onsdag 29 februari 2012

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Åldrandet och Eros.

"Ålderdomen är vårt öde, och när den bemäktigar sig vårt eget liv blir vi mållösa." Skrev Simone de Beauvoir. Mer än hundra år sedan hon föddes. Jag ser att hennes mållöshet blir min, alltmer för varje dag.

Jag har läst Anders Paulruds postuma Fjärilen i min hjärna. Kopplingen till Simone de Beauvoir blir självklar eftersom en stor del av hans bok utspelar sig i Paris. Den sorgesång han skriver blir också ett slags tröstens ord: "En sista gång, ta itu med sitt liv. Nej. Jag släpper taget. Löser upp en knuten hand under vattnet."

Den sanna kärlek som de Beauvoir upplevde fanns bortom pakten med Sartre. Den fanns i USA och hon kunde inte annat än åldras med den. Erotiken må vara livets motor och den som förnekar erotiken straffar sig själv. Men när ålderdomen tar oss blir vi mållösa. Tysta betraktar vi det som finns kvar av livet.

Det är inte bara en nödvändighet utan ett mål i sig att se till att det fungerar, varje dag, också de dagar haltandet är större än annars. Eros finns alltid närvarande, om inte annat kan man ringa upp ett barn eller ett barnbarn och tänka på varför de finns. Trösterikt och mättande, på det livsavgörande sättet.

tisdag 28 februari 2012

Min nya bok, Sextio år senare, på väg till tryckeriet.

Klicka för läsbart omslag.

Min nya bok Sextio år senare kommer mycket tidigare än planerat. Skälet är enkelt: en oväntat snabb arbetsprocess med inlaga och omslag. Här kan ni se både hela omslaget med fram- och baksida, samt omslagets framsida separat.

Också de ekonomiska ramarna är fastställda. Boken kostar 150:- inklusive frakt. För utländska beställningar är priset 200:- inklusive frakt (framför allt p.g.a. de höga portoavgifterna).

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig med kontouppgifter och annat praktiskt.

Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken, vilket lär bli i slutet av mars månad.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

måndag 27 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Nu har den kommit från trycket, Anders Johanssons nya bok. Du kan läsa utdrag ur den här och här. Om du är intresserad av boken, skicka ett mail direkt till författaren: anders@andersikalmar.se

Foto: Anders Johansson.

Stillastående, frusen till is i Köpenhamns kulturtriangel.

Nog är det ett märkligt kvarter man befinner sig i, när man står utanför anrika bokhandeln Atheneum, här i Köpenhamns Indre By. Vid sidan av sig har man då Domkirken, Vor Frue Kirke, och bakom den, där man just passerat, ligger Københavns Universitet.

Del av universitetsbyggnaden.

Man är omgiven av kultur, tradition och sådana institutioner som vi mer eller mindre formas av. Kvarteren rymmer så mycket annat: caféer, restauranger, bibliotek, synagoga, ett bokcafé, samlingslokaler. Man behöver bara stå stilla på en enda punkt, sakta snurra runt och bestämma sig var man vill gå.

Jag hade just bestämt mig för att gå in i bokhandeln Atheneum. Klockan var 17.40 och inte hade jag kunnat föreställa mig att de en fredag just hade låst dörrarna. Den sista kunden släpptes just ut.

Jag stod som skapad av is. Blickstilla, väntande. Men det fanns inte någon möjlighet att sakta överväga något annat. Stormen tjöt runt husen och den iskalla luften gick rakt igenom kläderna.

Från detta kvarter var det bara att ta sig upp bakom Hovedbanegården, tillbaka in på rummet, med en kasse mat och dryck och något att läsa.

När sommaren kommer återvänder jag hit, för att sitta utomhus med kaffet. Nu är det vardag igen och korrekturet på nästa bok ska läsas.

söndag 26 februari 2012

Tinas Persson: Album för förlorade bilder.

Tina Persson debuterade 2005 med den fina diktsamlingen Sjunger mig in i dig. Nu är hon tillbaka med en ny bok, Album för förlorade bilder, också den en diktsamling.

Jag behöver inte läsa länge för att känna igen hennes stil. Den är personligt särpräglad, ett slags trevande och sökande i det mänskliga livet, i dess under och tillkortakommanden.

”Att lära sig falla
är viktigt
Vingar är till för de små,
insekter och fåglar”

eller som här:

”Andra dagar bär med sig
en tydlig lukt av kol
Dimma
över en trädgård
bakom en järnridå
Hur jag smyger ut i gryningen.”

Det märkvärdiga är att Tina Persson rör sig med samma nyfikenhet i skogen som i umgänget med den samtida kulturen. Hon talar med träd (och jag utbyter visdomar med/en gammal ek/på samma språk som den en gång/ utvecklade genom rötterna i jorden) lika chosefritt som hon med en modern artist som Neil Young och hans Don´t let it bring you down påminner sig ”ett tunnhårigt, strävt slott/resa sig ända upp i himlen”.

Det ger henne en ny insikt, att också sådant som ”ruinerna av bränder” och regnets fallande är en del av det som tillhör henne. Man kunde använda ord som identitet. Hennes röst är lågmäld, hon talar på ett sätt som vore hon själva försöket att motstå tidens buller. Det hon publicerar finns tryckt på papper, men det är ändå något annat som tränger sig på, mot slutet av boken:

”Vårdar mitt album
för förlorade bilder

Viker en pappersbåt
av de utrivna arken
från den oskrivna boken”

och man blir som läsare påmind om att det inte alltid är de synliga villkoren som bestämmer våra liv. Bakom siffrorna, kalkylerna, penningekonomierna finns något helt annat:

”Undersökningen pågår
om vigheten i ordet evighet,
tänjbarheten i att leva”

*

Är du intresserad av boken kan du antingen skicka ett mail direkt till författaren: freja@mac.com - eller skriva en rad på denna beställningsadress: Tina Persson, Italienska Palatset, J F Liedholms v 17, 352 57 Växjö

Slutspurt för senaste boken.

