta.

Så nej, jag är inte nationalist. Har aldrig varit. Är inte. Kommer inte att bli. Att skriva kritiskt om det politiska, moraliska och kulturella klimatet i Sverige och Europa är inte detsamma som att ansluta sig till nationalistiska försök till "lösning". Jag menar att nationalismen har prövats alltför många gånger med alltför katastrofalt resultat, för att ens komma på tanken att ansluta mig till den. Att en nationalistisk våg sveper över Europa - parallellt med islamisering och gettoisering - ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara Sverige, det gäller allt det vi talar om som "europeisk kultur". Bara den blinde saknar förmåga att se det.

Jag skulle kunna sammanfatta med de ord jag skriver i textutdraget om John Lukacs näst längst ner:

"Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare."

*

Låt mig visa några gamla, små textutdrag i ämnet. Jag orkar inte skriva den typen av texter just nu, men det jag skrev 2009 och 2010 har jag inte haft anledning att korrigera. Min bok Kulturen vid stupet diskuterar också ämnet. Jag står för vad jag skrev. Den 4 oktober 2010 skrev jag så här i bloggen:

”Ser det ut som om jag skriver ett nationellt manifest? Det gör jag inte. Mina dagliga läsare vet var de har mig. Jag har vid en rad skilda tillfällen skrivit om nationalism och patriotism. Ingen kan på allvar tro att jag vill befinna mig bland aggressiva och flåsande nationalister. Den ismen är för alltid förbrukad. Ingen som vill bli tagen på allvar kan blåsa liv i den. En annan sak: om jag skriver en bloggtext som med kritiska ögon betraktar vårt lands utveckling så innebär inte det att jag välkomnar nationalistiska kommentarer eller uppmaningar att rösta på det ena eller andra "nationellt sinnade" partiet. No way! Aldrig från mig. En vän i mig får ni aldrig. Det är för övrigt ungefär 150 år sedan jag slutade tro att man löser några fundamentala samhällsproblem med att lägga en papperslapp i en eller annan valurna. Rösta på oss! har för mig ungefär samma innebörd och klang som Kom och köp! Om jag deltar i ett parlamentariskt val - och det händer - så är det för att hålla de totalitära ismerna stången, inte för att manifestera en illusion i en tidsepok när allt glider ner och försvinner i kulturens och civilisationens kvicksand. Att vara kritisk är inte detsamma som att ansluta sig till en pöbel eller ett kollektiv som upptäckt samma problem. Att vara kritisk är inte att sälja sin själ till högstbjudande.”

Den 20 augusti 2009 skrev jag:

 ”När jag argumenterar emot nationalismen, islamismen, fascismen, nazismen, konsumismen, kapitalismen, imperialismen eller kommunismen, så beror det på att jag har ett slags inre övertygelse om att människan mår allra bäst om hon får leva och andas i frihet, om hennes tankar och texter får leva utan ideologiska fängelser. Jag lyssnar gärna på en människa som Ayyan Hirsi Ali när hon angriper islamismen, men inte på en sverigedemokratisk politiker som vill göra karriär på islamismens förtryck. Jag lyssnar gärna på en människa som skriver radikalkonservatismens historia, men inte på en nationaldemokratisk politiker. Jag lyssnar gärna på en frihetlig ekonom men inte på en politisk representant för det etablerade sju-partiet. Jag lyssnar gärna på en kritiker av officiell "mångkultur" och låt-gå-liberalism, men inte på en politiker som vill göra karriär på dessa problem. Jag lyssnar gärna på en kritiker av konsumismen som Zygmunt Bauman, men inte på en radikalkonservativ drömmare. Jag lyssnar gärna på klok kritik av kapitalismen, men inte på en kommunist som vill byta ekonomisk utsugning mot slavläger. Jag lyssnar gärna på en borgerlig ideolog som står upp för yttrande- och tryckfriheten, men inte på nyliberalen som vill inskränka dessa friheter.Men när jag kritiserar en av dessa ismer så är det alltid någon anhängare av en annan ism som vill dunka mig i ryggen och säga, "Hej Nydahl, så kul att du är på vår sida". Men jag är inte på er sida! Kan ni inte förstå att ni ser alldeles fel? Eller är det så som Piraten sa: skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig.”

Och så vill jag visa vad jag i oktober 2010 skrev om en bok i ämnet:

”Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering. En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv gett oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.”

Allra sist några ord ur min julkrönika från 2010:

”Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.”