söndag 16 december 2012

Birmingham-upploppen 2011

Foto: AN

Birmingham utsattes svårt av den upploppsvåg som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i Birmingham att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med rutor och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackerades runtom i staden.

Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslö  brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.”

I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier. I april 2012 ställdes åtta män inför rätta för att avsiktligt ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham.  Åklagaren svävade inte på målet. De gripna och åtalade hade med berått mod tillsammans och i samförstånd kört in i människogruppen. Som bevis fanns övervakningskamerornas bilder, mobilsamtal och annat. 

Domen kom den 19 augusti 2012. Samtliga åtalade frias och släpps. Birmingham Post skriver:
“Åtta män har friats från anklagelsen att ha mördat tre män som mejades ner av en bil i samband med förra sommarens upplopp i Birmingham. Haroon Jahan, 21, och hans vänner Shazad Ali, 30, and Abdul Musavir, 31, skyddade sitt företag när de mördades i våra dagars motsvarighet till krigens stridsvagnsattacker, med tre bilar inblandade. Alla åtta åtalade friades av en jury vid Birmingham Crown Court. Sedan domen fallit vädjande man om lugn på Birminghams gator och manade allmänheten att visa respekt för juryns beslut (…) Med sitt beslut har juryn kommit fram till att detta inte var något avsiktligt dödande, och att det aldrig funnits någon plan att döda de tre unga männen. Juryn har kommit fram till att detta var en fruktansvärd olycka.”
Pappan till den yngste mannen, Tariq Jahan, som blev vida känd i England sedan han vid en minneshögtid manat Birminghamborna till lugn och försoning, säger nu att han och hans familj inte kan godta den friande domen. De måste gå vidare, för att få frid. Han sa: ”Detta är inget svar för oss. Det betyder bara att ingen hålls ansvarig för det som hände. Medan de anklagade firade och duschade varandra i champagne, badade vi i tårar av smärta och sorg.”

Det har senare framkommit att polisutredningen sköttes av en novis, han hade inga tidigare mordutredningar bakom sig. Flera andra saker har framkommit som visar att domen kanske inte blir sista ordet i saken. I skrivande stund är dock de åtta friade, och de firade domslutet med champagne redan i utgången, vilket fått många människor att reagera. En insändarskribent underströk att det är orimligt att fira med champagne, oavsett om man avsiktligt eller av en olyckshändelse dödat tre människor, de förblir döda alldeles oavsett.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight, lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel beskrev han vad som hänt honom sedan dess.
”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbas av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  Men, ”det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.” Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkultur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.”
Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen. Starkey hänvisar till Lindsay Johns, som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” Och avslutningsvis säger han: ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”.

Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:
”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierande, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan. Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”
Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.

I Daily Mail gjorde Max Hastings en analys medan upploppen pågick. Eftersom den starkt skiljer sig från det mesta som skrevs vill jag också referera den. Han börjar med att berätta om hur han visas runt i Detroit efter upploppen 1967, då 43 människor dog. En svart journalist, Joe Strickland, säger till honom: ”Tro inte på allt människor säger till medierna, om hur ledsna de är över vad som hänt. När de talar med varandra säger de: ’Vilken härlig brasa!’”.

Hastings säger sig vara säker på att de som nu deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet.

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ”de rika” att ”vi kan göra precis vad vi vill”. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam.
”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, mer än vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”
Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver:
”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers  eller Brummies”.
Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospelen, gatuslagsmålen, droger och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings:
”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har i hög grad bidragit till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan? Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-värderande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat godta, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för dem som får något utan motprestation.”
Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver:
”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”
Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vår europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: ”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”

Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset. De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.

Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel, 35, som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”

Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras  säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.” Jag delar påståendet om ”ras”. Det är ett hopplöst föråldrat och oanvändbart begrepp. Och även om jag sedan kan förstå förutsättningen för hans uttalande om regeringen – eftersom social oro alltid hänger samman med djupa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor – så är det uppenbarligen så att 2011 års upplopp saknar varje konkret förbindelse med en regeringspolitik som i allt väsentligt är identisk med den föregående Labourregeringens. Ingenting av landets utrikespolitik, med militära interventioner utomlands, har förändrats. Ingenting av landets minst sagt öppna gränser har förändrats, vilket visas av den senaste folkräkningen. Så denna Gordon tycks leta efter det halmstrå som många européer idag tror är svaret på alla frågor: ”högerextremismen” (som därför är mer en trollformel än resultatet av en politisk analys, ungefär som man numera i Europa skriker ”fascist” efter alla man ogillar).

En annan man, med jamaicansk bakgrund, säger att han helt tillbakavisar resonemangen om ras. Han påpekar att Birmingham har en lång historia av social oro. En tredje hänvisar till Martin Luther Kings beskrivning av upplopp som “de ohördas språk.” Kanske ligger detta närmare sanningen än alla de slappa vardagsanalyser som görs kring det brittiska styret. Att vara en människa som ingen lyssnar till är alltid att vara en människa utan möjligheter. Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli.

Till och med butiksinnehavare som drabbades hårt av upploppen visar en förlåtande attityd, som en pakistansk matthandlare som hänvisar till att han tack vare försäkringen inte lider någon skada och därför tänkte, när massan stormade hans butik: ”ta vad ni kan och försvinn sedan.” Han säger att han aldrig skulle komma på tanken att fördöma dessa människor, ”har man chansen så tar man den. Om du ser sedlar på ett golv, visst plockar du upp dem?”

Sådana, milt filosofiska utläggningar om upploppen, kan kanske förklara en del av stadens problem. Jag har svårt att bortse från det faktum att uttalanden som dessa visar på en sorglös inställning till både frågan om social ordning och frågan om att kunna skilja på ditt och mitt. Det är inte alla människor som har bra försäkringar. Nog blir det Tom Carrolls vittnesmål jag fäster mig särskilt vid, eftersom han så tydligt visar vari massans farlighet finns.

(Detta är ett utdrag ur boken Black Country. Klicka på bokens omslag i högerspalten för mer information)