När jag kom hem från Köpenhamn igår låg nya numret av Sambindningshäftet från Bibliotekstjänst och väntade på mig. Där fanns äntligen recensionen av Kulturen vid stupet. Det borde innebära att bibliotekens inköp kommer till mig om en månads tid. Då kan jag summera antal sålda exemplar av boken, och därmed också berätta hur utfallet av denna bloggutgivning blivit.

Boken är sedan länge i hamn. Och jag arbetar för fullt på nästa bok. Det är fint att få två sådana projekt att haka i varandra. Imorgon väntar korrekturläsning på nya boken och inom kort kommer jag att kunna visa er ett omslag och närmare uppgifter om pris.

(Om du klickar på bilden kan du läsa recensionen).

lördag 25 februari 2012

Vinterstorm. Natt i Köpenhamn.

Strax före halv tio igår kväll klädde jag på mig, lämnade rummets värme på Vesterbro och gick ut i Köpenhamnskvällen för att lyssna på jazz. Det skulle bli en promenad till musiken och värmen längre in i city. När jag svängt runt hörnet till Hovedbanegården stod klockan på 21.44 och stormen mötte med som en vägg av is. Den gick rakt igenom kläderna. Krampaktigt höll jag mig fast. En bit längre ner längs gatan stod plåtarna och slog vid en fasadrenovering och det började bli otäckt. Jag hade bestämt mig. Promenaden fick ställas in, så jag sneddade över gatan och gick in på kvarterspuben istället.

Inne på puben finns det en bokklädd hörna med skinnfåtöljer. De har döpt den till John Lennon Library. Där satte jag mig med en Irish Coffee, som genast fördrev iskylan ur kroppen. Medan jag bläddrade i en rad vackra halvfranska band pågick både lågmälda och högljudda samtal i den fulla lokalen och en trubadur försökte göra sig hörd. Det blev en sentimental journey som gjorde gott.

torsdag 23 februari 2012

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. Min nya bok.

Haifa, Israel, 1950-talet. Foto: okänd.

Nu är den konkreta processen igång med min nästa bok. Den ska utkomma redan i vår, tidigare än beräknat. Den får samma yttre skepnad som Kulturen vid stupet, det vill säga en linnetrådbunden bok tryckt på vackert papper och med ett mjukbandsomslag.

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden.

Kaddafi, Benghazi 1983, foto: Thomas Nydahl

Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig lite längre fram med prisuppgifter, betalningsformer och annat. Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken. Priset blir lägre än förra gången, mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa på runt 150:- inklusive porto för inrikeskunder och något högre för utlandsbeställningar. Här innehållsförteckningen:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

De rätta perspektiven. Hugo och förmågan att ta vara på livet.

Hugo med Joyce.

Hugo, mitt barnbarn som föddes med Alströms syndrom, ger mig de rätta perspektiven på livet. Hans och mamma Malins berättelse gör mig mindre gnällig och därför också tacksam för varje dag som skänks.

onsdag 22 februari 2012

... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.

Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.

Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.

Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.

Intressant här i Svenskan.

Förnuftet har ingen medborgarrätt. Imre Kertész i Expressen idag.

"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."

Imre Kertész i Expressen idag.
Foto: Astrid Nydahl.

Samer och israeler.

I gårdagskvällens Same-nyheter Oððasat berättade man att en samisk grupp rest till Jerusalem för att inhämta kunskap om hur man blåser liv i ett döende språk. Ingen har väl missat det faktum att man i Palestina, långt före staten Israels grundande, levde mitt i en språklig renässans. Den drivande kraften var poeten Chaim N. Bialik. Han (och Ben-Yehuda) "återuppväckte" ett slumrande språk. De blev båda legendariska.

Det påminner mig om att det fanns två lokaler jag särskilt tyckte om att besöka i Jerusalem. Den ena var bokhandeln på Ben-Yehuda, där jag köpte denna tvåspråkiga utgåva av Bialiks poesi. Den andra var en halvskum (nästan i mörker liggande) antikvariatsbokhandel som låg på en bakgård in från King George. Där kunde man på en veranda, som löpte utmed husets tre innerväggar, ta med sig en kopp kaffe och bläddra i de böcker man intresserade sig för. Det var så jag upptäckte den judiske teologen och filosofen Emil Fackenheim.

tisdag 21 februari 2012

By a mad miracle I go intact Among the common rout

Resten av sällskapet befann sig mitt i studierna, när jag i juni 2006 tog bussen från Selly Oak in mot centrum. Jag hoppade av halvvägs ner på Bristol Road och gick för att rota i de fukt- och dammdoftande antikvariaten. Som alltid i Birmingham ville jag inte in på de till prydnads- och dekorationsateljéer förvandlade bokkedjorna. Jag hade tur den där gången också, när jag för sex pund hittade Sylvia Plaths samlade dikter.

Pure? What does it mean?/The tongues of hell/ Are dull, dull as the tripple

Och jag gick vidare, i en dröm eller en berusning, med boken under armen, drogs som varje dag till ett café eller en krog, där jag kunde vila, vänta och dricka mig in i dikterna.

Peel from his skin./ Down the drain with all of it!/ Hugging his pollow/ Like the read-headed sister he never dared to touch,/ He dreams of a new one - /Barren, the lot are barren!

Böcker är minnen. Som bilderna. Som dofterna och sångerna, som drömmarna om natten, också de som kommer till mig som angripare och mördare.

