Det vemodiga och trösterika.

När vintermörkret förenas med det inre mörkret kan det vara svårt att se vardagen som något annat än en transportsträcka. Men så tänker jag på barnbarnen, den stora skaran av härliga tjejer och killar från tre år upp till fjorton. Idag fick jag tre av dem på bild, det är systrarna Alma-Lee, Vera och Lykke som njuter av en sällsynt gäst, en hund.

Deras storebror Alfons skulle ha fyllt tio år till sommaren. Så blev det inte. Hans grav nere i byn är välbesökt, inte minst av familjen, och av dagiset mitt emot där han gick ända in i det sista. Alma-Lee hälsade på hos honom i Allhelgona.

Och när jag ser Alma-Lee på väg till en kompis på kalas häpnar jag, flickan är ju på väg att bli stor. Och ja, där lyser det ju av liv och glädje. Och vips så är det inre mörkret plötsligt en aning mindre. När jag tänker på de tre tänker jag alltid på alla fyra, Alfons finns också i sina systrar, för alltid en del av familjen, i bästa mening närvarande, trots den tunga gravstenen. Åter igen ser jag det som föder tacksamheten. Kanske själva meningen?