onsdag 7 november 2012

Stig Larsson: När det känns att det håller på att ta slut (Bonniers)

Hur sammanfattar man läsningen av Stig Larssons nya bok, När det känns att det håller på att ta slut? I diverse kulturprogram har man kallat den ”roman”. Något sådant är det inte tal om, och det påstås inte heller i boken. Man kan kalla den precis vad man vill. Men att det är en övermäktig självbiografisk text råder det inte tvekan om. Texten är skriven mellan november 2010 och oktober 2012. Att läsa Larssons långa och mångordiga beskrivningar av amfetaminets roll i hans liv och skrivande är förvisso fascinerande, men när man når slutet på sidan 512 känner man att det nog blivit för mycket, en språklig överdos.

Stig Larson, född 1956, är bekant för oss som poet, prosaist, regissör och filmare. Det är ingen överdrift att påstå att han är en av den svenska litteraturens tidigt legendariska författare. Han markerar tidigt vilken position han intar. Alltsedan debuten (Autisterna 1979) har han utvecklat en säregen stil och estetik. Den skugga han bär omkring på beskrivs inte sällan som ”geniets”. Larsson är aldrig blygsam, allra minst om sig själv:
”Jag vill att människor ska tycka att jag är intelligent, att jag verkar ha insett något som inte har fallit dem in.”
Han ser sig - förmodligen helt uppriktigt - på det sättet och han upprepar det i många variationer i boken. Men denna jag-text är lika mycket en text om numera narkotikaklassade mediciner (som man i vår föräldrageneration skrev ut hämningslöst), tobak, alkohol och amfetamin. Vilken drog han är går på – och det är för det mesta en mix av dem alla – så gör han det för att han anser att hans skrivande blir bättre av det. Jag har lite svårt att se att det skulle förhålla sig så. Han antyder det också själv:

”Alltså, jag kan ha fel. Det finns ju något som heter tillvänjning.” Och det är just det man måste förstå med preparat som Stesolid, Nitrazepam, Rohypnol (det senare preparatet är inte ens tillgängligt legalt i Sverige längre) i kombination med amfetamin och/eller alkohol. Tillvänjning är det enkla och raka svaret på frågan vad de gör med kroppen.

Larsson har utgivit drygt tjugo verk samt medverkat i tidskrifter och press med ofta kontroversiella texter. Hans uttalanden om instinktens roll har väckt misstro. Men lika ofta har de visat sig hålla inför kritisk granskning. När han utger en självbiografisk tegelsten leds man in i ett kreativt liv, som också består av sjukdom, olyckor och detta förtärande drogmissbruk som ibland får mig att tänka att underrubriken till denna bok mycket väl hade kunnat lyda I amfetaminets krets. Tankarna kring hans litterära sällskap, där bl.a. Horace Engdahl ingår, är oupphörligen intressanta, inte minst för att de ger en inblick i hur människor med mycket olika sociala liv ändå kan utbyta tankar och odla en vänskap.

Det finns flera saker som fascinerar mig. Det ena är just hans intellektuella krets, där han bollar tankar och idéer (och av det kommer också det faktum att han ibland publicerar enskilda texter som lyser av egensinne och skärpa). Det andra är hans asociala liv, hans fäbless för de kriminella kretsarna, för knarket och eländet.

Skriver han sig bort från knarket? Ja, han påstår det. Men jag skulle aldrig komma på tanken att moralisera över vad eller vilka medel han går på. Den här boken är som ett tvärsnitt av en litterär kultur som är ohyggligt huvudstadspräglad, trots utvikningarna norrut i hans egen familje- och vänkrets. Den visar på ett litteraturliv där det egentligen inte finns plats för något annat än det skapande egot, vare sig familj eller ett någorlunda anständigt boende.

Här finns intressant material från DN med anledning av boken.




5 kommentarer:

Anonym sa...

Roligt att du tog upp den här boken Thomas, står på min egen läslista. Larssons Autisterna tycker jag är mycket bra och som debut storartad. I Babel sammanfördes han för ett tag sedan med Knausgård och beskrev då norrmannen som ett geni, något han ju brukar förbehålla sig själv. Jag studsade då inför beskrivningen och tänkte att nu sviktar hans omdöme ändå. Men... nu har jag avverkat fyra delar av Knausgårds verk och om inte geni så är norrmannen i vart fall en stor författare. Har du läst K?

TJ

Inre exil sa...

Nej, har inte läst Knausgård alls. Tiden räcker dessvärre inte till.

Kenneth Karlsson sa...

Utan att ha läst Stig Larssons bok som du recenserar så tror jag att du kan ha fel i din moralism Thomas. Jag kan ibland precis känna som du, detta intellektuella poserande, som bara är vatten. Men samtidigt - tänk om alla vore präktiga, förnuftiga, väl ihopsatta, stöpta i rätt form... Du är ju själv en outsider, fast på ett annat sätt än Stig Larsson. Borde det inte finnas en brygga däremellan?

Inre exil sa...

Kenneth, jag sätter mig varken till doms över eller moraliserar kring Larsson. Det har aldrig varit min mening. Däremot är jag övertygad om att Stockholms innerstad fostrar en helt egen sorts intellektuella. Jag delar sällan värderingar med kollegor därifrån, men som sagt, jag längtar verkligen inte efter författare som är "präktiga, förnuftiga, väl ihopsatta, stöpta i rätt form." Om du läser den här recensionen så, ja då måste jag allvarligt överväga vilka ord jag ska använda för att inte missförstås. I den meningen är det ju bra att du skriver det du gör.

Anonym sa...

I en intervju när Stig Larsson uppträder med Differnet säger han:

Jag känner mycket för dagens unga killar. Det var lättare för min generation. Vi förtryckte tjejerna hårdare.

Häpp!

Stig Larsson påstår också att han aldrig ljuger. Han ljuger i När det känns som att det håller på ta slut när han säger att ALLA som omnämns i boken har fått läsa den innan tryck. Hans syster fick inte läsa och jag känner två kvinnor som han skriver mycket om som inte fick läsa. Så där står rena lögner. ALLA som fick läsa är alltså män. I Stigs värld är kvinnan ett det.

Häpp igen!