You bring me good news from the clinic

Eller snöflingorna under gatlyktorna, förflyktigade och bortrunna av morgontimmarnas plusgrader. Kallsvettiga, varma.

The smile of iceboxes annihilates me./ Such blue currents in the veins of my loved one!/ I hear her great heart purr (...) It is Monday in her mind: morals


Bokens väg hem till mig.

En av de böcker jag nu läser om nätterna handlar om Lionel Trillings arbete som essäist och kritiker, den är skriven av Adam Kirsch. Det finns så mycket intressant i den att det är svårt att välja vad jag vill berätta om. Till det återkommer jag förstås när jag läst ut den.

Det som däremot slår mig redan nu är hur fantastiskt lätt det blivit att köpa böcker från USA. Kirsch-boken är utgiven av Yale University Press. I gamla tider brukade jag ringa eller skriva till Alvar Alsterdal i London som gick till Simmonds Booksellers och köpte boken jag ville ha åt mig, varpå jag några veckor senare gick till banken, köpte en check på beloppet och skickade till London.

Sedan har jag haft för vana att köpa både brittiska och amerikanska böcker genom Amazon i England. Först för ett år sedan gick det upp för mig att det var helt onödigt. Också Adlibris har ju sådana titlar tillgängliga och priserna är ibland förbluffande låga.

Den här nyutgivna boken kostar 20 dollar i USA. Jag misstänker att den är tryckt i delupplaga i England, eftersom Yale University Press också har ett kontor där. Ändå har den fraktats därifrån till Adlibris och sedan till mig med inrikespost. Totalt kostade boken mig, med porto på 29:- inräknat, endast 198:-. Och nu talar jag om en vackert inbunden bok.

Mycket i boken om Trilling handlar om bokhandelns död. Om litteraturkritikens död. Om det som i förlängningen förmodas bli litteraturens död.

På senare år har jag pragmatiskt accepterat att det är både enklare och bättre att köpa sina böcker på nätet. Där finns allt jag efterfrågar. Och det kan man banne mig inte säga om en bokhandel här i stan, eller ens i Lund och Malmö.

måndag 20 februari 2012

Vad är innebörden av motstånd?

Att göra motstånd – vad innebär det? Måste man gå under röda, svarta eller gröna fanor? Måste man ropa och hojta på offentliga platser? Måste man delta i de massmediala sken- och pseudodebatterna? Nätkulturen har intensifierat sådant. Det är inte bara i rikslikaren DN man ser de rasande och riktiga åsikterna, de finns över allt. Men verkliga ståndpunkter är det brist på.

Men man varken måste eller bör finnas i massan av åsikter. Aldrig sjunga med i dess marschmusik eller marschera bakom orkestern som spelar den. Aldrig dela ut flygblad. Aldrig tränga sig på grannen eller vännerna med politiska beskäftigheter. Motstånd är minst av allt den syreslukande och nedslående attityden hos godhetens profeter, de som är övertygade om att den egna godheten måste vara mall för allas tankar.

Det finns andra sätt. Förstås. Sätt som inte gör väsen av sig men som kanske just därför kan betecknas som motståndshandlingar. Inte minst visade August Landmesser det 1936. Att vägra skråla med de andra, att stå som en vanlig människa när massan runtom höjer armarna till Heil-hälsning.

Att förbli en människa, liten och rädd men med en visshet om att aldrig delta i de sociala och politiska psykoserna. Att vägra en knuten näve när de andra knyter sina, att vägra ropa med i ”krossa” och ”slåss”-körerna, eller att underteckna de enögda manifesten.

Det finns så många andra sätt. Varje dag vill jag tillämpa en eller annan form av motstånd. Jag visar bilderna på Landmesser idag. Det räcker ganska långt just nu. Det är ändå bara måndag.

söndag 19 februari 2012

Där vi en gång gått. En roman som blev en film. Ett inbördeskrig i ord och bild.

Innebörden av det finska inbördeskriget kan man nog inte förstå om man inte studerat ämnet. Det har jag inte gjort. Men jag har plockat bitar här och där och kanske lärt en liten smula. När jag nu såg filmatiseringen av Kjell Westös roman, Där vi en gång gått, fick jag också lite bilder att bära med mig. Filmen tyckte jag om även om den till en början fick mig att ana ett kostymdrama. Det var den nu inte. Det finns personteckningar och skildringar av händelseförlopp i den - inte minst om det glödande hatet och de vettlösa arkebuseringarna - som övertygade mig om allvaret.

En bild från en verklig sådan plats för mord fick jag igår från vännen Ulrika i Finland, och den kan ni se här (klicka på den så går bildtexten att läsa). Den bilden kan starkare än någon film få mig att känna rysningen. De röda mördades av de vita. Och tvärtom. Ett klasskrig framvuxet ur verkliga orättvisor och ett verkligt förtryck, förvridet in i ideologiernas fängelse, där bara nackskottet förmodas leda till paradiset. Klassfienden - vit eller röd - måste dö. Till vilken nytta då? Man skulle kunna säga att effekten av detta mördande finns kvar också i dagens Finland. Nog anar jag att det är ett alltjämt blödande sår i många familjer. Dikten kanske kan sätta lite ord på det.

Elmer Diktonius: Hjältegravar

Monument i granit och brons:
gestalter med svärd i hand.
döende ynglingar, sörjande fosterland -
på torg och skvärer med blomplanteringar
stoder
som talar, skriker, prålar:
hjältegravar! hjältegravar!
Kummel i djupaste skog,
snötäckta, undangömda,
utan stenar, kors eller namn -
ej ens omgärdade;
några okända kummel blott.
Men det viskar, det spelar i skogen,
barkbrödsskogen, timmerskogen:
hjältegravar! hjältegravar!

Tack till Ulrika.

lördag 18 februari 2012

Kaffe i ny kopp. Bud Powell.

