torsdag 1 november 2012

Black Countrys trasproletärer. Utdrag ur ett bokkapitel.

På ett av New Streets caféer satt jag och läste Dalrymple.
Idag är det torsdag. Arbetet med att skicka ut böcker fortsätter. Jag bjuder er idag ungefär ett halvt kapitel ur boken. Ger det mersmak så är du välkommen att beställa boken.

***

Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårmödrarna är som bekant många i Storbritannien. Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:
”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg.  (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på¨tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro). Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet. Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är tr9oligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma, överviktiga tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att en ung flicka som blivit gravid, så snart första barnet blivit något år gammalt, återvänder till puben och blir gravid med en annan, ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kultur och kunskap. Begreppet trasproletär har stått skrivet i neon och fått förnyad aktualitet. I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som händer i världen eller när det hänt. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem. När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett.

På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

I samma stund jag lämnar hyresrummet för att åka ett ärende blir jag brutalt påmind om vad som gäller. Väl uppe på övre våningen i dubbeldäckaren slår de unga och högljudda männens musik emot mig. Bussen kommer från förorten norr om Selly Oak och är på väg in mot centrum. Att det är rökning förbjuden struntar dessa unga män och deras hov av flickor i, och från deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som äter sig in i mig som både fysisk och mental misshandel. I den tortyrlådan kan jag sitta högst några minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. Så ser de flesta bussresor ut i detta landskap. Det är endast i hårfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som  jag förstår att grupptillhörighet här stavas ljudvolym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig också möta de påtagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud värre än fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlåsta djuren på Dudleys zoo: egentligen fria att välja sitt liv eller att slå sig ut ur dess förutsättningar, men nermalda i den kollektiva inlåsningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala läten som ersättning för språk närmade de sig en gemenskap där tillhörighet – förr kallades den vänskap, idag tycks den grunda sig på ett luddigt tal om ”respekt” – och våld tycktes vila på samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour”– med en uppmaning om anmälan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, även om förfarandet är kongenialt med tidsandans brist på sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet. Blir vi rädda eller upprörda så skickar vi ett sms.

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle de kommande dygnen av brittisk, tumultuarisk verklighet följa mig, in i sömnen och upp ur sängen varje morgon utan nåd. Åtföljda av både små korta och långa piskande regnväder började jag turen ut ur staden, på rundresa i landskapet. Jag hade förväntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhällena och industristäderna hade nu bildats ett omfattande urbant nätverk, där det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde säga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprängd liten kil av by eller bosättning, och till vilken stad denna kil kunde sägas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sätt att bekanta sig med de vägar som förbinder alla mänskliga bosättningar i Black Country och som därmed också på sätt och vis upphäver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusområde. Allt vilar mot vartannat.

Men bakom husens fasader, höga eller låga, blottas självklart de livsvillkor som skiljer fattig från rik, nykomling från djupt rotad gruvarbetarättling. Så tydligt som i Black Country får man inte denna historia serverad någonstans i vårt eget land. Det som svensk socialdemokrati så att säga lyckades med i vårt land, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio åren krackelerat alltmer, kan man säga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orättvisorna. De fanns där sedan mycket länge och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjort var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vårt eget land inneburit en utförsäljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postväsende och annat som var centralt för det demokratiska folkhemmet. Något folkhem har Storbritannien aldrig varit. De djupa klasskillnaderna har i alla avseenden alltid varit ett av den brittiska nationens kännetecken.

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsålderna att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:
"Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”

När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos elite, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig.

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förebilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhället där social mobilitet är utesluten.

***

Vill du beställa boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com





3 kommentarer:

Bengt O. sa...

"Mersmak" är nog inte rätta ordet för mig, fasansfylld förväntan kanske. Det blir troligen ingen kvällsläsning...

Ser dock mycket fram emot att få boken.

Inre exil sa...

Ja du Bengt, det har ju varit en vandring i mycket mörker, men också mycket fint och ljust. Din bok är postad för en kvart sedan och bör vara framme på måndag eller tisdag.

Frede sa...

Jag har själv läst en del av Dalrymple och lyssnat/sett på flera av hans föredrag på nätet. Han tar upp väsentliga och viktiga saker. Däremot håller jag med dig Thomas när du tar upp engelsmännens (även många av de invandrade)naturliga artighet och hjälpsamhet. Här tycker jag Dalrymple blir alltför pessimistisk. Den artighetskulturen ser vi inte röken av i Sverige, så på ett sätt är läget värre här...