fredag 30 november 2012

Mikael Jalvings Absolut Sverige nu översatt till svenska

När Mikael Jalvings bok Absolut Sverige utkom i början av 2011 skrev jag en text som förstås står sig idag med (se nedan). Nu har boken kommit på svenska, översatt av Lennart Svensson och utgiven av ett engelskt förlag (!). Förlaget har det otympliga namnet Psychology and Commercial Design LTD och ligger i South Essex. Boken är tryckt i Polen och skulle distribueras i Sverige av Recito förlag. Så sent som i september hade Recito givit grönt ljus för boken. Men den fars som Jalving varit med om vid översättningen av boken fortsätter nu ett varv till. Han har nämligen fått följande mail från Recito:
"Tyvärr måste jag meddela att vi beslutat inte distribuera boken då det sätter oss i en situation vi inte känner oss bekväma med. Vi önskar er lycka med att finna en distributör som kan hjälpa er och hoppas att vårt sena besked inte innebär problem att hinna med detta."
Detta mail är en tragikomisk bekräftelse av det tillstånd som Jalving beskriver i sin bok om Sverige: rädslan, fegheten, tystnaden inför varje fenomen som kan uppfattas som kontroversiellt. Kanske trodde Recito att de skulle drabbas av den svenska kulturens järnnäve och få löpa gatlopp, anklagade för ”islamofobi” och andra spöken. I sitt förord beskriver Lars Vilks det mycket bra:
”Jalving kan kosta på sig att diskutera invandrarfrågor. Som dansk behöver han inte riskera att bli kallad rasist eftersom det är en allmän uppfattning att alla danskar är om inte rasister så åtminstone benäget främlingsfientliga. Invandrarpolitik är ett tabubelagt ämne i ett land som med en sällsam fanatism upphöjer mångkultur och globalisering till sina ledstjärnor.”
Nå, här följer nu min recension från 2011.

*

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?”

Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).

I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska (uppdatering: på den här punkten har alla turerna lett fram till något annat, nämligen kinesiskägd koncern för produktion av el-bilar). Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna.

Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige. De få journalister och författare som skriver om frågorna kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en antitotalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ”det är oönskat.”

Helt stilenligt avslutar Jalving sin bok med ett kapitel om stormakten, imperiet Sverige och vad som återstår av det. I bilden av Sverige måste man inkludera både De vita bussarna och Baltutlämningen, både goda handlingar och kryperi för en totalitär makt i öster. Det gör bilden komplex men tjänar som utgångspunkt för samtal om vad som gått fel i det svenska folkhemsbygget. Tro inte att Jalving skrivit en bok som försöker knipa poäng på en eller två politiska frågor. Rakt tvärtom är den en mycket bred beskrivning av Sverige, historiskt och samtida. Den som inte känner sitt eget land särskilt väl ska absolut läsa den. Det mest befriande är att den inte har till syfte att locka fram raljanta kommentarer, varken bland danska eller svenska läsare. Den står på en stabil saklig grund och förhoppningsvis kommer den att recenseras och diskuteras just utifrån den.

Uppdatering: jag fick en kommentar som gick ut på att bokens svenska översättare skulle vara "en ökänd nationalist" som "försvarat Breivik". För att påstå detta måste man veta vilken Lennart Svensson man talar om. Hur många Lennart Svensson finns det i Sverige? Jag skulle inte komma på tanken att räkna dem. Jag skulle inte heller börja skriva runt för att fråga vilken av dem det är som översatt Jalvings bok. För mig är det - förstås - Jalvings text som det handlar om. Visst hade jag kunnat kritisera översättningen, för den har sina brister, men om översättaren vet jag inte ett skvatt. För övrigt besvarar jag aldrig anonyma påhopp i bloggen, och i det här fallet blir det soptunnan. Välkommen tillbaka under eget namn och med verifierbara uppgifter.




13 kommentarer:

Christer sa...

Var kan man beställa boken?

Thomas Nydahl sa...

Vet ej, undersöker saken.

Anonym sa...

Såg Per Svensson debattera med Inrid Carlqvist på Publicistklubben Skåne och den förstnämnde var blek.
PS insinuationer om att IC skulle vara antimuslim och Julia Caesar högerextrem är det verkligt obehagliga i sammanhanget och ger oss det svenska samtalsklimatet i blixtbelysning.
Multikultikramarna erkänner inte att deras experiment försvaras in absurdum med lögner, censur och dessa tröttsamma invektiv med -ist och -fob på slutet.
Politiker kan vi göra oss av med, men journalisterna...?
HUBERT

Lasse O sa...