Klicka på bild för stort format.

Lördagen skrider sakta fram medan regnet öser ner. Vårtecken så gott som något. Jag dricker kaffe ur en av de två fina koppar som Helena skickat. Vackra, goda att dricka ur. Avsedda för utflykter till kusten, men måste ändå invigas idag, i stugvärmen.

Och jag lyssnar till Bud Powell, som Stefan var så generös att förse mig med. Kan pianojazz bli så mycket bättre än så här?



Med varmt tack till både Helena och Stefan.

Nyskild. Enskild.

Uppslag ur Melankolin. Klicka för läsbart format.

För tjugo år sedan var jag en nyskild man, som därmed gick från den stora familj jag tillsammans med B. under nitton år skapat. Från kollektiv till ensamhet. Jag satt i en gammal station i samma by som min familj fanns, drev förlag och utgav tidskrift. Tom men aktiv. Ensam men omgiven av de tre yngsta barnen som kom varje dag efter skolan. En känsla av att ha lämnat allt egentligt liv bakom mig. Jag lagade middag till barnen. Men utöver det var det ensamheten som präglade min tillvaro. Det liv som fanns kvar var det skrivna, och det tryckta, eget och andras.

Omslagsbilden gjord av
Neapelkonstnären Nino Longobardi.

Igår ringde min gamle vän Jacques W. upp, och när jag svarade läste han en text för mig och frågade "vem har skrivit detta?". Jag kände igen texten, den hade jag själv skrivit för tjugo år sedan. Den finns i min första årskrönika efter skilsmässan, boken Melankolin, indelad i fyra årstider med vackra bildvinjetter av Carsten Hill.

När jag tar fram boken idag ser jag hur förändrat allt är. Tjugo år är en lång tid. En tredjedel av mitt liv. Jag är förvisso äldre och har lärt mig mycket sedan 1992. Men jag är fortfarande lika rädd om min ensamhet. Känslan av tomhet har jag lämnat därhän och mina sex barn har skänkt mig tio ljuvliga barnbarn.

fredag 17 februari 2012

Cesare Pavese: Innan tuppen gal

Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.


Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).

Under ett par veckor har jag unnat mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen har varit en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.

Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen. Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga, kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg, himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande frihet.

Cesare Pavese, 1908-1950

Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.

Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.

Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:

”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”

Tack till Ervin.

Bernur skriver om boken idag.

torsdag 16 februari 2012

Mellan skapandet och smärtan.

Idag skickade jag iväg min nya bok till sättning. Ingenting konstigt med det. Det var ungdomsbok-författaren Max Lundgren (han med Guldbyxorna) som en gång i tiden i Malmö lärde mig det; om man gör sitt dagsverke så blir det snabbt böcker av det. Jag skriver några timmar varje dag. En hel del hamnar i mappen för det obrukbara, annat blir det tryckta texter av. Eftersom dagspress och tidskrifter i Sverige på tredje året inte är aktuella, kan jag skriva för just böckerna. Skriver annars bara för Bibliotekstjänst i Lund och för tidskriften Astra Nova i Finland.

*

Fjärde veckans cellgifter idag. Nog börjar de göra nytta. De extrema svullnaderna i knäna ger med sig, smärtan minskar. Och ändå behöver jag inte längre rikta tankeverksamheten åt sjukdom. Tänker mer på nära och kära som lider. Tänker på deras långvariga och plågsamma tillstånd och försöker, in i mig själv och aldrig ut i något himmelskt, fråga mig vad jag kan göra. Hittills har jag inte hittat några svar.

Musiken som i små doser bistår mig spelas av Bud Powell, en gåva som idag kom från en av jazzens fina musiker, saxofonisten Stefan Isaksson. Sådant tar jag emot med tacksamhet, sådant lagrar jag inte digitalt utan direkt i hjärta och hjärna. Också när jag somnar spelar Powell sin märkvärdigt eleganta pianojazz.

Duvfoto: Anders Johansson.

onsdag 15 februari 2012

Fem nya betraktelser av Anders Johansson.

Gräsmattan

En granne går omkring och plockar ogräset ur sin hela natten bevattnade gräsmatta för att få den ”perfekt”. Det slår mig plötsligt att perfektion, i mänskliga termer, är ett annat begrepp för destruktion.

*

My Way

I datorn kan jag betrakta alla de rockband och musiker jag endast hörde som ung. Jag kan bokstavligt talat blicka ner i min ungdoms musik och uppleva det jag inte upplevde då trots att jag alltid lyssnat mycket på musik. På så vis tillförs retroaktivt en ny dimension till min bild av både musiken och min ungdom. Mycket är bra, bättre än jag väntat mig. En kväll lyssnade jag på Elvis, som jag uppskattar mer nu än när det begav sig. Jailhouse rock var för mycket för den drömmande tolvåring som var jag i slutet av 50-talet. Nu vandrade jag allt längre ut i gränsmarkerna av hans musik och plötsligt såg jag en full eller drogad Elvis som fånigt halvskrattar sig genom en sång. Men när jag på nytt tittade på sekvensen såg jag något annat. Det fanns något på samma gång rörande och distanserat i hans sätt att sjunga; som om han ville säga till sin publik: tyck om mig ändå för nu driver jag både med mig själv och med min roll som rockens största stjärna. Och publikens ansikten, som speglades i en panorerande kamera, vittnade om att man såg med mer än ögonen. Man såg en skyddslös man som plötslig stigit ner från sin roll som ikon.

Varför skulle inte Elvis få vara full på några konserter, liksom här hemma Lundell, och Evert Taube? Det förminskar inte deras storhet och den glädje de gett så många människor. Tvärtom visar det dem just så sårbara som vi alla är. De är inga offer.

