Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.
Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad - och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *
Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.
Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.
I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.
Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.
Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.
Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.
Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.
Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.
*
*Om tvivelaktiga metoder i journalistiken från Orrenius sida, sa han själv bland annat:
"Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner." Det är därmed belagt att denna ”redaktionella tradition på Sydsvenskan” innebär rena förvanskningar och lögner. Dessutom skrev Per Gudmundsson om saken här.
Det är för övrigt om denna mentalitet - bristen på demokratiskt tänkande och överskottet av totalitärt tänkande - som Lena Andersson skriver om i DN:
"Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar. Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter."
Av detta enkla skäl är således DN:s Lena Andersson mer trovärdig än någon Sydsvenskanjournalist/redaktör, Orrenius inkluderad.