Hubert, själv anser jag att journalisterna utgör det nionde politiska partiet i Sveriges riksdag.
De sitter förstås inte där fysiskt men de bildar den opinion som sedan påverkar lagstiftarna i riksdagen och som sedan verkställs av regeringen.
Journalistpartiet är tyvärr inte valt i demokratisk ordning utan de väljer sig själva.

Journalister behövs för demokratins skull men just i Sveriges fall har de en oroväckande stor makt och en alldeles för stor konformitet.

Anonym sa...

Lasse O:
Måste instämma.
Det är som om journalisterna i vårt land övergått från att åtminstone försöka beskriva verkligheten till att styra den.
Då är man snarare propagandist, med din metafor, en slags självvald politiker.
Med Per Svensson blir det så tydligt.
Vi vet alla att han begriper bättre men han har sålt sitt tangentbord till konsensus-maffian och det är en förening som dödar sin avhoppare det.
De som ändå försöker måste vara väldigt intelligenta och ännu modigare.
Dahlberg i Expressen och frilansaren Åberg i SDS.
HUBERT

Cecilia sa...

Hubert - att vara journalist, är att vara opportun.
Inget nytt under solen, i det.
Mer än att verkligheten förändras, såsom den alltid gör.

Anonym sa...

Antalet "Lennart Svensson" är idag 2446 st folkbokförda i Sverige.
M.a.o, det finns några att välja på.

Svensson sa...

Jag är den Lennart Svensson som översatt boken. Elitmedia har försökt utmåla mig som högerspöke och fara för demokratin. Det har de misslyckats med. Den som vill veta mer om skitstormen mot mig, som möjligen kommer att drivas upp nu igen, kolla här för lite info.

Men det går inte att sänka vare sig mig eller "Absolut Sverige". Förlagsredaktören vet vem jag är, han har full koll på min skrivverksamhet. Någon guilt by association.kampanj mot boken, för att jag, översättaren, är en radikal bloggare - det lär inte lyckas i sammanhanget.

För övrigt lyfter jag hatten för bloggaren Nydahl...! Det var intressant att läsa om dig i Jalvings bok. Få konservativa andar vågar idag kritisera massinvandringen. F.ö råkade jag häromdagen hitta ett gammalt ex av Fylkesons tidskrift "I minne" där du hade en text. Om att hålla livsandarna uppe trots snöyra och räkningar. Ungefär som idag: trots snöyra och skitstorm är det en lust att leva. "Bless was it that dawn to be alive, / but to be young was very heaven" som Wordsworth sa om franska revolutionen.

Fahrenheit 451 sa...

...tack för "infot".

Svensson sa...

Signaturen Christer frågar i den första kommentaren var boken går att köpa. Nu har det tydligen ordnats; här finns webbplats för köp av den svenska utgåvan av "Absolut Sverige".

Anonym sa...

Jag minns mycket väl den här historien om att Lennart Svensson skulle ha "försvarat Breivik". Det har han inte alls gjort, vilket står klart för alla som bemödar sig om att läsa vad han faktiskt skrev. Det hela är bara illasinnad smutskastning som från början kommer från vänsterextrema Expo.

Svensson sa...

Nu har jag recenserat boken. Jalving på svenska behandlas här.

Jag har som sagt översatt boken också. Men jag säger inget om översättningen per se, jag koncentrerar mig på boken och försöker fånga det speciella med den, dess särart. Med flera citat. Och med länkar till de recensioner i DN och SvD av den danska utgåvan som förekom 2010. De är rätt intressanta som prov på strategin "milt avfärda boken men också få den att verka betydelselös".

stefan sa...

Är det nån som minns en liknande bok som heter "The new totalitarians"/"Det blinda Sverige" från 1971/72 av Roland Huntford, mångårig korrespondent i Skandinavien för The Observer. Den hade en liknande analys och beskrivning av Sverige och fick följdriktigt samma behandling av det svenska etablissemanget. Redan då alltså. Googla gärna och försök hitta boken. En recension (får tas för vad den är värd men ger en aning om vad det handlar om) finns här
http://randig.wordpress.com/2009/09/27/det-blinda-sverige/
Stefan