Men, och det är en annan sak; musiker, författare och konstnärer bör inse att deras talang inte varar i evighet, att den inte är förnyelsebar. Det är bara Dylan som får sjunga som en kråka kraxar, i kraft av sin oöverträffade förmåga som kompositör och lyriker.

Vad jag gillade hos den berusade Elvis var den mänskliga tonen. Se här, jag är äldre nu, jag har druckit, jag är rädd, jag har panik och jag är inte precis stolt över allt jag gör men jag gör det ändå därför att det här är vad som händer i den fas av mitt liv där jag befinner mig.

Till sist lyssnar jag på Elvis när han sjunger My Way och jag tror verkligen på varje ord.

*

Stenarna

Jag vaknar i det bleka ljuset av andra liv. Jag har gått så länge bland träden och stenarna att jag blivit en smula bekant med dem. Jag förstår allt bättre den lilla öländska pigan som min vän Lage Nilsson en gång berättade om, hon som gick i vall med korna och hälsade på stenarna och hälsade från andra stenar och människor, berättade för dem vad hon hade för sig. Nu vill jag dröja vid en särskild sten när ljuset faller på den mot eftermiddagen.

*

Mina motståndare

Uppvaknandet och den timme jag ligger kvar i sängen har alltmer blivit ett slagfält där jag måste försöka passa ihop mina drömmar och önskningar med verkligheten. Ofta går mina tankar, trots att jag försöker bekämpa detta, till mina tillkortakommanden. I de ”krig” jag utkämpar vill jag att mina motståndare ska lida. Men när något är tabubelagt tvingas jag kämpa en hopplös kamp – mot mig själv. Här är jag själv vedersakare. Det är den största av frustrationer, att vara sin egen motståndare.

*

Sången i mitt liv

En decembermorgon, 41 år senare, spelar jag den igen, på min dator. Det är Early morning rain jag talar om, med Rank Strangers. Den låten gick rakt in i min själ när jag första gången hörde den i ett vintrigt Umeå, i en studentlägenhet. Nu lyssnar jag igen och förstår att det är steelguitaren som i första hand står för det smäktande och översinnliga. Sången är välgjord, Mats Rådberg sjunger nästan som en amerikan. Men, som sagt, det är steelguitaren som måste ha fångat in mig när jag hörde denna sång som sägs ha fått fart på countryvågen i Sverige. Tio år senare flög jag för första gången i ett av de jumboplan om vilket det talas om i Early morning rain och skulle så småningom få mitt lystmäte av den här sortens countrymusik.

Vid ett tillfälle såg och hörde jag Gordon Lightfoot som har skrivit sången i Seattles operahouse. Jag hade bokat tågbiljett för att resa över den amerikanska kontinenten men lyckades boka om biljetten när jag fick veta att Mr Lightfoot was in town. Han var min absoluta favorit vid den tiden och jag väntade på honom vid utgången och när han dök upp bad jag att få ta några bilder på honom. Han stod vid ett element men jag var blyg och kom mig inte för att säga något särskilt. Efteråt förbannade jag min oförmåga. Naturligtvis borde jag ha sagt något i stil med ”I have come all the way from Sweden to listen to you”. Det var om inte alldeles sant ändå en utsaga med mycket substans i. Jag hade gärna hört honom berätta något om sina sånger.

Han stod där dröjande vid elementet och undrade kanske vad jag ville. Han såg inte ut att ha särskilt bråttom och jag borde förstås ha frågat om vi kunde gå och ta en öl och tala lite om hans musik. Han var en stor stjärna som fyllde konsertsalen men det var ingen larmande rockpublik utan en huvudsakligen medelålders sådan som knappast gallskriker framför sina idoler. Jag minns att Gordon Lightfoot bad om ursäkt för att han varit berusad vid sitt förra framträdande i Seattle. Publiken förlät honom så gärna. Och så spelade han och sjöng Early morning rain.

Nu lyssnar jag till Early morning rain med Rank Strangers. Sedan lyssnar jag till den med Gordon Lightfoot. Jo, det är nog ändå sången i mitt liv. Jämsides med John Lennons Across the Universe förstås.

*

Avsnitten är hämtade ur Anders Johanssons nya bok som släpps inom kort. Så fort den finns tillgänglig lägger jag ut information om den i bloggen. Bilden är också Anders Johanssons. En tidigare blogg med avsnitt ur boken finner du här. Annat om och av Anders Johansson här, här, här, och här.

tisdag 14 februari 2012

Ny bok när sommaren kommer.

Det blir en ny bok i juni. Experimentet med Kulturen vid stupet föll så väl ut att jag satsar på att göra om det (trots att biblioteksbeställningarna inte kommit än, recensionen införs först i nästa nummer av BTJ:s sambindningslista).

Inte ett enda exemplar kommer att skickas ut till någon som är verksam i pressen. Det behöver jag inte göra. Min bloggkrets är så stor idag att jag endast kommer att annonsera boken för försäljning här. Men den kommer att bli avsevärt billigare än förra boken. Och i priset kommer åter igen frakten att inkluderas.

Så fort arbetet fått fastare konturer kommer jag att presentera planen här i bloggen. Men räkna redan nu med att det kommer en professionellt tryckt och linnetrådsbunden bok i månadsskiftet maj-juni 2012. Mycket av den kommer att handla om Mellanöstern (Israel-Palestina), om den så kallade "arabiska våren" utifrån exemplet Libyen, och andra politiska ämnen. Endast ett avvikande slutkapitel rör sig en annan krets.

Foto: Astrid Nydahl

Anders Johanssons nya bok.

Anders Johanssons nya bok är på väg. Den heter Förklaring behövs inte & andra betraktelser.

Här ett par av bokens betraktelser med bilder, av Anders Johansson också de, förstås. Jag återkommer med fler bilder och betraktelser de närmaste dagarna.

*

Barnet

”Jag försvinner”, säger den ungerske poeten Attila Jozsef, ”men en vild darrning av liv går genom världen, och den kalla himlen kan ses genom den”. Det tror jag inte ett ögonblick.

Örkullegölen, och alla andra småländska skogssjöar, skulle inte bry sig om ifall jag föll ner i den och för alltid blev borta bland sjögräs och näckrosor.

De stora tallarna runt gölen skulle inte ens ge ifrån sig en suck om jag försvann i skogen. Koltrasten skulle fortsätta som förr att strö sitt silver från en grantopp.

Det är bara inbilska poeter som tror att de gör ett sådant avtryck.

Jag kan ändå känna sympati för poeterna eftersom vi delar vår egocentricitet med det skrämda barn vi förblivit.

*

Förundran

Poesi, precis som filosofi, har sitt ursprung i en känsla av förundran – det är Platon som säger så och jag ber, i all enkelhet, att få instämma i detta den här morgonen.

När jag betraktar naturen, närmare bestämt från en väldig sandbank vid Ölands sydspets, är det med förundran; allt jag ser är i någon mening gåtfullt.

Jag står vid den smala kanalen till nästa sandbank som försvinner ännu längre ut i havet. Som ett minne svävar morgonen där ute, sjunker och höjer sig som om den förde upp sanden ur vattnet, där livet först uppenbarade sig.

Och djupt under sanden, på havets botten, där strömmarna är snabba över kalkstensgolvet, finns det vi kallar skapelse inskrivet i fossil, nu överspolat av klart, kallt vatten. Det är, kunde man säga, mineraliska strategier som försöker närma sig evigheten.

Eftersom det är högvatten kommer jag inte över till nästa sandbank. Ett ögonblick griper skräcken tag i mig vid vetskapen om att jag är fullständigt omgiven av vatten – vatten under jorden och på sidorna, som den mytologiska svarta flod grekerna trodde att de kunde passera för att nå den eftervärld där de sedan kunde fortsätta att existera, men bara som skuggor.

Där jag står den här höstdagen med tranropen ringande i mina öron minns jag vårens solljus då vattnet steg i alla bäckar fyllda med blont solljus och rann mot havet. Det var den tid då Kore, dotter till Demeter, åter fick stiga upp i ljuset från helvetes mörker. Nu måste hon tyvärr inom kort åter nedstiga i detta hemska dödsrike. Och jag som står kvar på stranden gör det med – förundran.

*

Örkullegölen

Allt hör ihop

När jag ser in i mitt eget skrivande märker jag att jag skriver mot ett fokus i mitt eget liv genom att försöka föra samman tid och plats i dess olika skepnader. Världen måste komma till mig, smältas ner i mitt medvetande och tolkas av mig och jag vill ogärna lämna det jag redan sagt om det fortsätter att vara betydelsefullt för mig, trots att det innebär en upprepning.

Jaget föreställer jag mig som en helhet som innehåller inte bara alla känslor utan också all tid och alla platser som alstrat dessa känslor. Jag drömmer om ett möte där jaget, platsen och språket slutligen ska vara tillfreds med varandra, var och en finna sitt uttryck, i sällskap med de andra. Språket rör sig i överensstämmelse med jagets begrundande av platsen. Att låta det förflutna hända på nytt kräver mycket av alla inblandade. Det kräver en plats där nuet är laddat med allt som varit, där det förflutna och nuet är så djupt sammanslingrade att det ena är det andra.

Några gånger har jag återfunnit mig på platser där hela livet en stund lägger sig till ro, där jaget, platsen och språket inte kan åtskiljas. Två av dem vill jag omtala därför att redan detta är lustfyllt: Albrunna lund och Örkullegölen.

Fernando Pessoa ställs ut.

I Lissabon pågår fram till och med 30 april en utställning om Fernando Pessoas liv och verk. Jag fick idag material från vännen Marianne Sandels, översättare och förläggare av portugisisk-språkig litteratur, bland annat, som varit nere och tittat. Hon säger att själva utställningen är “en sådan där fräsig skärmutställning” som väl knappast ger något som inte Pessoas egna texter redan kunnat ge.

Men att det finns några anmärkningsvärda inslag där.

Dels visar man originalmanuskript, dels den stora kista i vilken Pessoa hade förvarat hela den rikedom av texter, som upptäcktes efter hans död.

Utställningen arrangeras av Gulbenkian-stiftelsen (Portugals största och viktigaste kulturinstitution), Casa Fernando Pessoa och Roberto Marinho-stiftelsen. Den visas på Gulbenkian-museet i Lissabons centrum.

Mycket har jag skrivit här i bloggen om just Pessoa. Du kan försöka här, och sedan hittar du kanske mer...

måndag 13 februari 2012

Östersjöar. I dikt och värld.

Idag, en hamn i en skånsk bukt. Stilla som om alltet vilade. Ingen vind. Fruset hav. Några få människor med kikare. Ett barn i snön. Inte en fågel att se. Där stod jag med en enkel måltid, ägg och sardiner, en kopp kaffe. Jag kom att tänka på Tranströmers Östersjöar från 1974. När jag återvänt hem slog jag upp boken och läste ur diktens sjätte avdelning:

Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen
som växer sig allt bredare
ju längre man sträcker ut sig.

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.
Dröm då naivt om någonting som
kommer krypande på taket
och försöker reda ut flagglinorna.

försöker få upp
trasan -

flaggen som är så gnuggad av blåsten
och rökt av skorstenarna och
blekt av solen att den
kunde vara allas.

Men det är långt till Liepāja.


*

(Ur Tomas Tranströmer: Östersjöar, avsnitt VI. Att han i dikten använder ordet flaggen är inte ett korrekturfel, vilket man kan frestas tro). Bilder: Astrid Nydahl.

Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande.

Vid sidan av Primo Levi har ingen författare i den så kallade vittneslitteraturen berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész. Det kan finnas många skäl till det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész med sin erfarenhet och sina minnen av förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans solitära texter (”Jag vet inte om det börjar med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”), och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens politiska rörelser och idéströmningar.

Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik.

Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom.

Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

Han påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan har hittills aldrig varit vid makten, ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.”

Hos Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.”

Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet. Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”

Debutboken, romanen Mannen utan öde utkom i det totalitära Ungern redan 1975. Den utgör i många avseenden ett avvikande exempel på berättelsen om förintelsen. Den unge jag-berättarens attityd till det som händer är helt olik den gängse eftersom han är totalt befriad från varje form av illusion. Debutbokens hållning går igen i allt Kertész därefter publicerat, i form av litterära prosaverk som Kaddish för ett ofött barn, Fiasko och Likvidation, mer antecknings- och/eller dagboksliknande prosaböcker som Galärdagbok och En annan, essäsamlingen Det landsförvisade språket och den allt annat än gängse ”självintervjun” i Dossier K. Egentligen skulle jag vilja karaktärisera samtliga dessa böcker som en och samma berättelse, skriven med lite olika infallsvinklar, mer eller mindre litterärt utförd, men där också fiktionen ingår i en jag-berättelse av det slag som vetter mot essän.

”Att leva och skriva en och samma roman” säger Kertész, ”Detta självdokumentationens galärbänksarbete” med en hänvisning till Kermode: ”Vi alla skriver vår egen roman”.

Till stöd för min uppfattning om författarskapet kan jag också lägga det faktum, att ett av fyra citat som inleder En annan har hämtats från den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Jag är en romanfigur i en roman som ännu inte är skriven, en figur av luft som svävar förbi, upplöst redan innan den har existerat, jag finns i drömmarna hos någon som inte har kunnat ge mig en färdig gestalt.”

Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken.

Från det statstotalitära gick dessa nationer över i masskulturens inte mindre totalitära maktperiod, då varje massmedium, television, tidningar och Internet, ner i minsta tecken styrdes av den amerikansk-födda, moderna reklamens mekanismer, och där ”köpkraft” blev ett ord som ersatte det allt mer anakronistiska ”människovärde.”

Bortom människovärdet återstod bara köpkraften som verklig metod för synlighet; id-kortet kan snart bytas mot kreditkortet, och där ett personnummer nu garanterar identiteten, kommer ett datachip på kreditkortet att innehålla all väsentlig information: födelseort liksom politiska sympatier, årsinkomst liksom etnisk bakgrund och eventuell religionstillhörighet. Det som vid första påseendet kan tyckas vara en absurd dystopi, blir hos Imre Kertész mycket snart en beskrivning av ett faktiskt vara. Hans svarta realism blottar inte bara mekanismerna i Auschwitz eller Gulag, den visar också hur hela den postnazistiska och postkommunistiska epoken blivit folkmordens och masspsykosens era och därmed format slutet av 1900-talet och inledningen av 2000-talet till ett konstant pågående inferno. Konsten och bildningen står främmande för varandra också nu, och det som kunde se ut som en ambition i början av 1900-talet blir idag bara en avvikelse och ett handikapp. Den efterfrågade bildningen styrs av ”marknads”-behov, och humanistiska värden kan te sig lika besvärande som rent fysiska men. Alltfler människor lider av denna ordning, allt fler går under, flockas kring droger och försöker slå sig fria – inne i massan. Kertész ser dem på bussarna i sin hemstad, han ser hur ”de lider av livet” utan att finna någon väg ut.

Hur skulle man kunna göra det, om man inte samtidigt sett att ”alla värdesystems principiella ogiltighet” har proklamerats i ”den europeiska nihilismen, den mänskliga urartningen i vår tid, pöbeln, aggressionen”.

I detta avseende ansluter sig Kertész till Adorno, som i Minima Moralia skrev: ”Flockmentalitet och köphysteri träder på allt fler områden i stället för några rationella behov (…) På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något.”

Att bryta sig ur detta kan bara vara privatmannens sak. Det är både praktiskt och moraliskt omöjligt att göra det som massa, i en politisk eller religiös rörelse. En av samtidens största villfarelser är just den, att man med tända ljus i en fönsterkarm, med sin namnteckning på ett upprop, med flygblad eller demonstrationer, kan bryta sig ur konsumismens era. Som medlem i en massa är det omöjligt, men privatmannen kan finna sitt gömsle. Kertész finner det. I gömslet formulerar han sin fasa och sitt äckel och han vet att hela vår epok är präglad av de stora totalitära systemen.

I en serie föredrag och tal har Imre Kertész resonerat kring Förintelsen och Gulag. Hans utgångspunkt återkommer gång på gång, som här, i ett tal från 1990, nämligen om skillnader och likheter mellan de två systemens dödsmaskiner: ”I brist på tid bara några korta meningar om dessa nittonhundratalets bägge mördar-typer. Den bolsjevistiske: i själens och förståndets ställe taktik. Taktikens disciplin. Taktik som enda drivkraft, som moral, som ’handlandets ledtråd.´ Den filosofiska rabulismen, det skolastiska ordvrängeriet och den stelbenta dogmen förlänar det hela en kyrklig prägel, vilket i förening med pseudoarbetarrörelsens kälkborgerliga stank och tortyrkamrarnas och det oförskyllda lidandets genklanger bildar en alldeles speciell helhet (…) Och den nazistiske mördartypen? En med den förra besläktad motsats. Enklare, vi skulle kunna säga: modernare. Ingen taktikens man, han grundar sig på människans under årtusenden tillbakaträngda lägre instinkter. Den nazistiska disciplinen är en militärdisciplin, en kommandodisciplin.”

Här ger han några karaktäristika utan att egentligen vidröra de båda ideologiernas kanske viktigaste källa till hat: klass- respektive ras. I den kommunistiska rörelsen definieras varje social och politisk motsättning utifrån ett klassperspektiv, i den nazistiska utifrån rasen. Den nazistiska ter sig vid en första anblick som den mest primitiva, då begreppet ”ras” idag är fullständigt meningslöst. Ingen politisk demagog i världen vinner många anhängare med ras-argument. Men också den kommunistiska rörelsens klass-begrepp har något antikverat över sig, då klasskillnaderna inte längre kan användas som analysbegrepp av strikt nationella motsättningar: en europeisk, egendomslös, kanske rentav arbetslös människa, ter sig ändå i ett globalt perspektiv som ”överklass” i en jämförelse med de kastlösa i Indien (för att nu använda ett exempel som är fyrkantigt i sin brist på komplikationer). Den grundläggande orättvisan mellan den rika och den fattiga världen inte bara består utan förstärks i och med att den europeiska kontinenten öppnades som en enda, förenad marknad och utifrån detta etablerade sina affärsintressen i jättelika ekonomier som de indiska och kinesiska.

Hos Kertész finns förstås argument om klass och ras också inbyggda i resonemangen kring det totalitära, och han har explicit yttrat sig om sin egen relation till dessa: ”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritets- situation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.”

Det intressanta här, är ju att Kertész utgår ifrån den negativa erfarenhet som hans judiska identitet belastade honom med. I det ser han inte uteslutande en judisk angelägenhet utan en ”initiation i det djupaste vetandet om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse.”

Förintelsen är i lika hög grad som Gulag en mänsklig erfarenhet, giltig för alla som har kännedom om den, oavsett nationalitet, religion, ”ras” eller klass. Och som ett tillägg från Kertész kunde man foga: ” Kommunismen är en utopi, fascismen är en praxis - partiet och makten är vad som förenar dem och gör också kommunismen till en fascistisk praxis.”

Det är i en insikt om att dessa klass-, ras- och nationskrig inte satt några djupare spår i generationerna som fötts efter att de rasat, som Kertész existentiella förtvivlan bottnar. Hemlösheten är i lika hög grad en känsla av att vara utan hem i en tidsepok som trots sina exempellösa framgångar på den kommunikationstekniska sidan, inte lyckas förmedla en erfarenhet och en kunskap, så att den traderas generation för generation. Hemlösheten kan vara en förtvivlan inför likgiltigheten, inför de osynliga spåren efter en förintelse. Hemlösheten är, noga taget, inte uteslutande brist på bostad, den kan man finna både på födelseorten och i exilen. Nej, hemlösheten är något annat, ett slags villfarelse som blir kollektiv, men som bara kan erfaras och plåga individuellt.

På samma sätt förhåller Kertész sig till frågan om identitet. Han vägrar låta sig reduceras till en historisk kliché. Vad innebär det att vara jude? Den känslan, den bestämda tanken att arvet är detsamma som en religion eller en nation, är i själva verket ett redskap som krymper individen, gör henne förutbestämd för ett visst handlande och tänkande. Den fällan går han inte i, ”jag har ingen som helst lust att spela min roll” säger han. Den ständigt närvarande ungerska antisemitismen, som efter murens fall tycks blomstra ordentligt, tvingar honom att reflektera över detta. Nationalisterna ser honom som en förrädare, en jude ska inte ha några synpunkter på landet där han lever. ”Det kokande hatet omkring mig, det aldrig vilande vanvettet” tvingar honom att säga att han inte tänker ge dem ens lillfingret i form av ”nationella, konfessionella eller rasmässiga” termer. Kertész erkänner egentligen bara en enda självbild: ”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.”

Om man bär en inre stolhet över ett judiskt förflutet, innebär det sannerligen inte att man behöver stå till svars för det inför en mobb: ”Min judiskhet är alltför intressant (eller om man föredrar: alltför betydelsefull) för att jag skall se den i ljusbrytningen i prismat av det vanvett som bär namnet antisemitism.”

Är det då den medvetna människans öde att tvingas leva i ett gömsle, fjärran kollektiva och sociala skeenden? Det är själva grundfrågan jag ställer mig inför Kertész författarskap.

Aris Fioretos skrev i Dagens Nyheter: ”Också ett och ett halvt decennium efter murens fall förblir hans utgångspunkt den enskilda människan i en tid av terror. Diktaturer har egentligen inget utrymme för individuell oskuld. Till deras logik hör att om man inte är skyldig nu så blir man det, förr eller senare. Som Kafka visste är det bara en fråga om tid innan förhöret övergår i domen. Varje medborgare är alltid presumtivt skyldig. Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den. Kertész kallar det "ödeslöshet".

Det är här ödeslösheten beskrivs som bäst: de totalitära systemen fråntar människan rätten att själva bestämma, och sedan forma, sitt eget öde. Det enda öde hon möjligen kan lyckas forma, är gömslet, exilen, frånvaron. Och att leva vid sidan av det totalitära samhället, dess krav och lagar, också så som de tillämpas av massan, som villigt dömer och anger varje avvikande individ, är det enda sätt en människa kan leva om hon vill bevara sin frihet och behålla ödet i sin hand. Men den som gömmer sig kan väl alltid spåras, gripas och dömas? Det är sant, och det är också det vanligaste som sker en sådan människa. Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde.

I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats.

Citaten är hämtade ur olika verk av Imre Kertész, de flesta i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Texten i original, med bifogad notapparat till samtliga citat, finns publicerad i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).